Solisen fnular

Ja just det, 74,5 timmar jobbade jag förra veckan. Helt slut egentligen men har fortfarande en sjukt tuff vecka framför mig, sedan är det semester del två. Jag hoppas att det går bättre de tre veckorna än på del ett. Förutsättningarna ser dock inte så lysande ut men jag ska göra mitt bästa.

 

Har saker jag behöver fixa den här veckan förutom lönekörningen från helvetet som måste bli klar i tid. Jag måste klura ut vad jag ska ge min dotter i födelsedagspresent nästa onsdag när hon fyller år. Planering måste göras och klura ut vad vi ska bjuda på när gästerna kommer. Måste också komma på vad vi ska hitta på för skoj på semestern, lite planer kan vi förhoppningsvis ha att se fram emot. Vet bara inte vad ännu.

 

Under semestern hoppas jag också reda ut frågetecken i mitt huvud som jag går och grubblar på...hela tiden. Den där kvällen i mars satte djupare spår i knopp och kropp än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. På jobbet svansar vi runt varandra som katten runt het gröt och vederbörande har nästan flyttat in på mitt kontor så ofta som han är inne och vill prata om än det ena och än det andra. Aldrig om just DET...som vi nog faktiskt borde prata om. Det är svårt, vem ska ta upp det först? Jag undviker för att jag känner att det är förbjuden frukt, men vill ändå utforska vad det där är egentligen. Det kanske inte är någonting alls och då är det ju så, men jag är ganska så säker på att det är någonting...och jag vill veta vad. Känner det i luften alltså och ser det i ögonen. Ibland känns det som att han är på väg att säga något men ångrar sig i sista stund. Förstår honom, han är ju gift och får liksom inte göra något...jag är ju lika mycket förbjuden frukt som han är för mig. Skitjobbigt! Den här veckan har jag gjort det till mitt mission att försöka luska lite...ställa lite frågor sådär för att locka fram någon typ av svar. Jag vill veta innan semestern vad DET är så att jag kan klura eller bearbeta det under semestern.

 

Jag vet vad jag känner och det är något utöver det vanliga. Jag tror nog att jag, utan att överdriva, kan säga att han kommit närmare än någon annan hitintills lyckats med. Han fattar mig på ett sätt som är svårt att förklara och jag fattar honom och vi har ett speciellt sätt att kommunicera på. Jag har inte, under mina 47 år någonsin träffat någon som jag tycker om som helhet och då menar jag både personlighet och utseende. Han är inte perfekt, lika lite som jag är det, men han är fin precis som han är och jag tycker lika mycket om det "dåliga" som det goda. Andra som jag träffat där det kanske finns lite skavanker som exempelvis fel stil, ful kropp och en hel massa annat som man kan hänga upp sig på har jag nästan skämts. Det är egentligen väldigt märkligt beteende eftersom jag själv är allt annat än perfekt, kanske är det just det att jag inte är perfekt som gör att jag letat efter det perfekta? Men med den här mannen är det inget av det som spelar roll, han har lite mage och frisyren kan emellanåt likna Einsteins när håret vuxit sig lite för långt, han har lite krokig näsa också...men det spelar ingen roll. Jag insåg det den där dagen när jag såg honom bakifrån i korridoren på jobbet, två "lovehandles" pyste över byxorna under tröjan och allt jag kunde tänka var...åååh så fin han är...och bli alldeles varm inombords.  

 

Alla förstår ju att det här är en knivig situation. Att en gift man kommit mig så nära kan inte betyda något annat än problem. För mig som inte är van att människor och i synnerhet inte män kommer mig nära gör att jag känner mig sårbar, väldigt sårbar och det är jobbigt. Jag är livrädd för jag känner att han nog är en alldeles för bra kille för att han någonsin skulle göra sin fru ledsen på det sättet. Det är ju en positiv egenskap han har men det innebär ju att jag lär bli sårad i sista änden...eller? Jag behöver mer svar, det svåra är ju att ställa frågan och samtidigt vara stark och inte så sårbar...men det går ju inte, han har ju kommit innanför muren och det känns som att han är där för att stanna. De dagarna när jag tänkt att "nej nu lägger jag ner det här, det är omöjligt" så är det precis som att han känner det på sig och kommer in till mig och frågar hur det är och är extra go, flirtig och snäll...hur ska det här gå? Hur länge kan man gå så här runt varandra utan att faktiskt göra något?

 

?

Det där med semester alltså, är det ändå inte lite överskattat? Jag menar, man får ju ändå jobba in det både före och efter man kommit tillbaka till jobbet. Däremellan har man (läs: jag) ångest över allt jag inte gör eller borde göra och kollar maniskt på mobilen varje gång den surrar till. Jo jag har ju stängt av den...eller ja, jag menar stängt av ljudet, jag kan ju faktiskt missa något viktigt mail eller något akut som måste lösas på en endaste gång, av just mig då såklart! Det spelar ingen roll att det ligger ett autosvar på mailen med hänvisning till kollegor eller ett frånvaromeddelande på telefonen, jobbskypen eller allt annat man gör för att "koppla bort". Det enda som faktiskt inte är bortkopplat är min hjärna, någon som har en manual för hur man gör?

 

Nu hade jag bara en veckas ledigt, förra veckan då. Självklart valde jag den veckan, efter hur många veckor som helst utan en droppe regn, då det skulle regna och blåsa som mest. Ja nu bor jag ju på västkusten och här blåser det ju nästan jämt men att det måste regna också och var knappt 15 grader var väl lite väl trist...på just den veckan. Inte kände jag mig som någon supermorsa heller för den delen. Hade tänkt åka till Liseberg med min dotter men det blev inget med det. Brist på kompisar som ville hänga på och dåligt väder hoppade vi över det, får bli senare i sommar. Min dotter hade nog en ok vecka ändå även om den inte riktigt blev som vi tänkt, eller snarare som jag tänkt. Jobbångesten tog helt enkelt över och jag kände mig mer eller mindre handlingsförlamad. J hann både baka, hänga med kompisar som hon normalt inte hinner hänga med annars och sedan tog vi en sväng till Ge-Kås med svägerskan och alla barnen + min mamma och det är alltid uppskattat...av alla inblandade. På fredagen var det dags för J att åka till sin pappa och de fick en riktigt bra start på de två veckorna hon ska vara där. Ett besök på Liseberg redan samma kväll hon blev hämtad och till sin stora glädje fick hon åka Helix! 

 

Själv hade jag planer för helgen. Stora planer. På att storstäda hela lägenheten, plantera växter utomhus som ännu inte hamnat i sina rätta krukor och så skulle jag tvätta allt i tvättkorgen så att jag var fullständigt redo för jobbet på måndagen...och vad gjorde jag? Ja inte städade jag i alla fall och inte planterade jag heller men tvättat fick jag gjort i alla fal, phu! Tur det för vem vill komma tillbaka till jobbet med skitiga kläder? Alltså, nåt är allvarligt fel med den här bilden. Varför är det så svårt att varva ner, ta dagen som den kommer och göra något kul...bara för mig själv liksom. Umgås med någon annan än min tvättmaskin eller dammsugaren för den delen?

 

Idag har jag gjort min första arbetsdag efter "semestern". Jobbade bara över 2,5 timme...weee...eller inte. Resten av veckan lär gå i samma stil, bara att dagarna på jobbet lär bli betydligt längre än de två och en halv timmarna jag jobbade över idag. Jag måste ju jobba in den veckan jag var ledig först...och sedan måste jag också hinna jobba in de TRE veckorna jag ska vara ledig sedan. Hur ska det gå?

 

Manual någon? Kurs i avslappningsmetodik?