Mellotider
Nu har den dragit igång, årets mellosäsong! Nu för tiden tycker jag att det är lite småmysigt sådär. Det är något som livar upp helgerna lite i en annars ganska så mörk och småtrist period på året. Det är lagom långt och bra tid på kvällen. Det är ett perfekt
tillfälle att bjuda in vänner på för att äta en god middag och sedan sitta och skratta och ha åsikter om alla bidrag. Så gjorde vi förra helgen och det blev riktigt lyckat.
Den här helgen satt jag själv eftersom dottern var hos sin pappa, men gjorde mig ändå en cosmopolitan och åt en god middag med ett glas rött. Blev ganska så trevligt ändå eftersom vi i familjen skickade meddelanden till varandra under tiden med
kommentarer om än det ena och än det andra. Verkligen kul med melloappen så att man kan se hur övriga i familjen och vänner väljer att lägga sin röst.
Fredagshäng med blivande tonåringar
Igår hade min dotter några kompisar här under eftermiddagen och det fnissades och flamsades en hel del på hennes rum. Ganska mysigt tycker jag att de har kul och att de håller ihop. De senaste månaderna har det verkligen vänt och min dotter umgås en hel del med sina kompisar. Tidigare var det kanske så att hon hängde med någon kompis någon gång emellanåt men inte så att det blev varje vecka eller ens varje månad. Men nu verkar det hänt grejer och alla tjejerna i klassen är som ett stort gäng som hänger ihop, jättekul.
Under seneftermiddagen bestämdes det att två av kompisarna skulle sova över och jag började klura på vad vi skulle äta till kvällsmat. Oftast har de redan bestämt innan vad de vill äta men den här gången blev det alltså jag. Kände inte riktigt för vare sig tacos eller pizza som brukar ingå i deras ordinarie utbud när det ska övernattas. Själv var jag mer sugen på ostbricka och lite annan plockmat så att jag kunde njuta av ett glas vin till också. Sagt och gjort och så blev det. Det blev diverse ostar, hemmagjord hummus, grönsaker, frukt, ostfyllda pepparfrukter, ölkorv, grillade kycklinglår, kex och lite bröd. Jättesmarrigt om ni frågar mig och det verkar ha gått hem även hos de unga små damerna. Lite som tacos men ändå något helt annat...eller som en av tjejerna uttryckte sig, lite lyxigare.
Efter maten bestämde de sig för att hyra en skräckfilm via apple TV och det blev en läskig avslutning på kvällen med de tre tjejerna ihopkurade i soffan tillsammans, mumsandes på godis och kakor som inhandlats för tillfället. Jag får passa på att njuta av tiden nu då de fortfarande vill vara hemma hos någon och mysa...mys!
Söndagssol
Höll nästan på att trilla av stolen när jag kollade på smhi:s app alldeles nyss. Det ska tydligen bli upp till 17 grader idag. Känns nästan overkligt då vi för minde än en vecka sedan hade minus tio. Det är bara att tacka och ta emot och det bådar ju gott eftersom jag hade tänkt plantera i mina krukor utanför dörren idag. Lite plantering och iordningställande av uteplatsen på baksidan hoppas jag att jag får till också så att man kan börja använda den.
Igår kväll blev en lugn kväll. Somnade på soffan på seneftermiddagen och vaknade inte förrän på kvällen och då av att det plingade på dörren. Det var dottern som varit på kalas och som skulle hämta lite sovsaker eftersom hon tydligen bestämt med en kompis att sova över. Hon är ju hos sin pappa i helgen och jag kan inte låta bli att bli lite störd på att det ska hämtas grejer här hemma en lördag kväll då. Han får väl fixa och ta med från sitt hem liksom. Tänk om jag haft en dejt eller nåt? Då kanske jag inte hade velat att hon dundrade in på kvällskvisten kanske. Nu är det ju inte det att hon inte får vara hemma, men jag har ju nästan ingen egentid där jag bara kan vara jag och därför värnar jag om den lilla tiden jag har liksom.
Känsligt ämne det där att ta upp med hennes pappa. Jag tror inte att han hade tyckt det var kul om vi åkte hem till honom en lördagkväll efter 21 och hämtade grejer liksom. Att han inte tänker längre än näsan räcker? Tycker att han borde respektera den lilla tiden jag har och dessutom måna om den lilla tiden han har med sin dotter. Det är ju trots allt bara varannan helg från torsdag till söndag och då är hon ändå hemma här efter skolan och på morgonen innan och äter frukost. Det är verkligen inte mycket tid hon har hos sin pappa. Lägger man därtill att hon sover över hos kompisar som just den här helgen...ja då blir det inte mycket tid för de två tillsammans.
Borde jag ta upp det här för diskussion och ev starta ett världskrig eller ska jag bara låta det vara? ...det är väl ändå inte så många år kvar tills hon knappast är hemma alls utan hänger med kompisar mest hela tiden. Ja det tål att tänkas på...ännu mer saker att grubbla på för mig, som om jag inte hade nog med grubblerier liksom...
03:20
Klockan 03:20 på natten mellan fredag och lördag ringde min mobil, mitt i natten. Yrvaket tittade jag på displayen och såg att det var ett okänt nummer. Ok, tänkte jag, säkert någon som ringt fel på fyllan...jag skiter i att svara. Klockan 03:21 ringer det igen och då tänker jag att det nog är bäst att svara.
Det var från sjukhuset. De frågade om jag var XX:s dotter och jag svarade ja. I ett sömnigt töcken hörde jag honom sedan berätta att pappa gått bort. Att de försökt återuppliva honom i en timma utan att lyckas, hjärtat hade gett upp. Jag hann att tänka att det här kan inte vara på riktigt?!? Jag visste inte ens att han hade hamnat på sjukhus. Personen i andra änden av luren undrade om jag hade frågor. Frågor tänkte jag?! Jag har ju inte ens hunnit fatta vad som hänt. Han frågade också om jag och mina syskon ville komma upp och ta farväl, mitt i natten. Det blev kortslutning i min hjärna, jag som hade tagit ett glas vin på fredagskvällen funderade på om jag ens kunde köra bil. Mina syskon hade jag inte ens fått tag på och allt kändes bara som ett virrvarr i hjärnan som gick på högtryck! Bestämde att vi nog fick göra det på bårhuset vid ett senare tillfälle. Det är ju ändå försent, han är ju redan död och avskedet nu känns mer för vår egen skull.
Så här sitter jag nu, söndag eftermiddag och väntar på att min dotter ska komma hem från sin pappa. Sedan ska vi åka till bårhuset och ta farväl tillsammans med mina syskon. J får såklart bestämma själv om hon känner att hon vill följa med eller om hon vill vara hos mormor den stunden. Efteråt har vi bestämt att vi ska äta hämtmat tillsammans.Vi behöver ju prata ihop oss mina syskon och jag och min bror som kommit ner från Stockholm endast för det här idag åker hem imorgon bitti igen.
Det blir mycket framöver....
Jag behöver råd - julkris del 1
Jag vet varken ut eller in just nu och jag blir så himla ledsen för att allting alltid bara ska strula. Vet inte varför allting blir så himla fel för mig, vad är det jag gör/säger/tycker som är så himla galet? Det här med familje- eller egentligen alla relationer är aldrig helt lätt. Men nu känner jag att jag börjar få nog. Varför ska jag bli överkörd och tillplattad hela tiden, varför kan ingen lyssna på det jag har att säga och vad är det för fel med ödmjukhet och att kompromissa?
Igår slängde min mamma ur sig att hon pratat med min bror (han som äger huset vi bor i) och han hade sagt att de nog inte skulle komma ner hit och fira jul (de bor i Uppsala till vardags) för att som hon sa "Camilla inte verkar vilja det"... ? .......VA? Jag vet nog var det där utmynnar från. Det var nämligen så att när min andra bror med familj var nere i höstas och hälsade på (för att de skulle delta i ett bröllop, de bor i Sthlm till vardags) så kom julen på tal. I år har (hade?) de tänkt fira här nere allihop, inklusive några svärföräldrar o så. Jag råkade säga att jag kanske inte såg fram emot det lika mycket som dem eftersom jag av erfarenhet vet att de inte visar någon som helst hänsyn till att jag faktiskt bor här och att det är mitt hem som alla bor i. Det stökas ner, läggs prylar överallt och pratas ovanför mitt huvud och så fort jag påtalar något (för allas trevnad) så får jag en svordom tillbaka eller något spydigt i stil med att jag minsann kan göra allt själv (ungefär som ett hembiträde eller nåt, trots att ingen ens frågat eller informerat att de kommer på besök), känner mig behandlad som en jobbig inneboende i mitt eget hem. Är det så himla konstigt att jag kanske inte ser fram emot besök när det blir på det viset? Är det för mycket begärt att man åtminstonde frågar hur jag skulle vilja ha det eller hur jag brukar göra på julafton t ex? Är det verkligen för mycket begärt, i mitt eget hem? Tydligen. Det har t om hamnat på den nivån att om jag ens föreslår något som vi ev skulle kunna äta till middag eller så, så förkastas det om det ens är någon som tar en notis om att jag faktiskt hade något att säga. Oftast ignoreras jag helt o hållet förutom om det är något negativt, då kan man kasta skit eller slänga ur sig något så okonstruktivt som "ja nu är du precis som morsan", som känns så himla förnedrande. Jag är inte alls som hon och om de tror det så visar det bara på hur lite de känner mig om de ens känner mig alls. Vad ska jag göra? Hur handskas man med sånt här?
Jag försökte säga ifrån i somras men det var ingen som lyssnade eller tyckte att jag hade något viktigt att säga utan de tycker att det är självklart att de bara dyker upp här utan att ringa i förväg o tala om att de kommer och att de ska stanna i ett par månader. De tycker att det är helt ok att bjuda in egna kompisar hit utan att kolla med mig först om kanske jag hade några egna planer eller så. Fattar ni, jag sa till i somras att "ni kan väl fråga mig eller åtminstonde informera mig om att ni bjudit in kompisar på middag/fika så att jag vet"...till svar får jag "varför då?" ...Är det normalt? Att de kommer o använder mitt kök, badrum o vardagsrum utan att visa någon som helst hänsyn eller respekt för att det är i MITT (så kallade) HEM. Jag har ingenstans att ta vägen när de är här, jag har inte en chans att föra ett privat samtal med någon eller få någon som helst egen tid. Är det så j-la konstigt att jag kanske inte JUBLAR när de säger att de ska vara här över julen?
Självklart vill jag fira med familjen och de får mer än gärna vara här egentligen, men inte med den attityden! Jag ska inte behöva känna mig överkörd o tassa på tå i något som ska föreställa mitt hem. Varför är det så JÄVLA (ursäkta språket, jag svär sällan men nu kunde jag helt enkelt inte låta bli) svårt att sätta sig ner o KOMMUNICERA, LYSSNA och KOMPROMISSA??? Eftersom de verkar ha bestämt sig för att vara tjurskalliga i jul och inte ens diskutera eller prata med mig om saken så innebär det ju att de inte vill gå med på ovanstående och jag tycker att det är skit! Faktiskt.
Finns hur mycket som helst att säga om det här (det mesta av dagens dravvel är nog förvirrande för alla utom de som är någorlunda insatta) och jag kommer med största säkerhet att återkomma till ämnet, men nu orkar jag inte skriva mer om det för idag. Var bara tvungen att spy lite galla en stund, få ur mig lite ilska och frustration. Förlåt.
Farföräldrar del 2
Jaha, så var det gjort! Första träffen med Julias farmor. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, känner mig ganska tom. Jag hade nog inga större förväntningar på hur det skulle vara, men blev nog ändå lite besviken...eller inte...jag vet inte riktigt, kan inte bestämma mig. Hon såg inte alls ut som jag tänkt mig för det första, inte ett dugg lik M..ganska kort och lite knubbig, vilket är precis raka motsatsen till M. Sedan vet jag inte riktigt vad det var...men antingen har M gett henne massa förmaningar o restriktioner till vad hon fick säga och inte...eller så var hon väldigt nervös...eller så är hon helt enkelt sån. Hon verkade lite stel vilket kanske inte är så konstigt med tanke på situationen, men ändå. Kan vara så också att M matat henne med icke fördelaktig information om mig vilket gjorde att hon var som hon var. Svårt att beskriva egentligen för hon var inte otrevlig på något sätt och hon verkade gilla Julia även om hon inte sa det. Men hade jag varit i hennes skor så hade jag nog antingen frågat väldigt mycket om lillan eller så hade jag nog berättat väldigt mycket om hur M var som barn...eller nåt? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga...mer än att jag tror att allt gick bra, men man vet ju inte...M kanske blir sur för något man sagt eller nåt? Eller så kan det också vara så att det bara är jag som är nojig eller konstig, förmodligen är det så. Men är det inte liiiiiite dåligt att hon inte hade med sig någon present till lillan? Det tycker iaf jag. Fattar ju varför M aldrig köpt något till henne heller (ja förutom hoppgungan o gåstolen som jag BAD honom köpa). Häpp...nu avslutar jag det ämnet, tänker inte ägna en tanke mer på det (yeah right!).
Igår var föresten Julias 6 månadersdag! Hon fick present från sin morfar, en jättefin tröja, munkjacka och ett par jeans. Det är lite stort för henne ännu, men bättre det än för litet. Själv fick jag inte köpt något eftersom det var sånt himla oväder igår att jag inte kände för att gå ut. Gissar att hon kommer att få något från sin mormor också när hon kommer på besök imorgon.
Kvällen ska nog spenderas i soffan tror jag, känner mig helt slut och känner en annalkande huvudvärk på G....o jag som inte har några huvudvärkstabletter hemma *suck*. Nåja...får gå ändå och det får väl bli en tidig kväll. Helst hade jag velat köpa hem någon god mat (för vem orkar laga något en dag som denna?) och dricka lite gott vin med någon god vän...men så blir det nog inte, för antingen så är de goda vännerna nyblivna mammor som inte kan dricka vin eller så bor de goda vännerna alldeles för långt bort för att man ska kunna träffas....så det blir nog en macka, kanske en drink om jag orkar o så däckar man säkert i soffan. Men innan dess blir det till att underhålla lillan, som för tillfället lyckats ta sig fram till TV:n med gåstolen och inspekterar den frenetiskt med sina små fingrar, vilken lycka! :-)
Lyckorus x 2
Nu är min lilla tjej i ett riktigt lyckorus...eller nåja...kanske inte just nu, hon däckade nämligen för en stund sedan av ren utmattning över all lycka. Hysteriskt glad blev hon för hoppgungan hon fick av sin pappa idag. Det hoppades otroligt mycket o hon skrattade så att hon nästan kiknade. Härligt. Tror att hennes pappa blev glad också över att hon blev glad och för att han kunnat bidra med något som uppskattades av den lilla. Men det roliga tog inte slut där minsann utan hon fick en gåstol också. Hon har inte riktigt fattat ännu att man kan ta sig till olika platser o så ännu utan hon rörde sig mest framåt o bakåt lite på måfå och utan att riktigt vara medveten. Desto roligare var det dock med alla skojiga knappar man kunde trycka på på aktivitetsbordet som följde med o pilla på alla skojiga detaljer med bilder o så. Men jag gissar att hon om bara några dagar fattar vad man kan ha den där stolen till...nämligen att kuta efter mamma när hon sticker iväg in i ett annat rum :-D
För övrigt har vi varit på stan nästan hela dagen. Fikade med en mamma o hennes lilla dotter som är nästan lika gammal som Julia (skiljer 3 veckor). Himla mysigt var det. Efter det gick vi på stan en sväng o kollade lite kläder, både till oss vuxna o till barnen. Var inne på benetton som hade utförsäljning på barnkläderna som de ska sluta med här i stan och jag fyndade två t-shirts och två tröjor som det var halva priset på.
Nu ikväll blir det lugnt (som om det inte vore det alla andra kvällar också?!). Håller på o fixar lite mat och sedan hamnar jag väl framför TV:n. Skulle ha hyrt en film hade jag tänkt, men vi var på stan så länge o Julia blev hungrig + att jag inte visste när M skulle komma så jag rusade hem efter att vi handlat. Sprang föresten på A i affären och kan inte annat än erkänna att det är något speciellt mellan oss trots att det vi hade är över sedan flera år. Han är så fin...o när han möter ens blick så...ja....åhhh....*suck*
Varför kan inte livet vara lite enklare?
Farföräldrar
Fick ett samtal från lillans pappa för en stund sedan och nu är jag helt chockad och exalterad samtidigt. Nu har han äntligen bestämt sig för att det är ok för lillan o träffa sin farmor o farfar. Jo det är sant, hon har inte fått träffa dem tidigare hur märkligt det än kan låta. Men nu har det alltså äntligen blivit dags. Han ville att jag skulle fundera några dagar på hur jag vill att det ska gå till och så diskuterar vi det när han kommer hit nästa gång, vilket troligtvis bli på fredag. Det där med att fundera behöver jag egentligen inte, har funderat tillräckligt på det känns det som. Jag kan tänka mig att träffa dem under i princip vilka konstallationer som helst, bara det blir AAAAV!
Verkar föresten som att det har hänt mycket hos M rent känslomässigt sista tiden. Verkar ha tagit skruv när pratade med honom om hur jag kände. Först albumet och nu detta...hur ska det här sluta? ;-) Håller tummarna för att allt går bra och att vi slipper bakslag efter det här, jag känner mig hur som helst positiv.
På tal om något helt annat...När jag var o handlade tidigare idag så sprang jag på läkaren som förlöste mig med snitt i somras. Kunde nästan inte hålla mig för skratt när jag tänkte på att jag drömt om honom alldeles nyss. Var på vippen att säga nåt till honom, sådär lite på skämt...men innan jag skulle förlösas så hade jag en (mar)dröm om honom som jag berättade om för honom så jag vågade inte eftersom jag därmed skulle riskera att bli totalt idiotförklarad :-D Den gången drömde jag att han var praktikant. Tokigt.
