Solisen fnular

Så var det här året till ända. Imorgon är det nyårsafton och årets sista dag och jag vet inte riktigt hur jag känner för det just i år. De senaste åren har jag längtat efter att året ska ta slut, att få göra en nystart och få lämna det gamla bakom mig. I år känner jag inte riktigt så, eller ja, lite både och kan man kanske säga. Även om det här året inte innehållit några dödsfall (tack och lov!) så har det ändå varit ett ganska så jobbigt år rent känslomässigt och jag verkar inte riktigt kunna ta mig ur den snurran jag är inne i.

 

Största anledningen är kanske han med stort H, ja han är ju faktiskt fortfarande det även om han beter sig som en skit. Känslor är känslor och just den här gången verkar jag inte kunna ignorera eller trycka undan dem och gå vidare som jag brukar och det finns ju flera anledningar till det som jag ser det. Den största anledningen är ju att känslorna är på riktigt, ja så är det. Jag har aldrig tidigare haft så starka känslor för någon och de verkar inte minska oavsett vad jag eller för den delen han gör och det är oerhört jobbigt. Jag har aldrig tidigare varit med om något så starkt och det gör ju hela situationen helt fruktansvärd. Jag gör vad jag kan på jobbet för att ignorera honom, jag har i princip slutat att prata med honom och försöker undvika att heja till och med. Möter inte hans blick även om jag känner att han iakttar mig. Tittar inte på honom över huvud taget även om vi råkar sitta vid samma bord vid frukosten, ja jag försöker helt enkelt undvika honom helt och hållet när jag kan, inte ens en smiley i något mejl slinker igenom.

 

Han å andra sidan verkar fundera över vad som hänt och varför jag beter mig som jag gör, alltså verkar han inte fatta något alls vilket i sig är helt ofattbart! Jag kan verkligen inte förstå att han inte förstår vad det här beror på, kan han verkligen vara så uppfylld av sig själv att han inte ser? Just nu verkar han göra allt för att det ska bli som vanligt igen. Han försöker vara äppelkäck och säga helt onödiga saker som jag inte bryr mig ett skvatt om för att få uppmärksamhet. Senast var när jag gick hem för jul- och nyårsledigheten. Han var på sitt kontor och ett par andra kollegor satt och fikade vid ett bord precis utanför mitt kontor så självklart sa jag hejdå till dem, lite svagare än vanligt, för att demonstrera att det endast var dem jag sa hejdå till. Då börjar Han gasta hejdå från sitt kontor (han lär ju ha elefantöron, han hör ta mig sjutton allt och verkar ha öronen på skaft så fort jag öppnar munnen) och sa något i stil med "ha det bra" vilket bara kändes patetiskt. Jag blir bara ännu mera ledsen av allt det där och hans försök att få tillbaka något som inte längre finns. Det kommer aldrig att bli detsamma igen. Jag kommer aldrig få svar på mina frågor eller på det jag känner att han utstrålar. För känslan som han utstrålar är att det faktiskt ÄR något...oavsett vad som kommer ut ur hans mun. Allt det här med Han tar så enormt mycket energi och mitt mål för nästa år måste vara att minimera den energin han tar. För i ärlighetens namn har jag inte någon energi kvar att ta av.

 

En annan sak med det här året som känns ganska jobbigt är ju att jag numera har en tonårsdotter, med besked! Helt nya förutsättningar och det kom som över en natt, jättejobbigt! Jag hänger inte riktigt med i svängarna och det där tonårstrotset kan ju ta knäcken på vem som helst. Det här med att inte få ärliga svar, ignoransen när man säger till något och de här hormonerna som flyger upp och ner som i en berg- och dalbana är inte alls någon bra kombo med mig som dessutom hamnat i klimakteriet och tampas med mina egna hormoner som också flyger än hit och än dit...det är inte lätt alltså. Nu är det ju inte så att hon är helt fruktansvärd precis hela tiden men de tillfällena när trotset slår till är så jobbiga att de tar över hela ens liv på ett kick och jag undrar för mig själv om det ska vara så här nu? ...Är det här bara början på något som ska hålla i under flera år? Kommer det att eskalera? Jag oroar mig ständigt över att hon ska råka illa ut, bli utnyttjad av någon eller hamna i fel sällskap. Dessutom krävs helt andra kunskaper i skolan och då oroar jag mig för hur skolarbetet går och hur det ska gå sedan...i livet liksom. Ja ni förstår ju...jag har ju ingen plats i min hjärna att tänka på något annat alls, allra minst mig själv och det är ju inte så bra eftersom det jag egentligen behöver nu, mer än något annat, är att tänka på mig själv och få mig själv på fötter igen.

 

Som om inte allt ovanstående vore nog...så fyller jag 50 nästa år!

 

 

...från föregående inlägg.

 

När jag äntligen satt i bilen brände tårarna innanför ögonlocken och jag klarade mig med nöd och näppe tills jag var hemma men där brast det. Tårarna bara sprutade ut och två år av sorg, ilska och frustration bara välde över mig. Besvikelsen var total. Inte över att han inte har känslor för mig utan för att han betedde sig som han gjorde när jag försökte prata med honom. Det var ju inte lätt för mig heller, faktiskt det svåraste jag gjort eftersom jag aldrig tidigare pratat eller berättat för någon om mina känslor och att då bemötas av en vägg bokstavligen talat, ja då blir man så fruktansvärt besviken. Jag kommer med största sannolikhet aldrig mer att öppna mig för någon om hur jag känner, den dörren får nog förbli stängd.

 

Den kvällen grät jag hejdlöst, precis hela tiden och ögonen såg ut som pingpong bollar minst sagt när jag gick och lade mig. Jag grubblade väldigt mycket över vad som hänt och om huruvida jag misstagit mig på hela situationen och bara inbillat mig? Jag rannsakade mig själv grundligt och jag kunde bara komma fram till en enda sak, jag har varken inbillat mig eller misstagit mig på situationen och konstigt nog kände jag mig så fullständigt säker på det. Jag har nog aldrig känt mig så säker någon gång på någonting och magkänslan sviker aldrig och mitt i all bedrövelse och i alla tårar kände jag mig konstigt lugn, nästan som en lättnad...konstig känsla!  

 

Efter den dagen tänkte jag på hur skönt det var att han skulle åka på tjänsteresa ett par dagar så att jag slapp träffa honom och döm om min förvåning då att han ändå dök upp på jobbet, hela veckan...plågsamt! Funderade på varför han inte åkte trots allt, hade något gjort att han inte ville längre? Skulle han ha koll på mig eller vad? Själv kom jag fram till att jag inte hade lust att vare sig heja på honom eller prata i största allmänhet. Det var en jobbig vecka som jag önskade skulle gå fort eftersom jag visste att han skulle ha semester sedan. Fredagen kom äntligen och jag hade tänkt sitta kvar efter och jobba en stund eftersom jag förberedde inför lönekörningen som skulle påbörjas veckan därpå. Gissa vem som satt kvar också? Jo just det...han...Jag låtsades inte om honom trots att jag hörde honom sucka och frusta och prata för sig själv på sitt rum, som om han ville ha uppmärksamhet eller att jag skulle fråga vad han gjorde. Men icke, jag satt tyst som en mus och höll på med mitt och hoppades att han snart skulle åka hem. Han var kvar till klockan var nästan kvart i åtta på kvällen och när han gick så skulle han vara så himla klämkäck och jag försökte svara så svalt jag bara kunde.

 

Sedan hade han semester och så småningom jag också, skönt! Få en paus från allt och det kändes fantastiskt. Funderade på hur jag skulle förhålla mig till alltihop när vi båda var tillbaka sedan och kom fram till att jag vill ha så lite som möjligt att göra med honom. Jag vill inte kommunicera med honom alls mer än det som jobbet kräver och så gjorde jag också när jag kom tillbaka. Han å andra sidan har svansat runt och försöker på alla sätt och vis att få min uppmärksamhet. En dag, när jag hade låtit håret självtorka så att det blev lockigt, kom han förbi mitt rum och fjäskade och frågade om jag gjort något med mitt hår. Men alltså, hallå?!? Varför bryr han sig om mitt hår helt plötsligt och vad spelar det för roll hur jag har det? Jag ändrar mitt hår mest hela tiden, olika frisyrer, färg och stil och han har aldrig kommenterat det tidigare så varför nu? Särskilt konstigt nu när jag pratat med honom...och då funderar jag ju på varför han håller på fortfarande. Det är ju inget säger han så varför utstrålar han det då och bryr sig hela tiden om precis allt? Jag orkar inte. Vill han släta över alltihop och tror att det hjälper? Det är ju precis de där sakerna som gjort att vi hamnat där vi är... Jag orkar inte ta upp frågan med honom igen, jag orkar inte och han är inte värd det och han lär inte föra det på tal heller med tanke på hur hämmad och förstoppad han är när det gäller känslor. Men varje normal människa hade ju fattat att det är dags att backa, hålla tillbaka lite...men inte han. Detta gör ju att jag funderar ännu mera och får vatten på min kvarn. Det finns inte en chans i världen att det inte är något...för något är det ju om man beter sig som han gör? Han kan förneka sig blå, men handlingar, ord och utstrålning talar sitt tydliga språk antingen han vill eller inte.

 

Jag har inte gjort något fel i det här. Det bevisar bara att jag är så mycket starkare än honom när det väl kommer till kritan, för jag står åtminstone för det jag säger och det jag gör. De gånger jag ångrar mig eller tycker att jag haft fel, ja då ber jag helt enkelt om ursäkt.

 

Det tråkigaste i den här kråksången är ju inte bara att jag förlorat honom, jag har ju också förlorat min bästa vän på jobbet och den jag kunnat prata med. Men så är det i livet...man vinner ibland och förlorar ibland, även om jag tycks förlora mer än jag vinner mest hela tiden...

 

 

Ja här är jag och jag har inte legat och gråtit i 300 år om nu någon tänkte det, efter den där dagen. Nej, luften gick liksom bara ur på något vis och allt blev bara huller om buller ett tag.

 

Som ni säkert förstår tog jag mig i kragen den där dagen och bestämde mig för att ta ett snack med, ja ni vet vem. Riktigt nervös var jag men hade siktet inställt på att lösa situationen före min semester och när min dotter ändå var hos sin pappa. Jag gick helt sonika in på hans kontor på morgonen och sa att han och jag behövde prata med varandra och så undrade jag när det skulle passa honom bäst. Eftersom, som han själv sa, skulle åka på tjänsteresa onsdag och torsdag och inte vara på plats förrän på fredagen bestämdes det att vi skulle ta det direkt efter lunch. Redan här kan man ju undra hur han var funtad egentligen eftersom jag aldrig tidigare har bokat tid för ett snack med honom så borde han blivit misstänksam och funderat på vad det var som jag ville prata om redan där. Hur som helst, när vi andra precis satt oss för att käka lunch gick han förbi på väg ut för att själv äta lunch sa han nåt så korkat som "ja men då kör vi efter lunch"...jag höll på att sätta maten i vrångstrupen och tänkte för mig själv att han skulle ångra sedan att han gastat ut det där.

 

Väl tillbaka från lunchen kom han in på mitt kontor och jag bad honom stänga dörren. Började konversationen med att fråga om han förstod vad det var jag skulle prata med honom om, men nej han hade absolut ingen aning. Då började varningsklockorna ringa en aningens i mitt huvud men körde på ändå, jag ville ha det ur världen liksom, till varje pris. Vad som sedan utspelade sig går jag inte in på i detalj för det finns inte så mycket att säga om det egentligen eftersom det inte var särskilt konstruktivt alls. När jag talade om vad det var jag ville prata om började han med en stor suck och blev skitnervös och kunde nästan inte prata alls. Efter det blånekade han till allt...och då menar jag precis allt. Även till det mest uppenbara! Jag höll på att trilla av stolen! För av alla tänkbara scenarion jag funderat på i huvudet så var det här inget av dem..alls. Skitstövel! Jag menar, jag var ju fullt medveten om att han inte alls behövde vilja något med mig men att han kanske ändå var förtjust på något vis eftersom allt han gjort, sagt och utstrålat under så lång tid. Men nej, han blånekade och det gick inte att få ett endaste ord ur honom. Istället började han, efter att jag påpekat att andra också märkt och kommenterat till mig, fokusera på varför de andra sagt eller gjort si eller så. Jävla idiot rent ut sagt.

 

Ja ni förstår ju själva att jag inte fick fram något av allt det jag tänkt säga och förklara efter den reaktionen. Att han var känslomässigt hämmad hade jag ju redan förstått och att han har svårt för att prata om sånt visste jag ju också, jag har ju också svårt för det men att det var SÅ illa...ja det tänkte jag nog inte. Man kan säga att för mig gick luften ur fullständigt för det där var det sämsta jag varit med om i hela mitt liv och då har jag ändå varit med om en hel del, faktiskt mer än många andra.

 

Efter det där och han lämnat mitt rum ville jag egentligen bara åka hem och gråta. Men jag tänkte att han ska inte få nöjet att se mig åka innan arbetsdagens slut så jag stannade kvar och minns knappast vad jag sysselsatte mig med den eftermiddagen för hjärnan var i ett enda kaos. Jag hörde också honom sucka riktigt djupt när han kom in på sitt kontor igen...och jag hoppades att han fick sig en box i magen och tänkte till resten av den dagen.

 

Och för att inte det här ska bli ett alldeles för långt inlägg väljer jag att fortsätta i ett nytt senare...

...att det blivit såhär jobbigt med honom när det är som på bilden...

 

Sitter ute och skriver på min uteplats ikväll. Det är så otroligt härligt ute att jag drar mig för att gå inomhus och krypa ner i sängen. Fåglarna kvittrar och det är fortfarande ljust ute trots att klockan är ett par minuter i halv elva på kvällen. Det är ganska otroligt egentligen att vi haft så många kvällar nu i maj med så härligt och vindstilla väder. Dagarna ska vi bara inte prata om som är stekheta med sina närmare 30 grader. Tur att vi har air conditioning på jobbet för annars hade jag nog haft mos i hjärnan de flesta dagarna i maj. Det är faktiskt snudd på kallt på jobbet och att ha kofta på sig är ett måste. Men jag klagar inte, hellre det än mos i hjärnan av värmen. Dessutom känns det som att jag inte har lika ont av värmen övriga tiden utanför arbetstid så det känns helt ok. Imorgon är det fredag och då ska jag lyxa till det med lite prosecco i kvällssolen, bara njuta av att det är fredag...jag längtar redan.

 

Jag behöver verkligen koppla av nu känner jag. Det är mycket på jobbet och mycket här hemma med än det ena och än det andra inplanerat på kvällar och helger. Jag känner att jag lätt går igång och blir stressad och då får jag lätt panik över känslan att aldrig vara riktigt ledig. Har jag en stund över verkar jag inte kunna koppla av och ta tillvara på den utan känner hela tiden stressen. Det är väl en del i "in i väggen syndromet" som ger sig till känna antar jag och det är bara att gilla läget. Försöka hitta sätt att koppla av på ändå om än bara för en liten stund. Har försökt ta tag i mitt läsande nu. Älskar ju egentligen att läsa men gör det alldeles för sällan nu för tiden. Det har väl också att göra med att jag har svårt att koppla av så pass mycket att jag hänge mig åt en bok sådär på riktigt. Ni vet, bara läsa och läsa och inte riktigt vilja lägga ner boken...det är en sån skön känsla och jag längtar efter den.  m

 

Sommaren är hur som helst min bästa lästid och jag har alltid som mål att läsa minst tre böcker över sommarperioden, ibland lyckas jag och ibland inte. I år ska jag verkligen se till att det blir MINST tre böcker. Jag tror att det är ett bra sätt för mig att koppla av nämligen så det känns extra viktigt i år. Jag har redan påbörjat en bok och har en annan som står på tur som följde med när jag köpte senaste numret av lantliv...eller ja egentligen var det nog mer så att jag köpte den tidningen för att få boken även om tidningen också är bra såklart.

 

Nähe, nu får jag nog ta och gå in och göra mig redo för sängen. Klockan är mycket och jag ska upp tidigt till jobbet. Vill ju inte vara sen så att jag känner att jag måste vara kvar längre än vanligt, ska ju hem och njuta av fredagskvällen, ett glas prosecco och en god bok. Visst låter det härligt?

 

Det är konstigt ibland hur det kan köra ihop sig. Långa perioder kan det gå utan att något utöver det vanliga händer men så plötsligt händer allt under en vecka. För ett bra tag sedan, ja ända sedan jul, har jag pratat med min bror om att åka upp och hälsa på han och hans familj. Eftersom jag inte åkte upp över nyår när vi var bjudna då så lovade jag att vi skulle åka upp nu i vår. Planen har hela tiden varit Kristi himmelsfärdshelgen då det blir lite extra ledigt. Sagt och gjort det var så planen blev och tanken var då att vi skulle åka direkt när min dotter kom hem från skolan på onsdagen så att vi fick hela torsdagen där uppe också.

 

Tråkigt nog blev det nu så att vi ska på konferens med jobbet i Lysekil tisdag-onsdag vilket då såklart ställer till det för mig eftersom vi inte lär vara hemma förrän på kvällen och att köra upp sen kväll/natt känns inte optimalt när man varit iväg på konferens och säkert är helt slut när jag kommer hem.

 

Nu för tiden, ja efter de två senaste åren, blir jag oerhört stressad av sånt här och hur jag ska få ihop det. Jag orkar liksom inte med och paniken infinner sig. Har inte alls lust att åka på konferens med människor jag knappt känner och som jag inte känner att jag vill umgås med, framför allt inte min nya chef. Jag gillar inte att behöva sitta där och låtsas vara glad och piffig o på. Just nu känner jag mig inte så och dessutom har jag ju höstens konferens färskt i minnet och då grät vi ju mest och efter det var jag deppig i flera veckor. Just nu känner jag mig mest fulare än fulast, ledsen och ensam. Inte har jag lust att vara hemma sent på kvällen heller särskilt med tanke på att jag ska packa och vi måste komma iväg till Stockholm morgonen efter. Jag blir alltid lite nervös och orolig när jag ska köra långt bort. Släpper oftast efteråt men känns ganska så jobbigt innan då jag oroar mig för än det ena och än det andra. Nu ska vi dessutom iväg på konferens precis innan och jag orkar inte ens tänka på det för att det känns ännu mera stressigt eftersom jag inte kan förbereda mig som jag vill.

 

Nu är jag ju dessutom stressad över bloggen om huruvida jag ska lämna ut adressen eller inte. På sätt och vis bra om jag gör det så får det bli som det blir liksom. Bra också då att jag är borta resten av veckan så att jag slipper konfronteras och så kan jag förbereda mig på att den närmsta tiden kommer att kännas ganska så jobbig... Jag hoppas ju såklart att det inte blir så och att jag får en kick när vi är i Stockholm så att jag orkar med hemmaplan och mig själv sedan...men ja...det återstår ju att se.

För ett tag sedan laddade jag ner appen Calm. Det är en slags mindfullnes app med olika typer av avslappningsövningar, föreläsningar mm. Jag har inte använt den så många gånger men min tanke är att jag ska försöka använda mig av den varje dag. Det tar oftast inte mer än max en kvart och en kvart om dagen ska jag väl kunna avsätta för detta?

 

 

 

 

 

 

 

Igår började jag skriva på ett inlägg. Jag satt kvar på jobbet och tänkte att jag skulle blogga lite innan jag gick hem. Nu ångrar jag nästan att jag gjorde det med tanke på hur saker utvecklade sig. Plockade bort det jag knåpat ihop innan jag publicerat texten och sparade ner i ett Word dokument om jag skulle vilja använda mig av det vid ett senare tillfälle. Vad var det då som hände? Jo HAN kom som vanligt förbi mitt rum och frågade vad jag gjorde och då sa jag, till skillnad från vad jag brukar svara, att jag bloggade. Väl inne på sitt rum så satt han o mumlade om bloggeriet och när den andra kollegan gick förbi och uppmärksammade att jag var kvar så sa han högt till kollegan att jag satt och bloggade. Såklart blev de nyfikna och ville ha adressen men jag sa att jag inte delat med mig den med någon, vilket jag inte har sedan jag tog upp bloggandet igen för drygt två år sedan. När kollegan gått ur sikte och HAN sa något mer om bloggen så mumlade jag fram något i stil med att han borde läsa min blogg men att han förmodligen skulle bli mörkrädd när han läste. Vilket han förmodligen skulle bli tänker jag.

 

Så hur kommer det här sluta då? Kommer jag att lämna ut min bloggadress? Vet inte, då lämnar jag ju ut hela mig själv? Innebär det här slutet på min blogg och mitt enda andningshål där jag kan få utlopp för mina tankar?  Samtidigt så kanske det hade varit allra enklast att göra, lämna ut adressen och be honom läsa från början så kanske han skulle förstå? ...Och vad händer då? Vad kan reaktionen på det bli från honom? Att den andra kollegan någonsin skulle få adressen är fullständigt uteslutet.

 

Fick värsta gråtattacken i morse och jag känner att tårarna kommer nu också. Fan också! Varför har jag de här känslorna, varför försvinner de inte? Herre gud, måste jag leva med detta? Jag orkar inte. Orkar inte vara ledsen och orkar inte ha känslorna. Hade han inte öppnat dörren till det där hade det här aldrig hänt. Jag hade förmodligen fortsatt att gå ner i vikt istället för att gå upp som jag gjort sedan dess för att allt bara hänger i luften och jag börjar tvivla på mig själv igen. Hade varit så mycket enklare att inte ha några känslor alls. Det står helt klart för mig nu att det inte är meningen för mig att en relation ska sluta på ett bra sätt. Det är inte min lott i livet...uppenbarligen!

 

Note to self: Lita inte på någon, aldrig någonsin! ...och bygg för helvete upp den där muren igen!

 

Sitter kvar en stund på jobbet idag. Ganska skönt att inte behöva stressa hem ibland, inte för att jag måste stressa hem men det känns ändå som att jag vill komma hem så fort jag kan. Dessutom så är det ju aktiviteter under veckodagarna och det ska fixas mat, handlas o ja allt det där vanliga köret så kvällarna går fort. Varannan helg är ju min dotter hos sin pappa från torsdag kväll till söndag sen eftermiddag och då har jag ju ingen att komma hem till så då kan det ibland vara skönt att sitta kvar på jobbet. Inte för att jobba nödvändigtvis utan för att göra lite annat som att blogga till exempel.

 

Den här veckan har jag känt ett stort behov av att blogga men känt mig alldeles för rastlös och orolig för att komma till ro och sätta mig bakom tangentbordet. Jag känner mig väldigt orolig inombords och känner att den där känslan för att reda ut och prata med HAN pockar på min uppmärksamhet. Det känns som att jag håller på och spricka av allt som behöver komma ut i luften. NÄR ska jag våga säga det som behöver sägas? VAD är det jag vill ha sagt, egentligen? Kan jag dessutom ta konsekvenserna av det jag vill ha sagt på ett bra sätt oavsett vad jag får för svar? Jag har funderat mycket på det och hur jag ska tackla det. Jag tänker ena dagen att jag visst har rätt att ställa frågor och får svar, andra dagen ifrågasätter jag mig själv varför jag ens har rätt att fråga och om jag inte bara inbillat mig alltihop...vilket inte alls går ihop med alla saker han gjort för mig, alla blickar och allt han sagt. Lägg där till att flera personer på kontoret reagerat och ställt frågor och hintat än hit och än dit. Nä det är helt enkelt för svårt att bortförklara, det finns alldeles för många exempel på motsatsen. Jag hade bestämt mig tidigare i veckan att den här veckan skulle jag ta upp ämnet för diskussion, punkt! Att jag kanske t om skulle bjuda hem honom på lunch så att vi kunde prata utan störmoment och att jag sedan kunde jobba hemifrån efter det och gråta hur mycket jag ville...bara för att jag behövde det...typ. Men varje dag när jag kommit till jobbet så faller det, jag blir som en våt fläck och pallar inte att ta upp ämnet utan blir istället helt gråtfärdig av bara blotta tanken. Jag är väl livrädd antar jag och det är ju inte så konstigt eftersom det här är nytt territorium för mig. Att prata med någon om mina innersta känslor gör mig skiträdd och därför har jag undvikt det i hela mitt liv. Jag har inte haft någon lust att blottlägga mig så fullständigt och ge någon chansen att förgöra mig genom att känna till mina svagheter. Blotta tanken på det gör mig fullständigt skräckslagen! Det spelar ingen roll om personen är av den goda sorten som förmodligen inte skulle göra en fluga förnär. 

 

Jag förstår ju att detta är något som måste göras, för min egen skull oavsett utgången. Om jag ska kunna utvecklas och förändras och ge mig själv en chans måste jag våga. Jag måste våga stå upp för mig själv och tillåta mig själv att ha ett värde. JAG har rätt att få svar på mina funderingar! Men det är ju den där lilla gnagande känslan, tänk om jag har fel?!? Jag kan inte tillåta mig att ha fel i en sån här känslig fråga, det skulle sänka mig fullständigt. Jag är så trött på mig själv och på mitt fega sätt, så trött, så trött. Vad ska egentligen krävas för att jag ska komma vidare? Vad är värsta scenariot liksom? Det kan man fråga sig? Förmodligen att han skrattar mig rakt upp i ansiktet och hånflinar och tycker jag är en komplett idiot som ens kunde tänka tanken på att han skulle ha ett intresse...ja det är väl där skon klämmer om jag ska vara ärlig...min taskiga självkänsla. Att den fortfarande ska få mig att snubbla på målsnöret varenda gång...

 

Vilken solig lördag det är idag. Jag hade redan igår bestämt mig för att gå upp tidigt idag och det är så skönt, när jag väl kommer upp vill säga. Första ringningen på väckarklockan var väl vid halv sju ungefär, gick inte upp då utan snoozade ett par gånger innan jag kravlade mig ur sängen. Väl uppe gjorde jag  lite frukost, som idag fick bli äggmacka med kaviar och en stor mugg kaffe. Tidig morgon är bästa tiden i mitt kök eftersom det då är soligt, ljust och fint där. Funderade lite på vad jag skulle hitta på under förmiddagen. Kände inte för att vara hemma då förskolan som ligger precis bredvid och vid min uteplats på baksidan skulle ha "fixardag" idag. Det innebär jättemycket vuxna och barn som ska greja ute och jag som egentligen behöver fixa och dona på min baksida vill ha lugn och ro när jag är där och vill helst inte prata med någon eller ha någon omkring mig. Därför väljer jag att fly fältet. Idag kom jag fram till att jag skulle åka in mot stan och se om däckfirman där jag förvarar mina däck hade öppet så att jag kunde byta till sommardäcken.

 

Sagt och gjort, efter frukosten gjorde jag mig klar för att åka. Väl där såg jag att de hade öppet, toppen tänkte jag, nu kan jag äntligen få bytt däck. Inte var det mycket folk heller. På det däckhotellet har de fyra portar för personbilar och två av de portarna har sådana där lyftgrejer som lyfter hela bilen när de ska byta och det är säkert smidigare och lättare på alla sätt och vis för de som jobbar där. Men jag blir fruktansvärt nojig när jag ska köra upp bilen på en sådan. Senaste åren när jag bytt däck har jag haft tur och fått de där som man bara kör in bilen utan att behöva tänka på nåt, men idag råkade jag få en port med "lyftmojäng". Komma på gick väl ganska ok men när de var klara och jag skulle backa ur så dog bilen för jag kom nästan inte över den där "tröskeln" som man ska backa över. Jag blev väl lite stressad i det läget att jag inte tänkte mig för utan började lägga om ratten så att jag liksom svängde ur för att jag sedan skulle kunna köra iväg. Plötsligt skriker killen som bytt däcken till och viftar med armarna och jag funderar lite på vad som hände...han kommer runt på min sida och säger till mig att jag måste backa rakt bak eftersom det stod en släpkärra på höger sida precis utanför och som jag precis höll på att backa in i. Jag mitt dumma nöt säger då något i stil med "ja men jag har sånt där som varnar", varpå han säger att den kan inte ha funkat eftersom jag var vääääldigt nära. Ja herre gud alltså, jag hade alltså inte ens reagerat på att det tjöt inne i bilen av backvarningssystemet...pinsamt! Ibland är jag så disträ att jag nästan blir rädd för mig själv. Jag åkte snabbt därifrån och svor högt för mig själv hela vägen till jobbet där jag sitter nu.

 

Sånt där sitter i och jag kan oja mig för det lång tid efteråt över vilken idiot jag är och att jag inte tänkt mig för. Egentligen spelar det ju ingen roll, inget hände ju även om de säkert tänkte att den där korkade tanten inte kan köra bil. Men jag är bara lite orolig i kroppen just nu, vet inte vad det är men det gör mig lite disträ och fladdrig i huvudet och då kan jag också göra lite klantiga saker...

 

 

Det är så konstigt, hur det ligger och pyr under ytan. Glad i ena stunden och ledsen i nästa. Jag förstår ju att det kanske måste få vara så, att jag måste få låta det komma när det kommer även om det känns jobbigt. Det är väl en del i läkningsprocessen i utbrändheten.

 

Idag var en sådan dag. Jag satt och var på hyfsat bra humör, jobbade med mitt och det tuffade på i maklig takt. Plötsligt trillade det in ett mail i inkorgen och så satt jag plötsligt där med tårar i ögonen, bara sådär, på ett kick. Mailet handlade om min bästa kollega vars son gick bort för ett kort tag sedan. Hon är sjukskriven sedan dess men ska försöka jobba 50% trots att hon känner sig sådär fruktansvärt trött och orkeslös. Bara att läsa det där, som jag förstod skulle hända med henne förr eller senare gjorde ont. Ont för att det jag blev ledsen å hennes vägnar och för att det påminde mig om hur förra året såg ut för mig och hur dåligt jag faktiskt mådde. Ja jag skriver i imperfekt eftersom jag mår bättre nu och är inte alls där jag var då, förra året vid den här tiden. Det påminde mig om saker som gör ont att tänka på, saker som gör mig ledsen för det är jag ju fortfarande även om jag numer lyckas hålla fasaden uppe för det mesta. Men så idag kom tårarna på jobbet och eftersom vi numera sitter i rum med stora glaspartier kan jag ju inte direkt gömma mig. Jobbigt!

 

Vände mig åt fönsterrutan till för att försöka dölja tårarna, för att ingen skulle se men självklart tittar en kollega förbi och frågar hur det är. Det är så fruktansvärt svårt att förklara för någon utomstående. Jag som dessutom har svårt att öppna upp mig för andra försökte förklara att jag fått ett mail och vad det innehöll men det lät tunt. Att jag i samband med det också tänkte på min egen sorg, att det på fredag är årsdagen sedan mamma gick bort och allt det jobbiga jag gått igenom kändes ju också sådär...Vad jag inte sa däremot var ju min stora stora ledsamhet när det gäller han med stort H, hur ledsen jag är för att jag aldrig kommer att få den jag vill ha mest av allt. Hur trasigt mitt hjärta är och jag kan inte berätta det för en endaste själ. Det gör så fruktansvärt ont att det är helt outhärdligt, är det egentligen konstigt att jag är ledsen?

 

 

 

Höll nästan på att trilla av stolen när jag kollade på smhi:s app alldeles nyss. Det ska tydligen bli upp till 17 grader idag. Känns nästan overkligt då vi för minde än en vecka sedan hade minus tio. Det är bara att tacka och ta emot och det bådar ju gott eftersom jag hade tänkt plantera i mina krukor utanför dörren idag. Lite plantering och iordningställande av uteplatsen på baksidan hoppas jag att jag får till också så att man kan börja använda den.

 

Igår kväll blev en lugn kväll. Somnade på soffan på seneftermiddagen och vaknade inte förrän på kvällen och då av att det plingade på dörren. Det var dottern som varit på kalas och som skulle hämta lite sovsaker eftersom hon tydligen bestämt med en kompis att sova över. Hon är ju hos sin pappa i helgen och jag kan inte låta bli att bli lite störd på att det ska hämtas grejer här hemma en lördag kväll då. Han får väl fixa och ta med från sitt hem liksom. Tänk om jag haft en dejt eller nåt? Då kanske jag inte hade velat att hon dundrade in på kvällskvisten kanske. Nu är det ju inte det att hon inte får vara hemma, men jag har ju nästan ingen egentid där jag bara kan vara jag och därför värnar jag om den lilla tiden jag har liksom.

 

Känsligt ämne det där att ta upp med hennes pappa. Jag tror inte att han hade tyckt det var kul om vi åkte hem till honom en lördagkväll efter 21 och hämtade grejer liksom. Att han inte tänker längre än näsan räcker? Tycker att han borde respektera den lilla tiden jag har och dessutom måna om den lilla tiden han har med sin dotter. Det är ju trots allt bara varannan helg från torsdag till söndag och då är hon ändå hemma här efter skolan och på morgonen innan och äter frukost. Det är verkligen inte mycket tid hon har hos sin pappa. Lägger man därtill att hon sover över hos kompisar som just den här helgen...ja då blir det inte mycket tid för de två tillsammans.

 

Borde jag ta upp det här för diskussion och ev starta ett världskrig eller ska jag bara låta det vara? ...det är väl ändå inte så många år kvar tills hon knappast är hemma alls utan hänger med kompisar mest hela tiden. Ja det tål att tänkas på...ännu mer saker att grubbla på för mig, som om jag inte hade nog med grubblerier liksom...

Idag har jag varit och handlat lite vårblommor. Jag har längtat efter det hela veckan eftersom prognosen lovat sol och vårtemperatur i helgen. Idag är det dock så blåsigt att det känns lite kyligt i vinden och det är inte heller riktig sol utan den gömmer sig bakom lite slöjmoln. Tror att jag planterar i krukorna utanför dörren imorgon istället och hoppas på lite soligare väder då.

 

Jag har, precis som många andra, verkligen längtat efter vår. Den här vintern har varit kall och dragit ut på tiden och senaste tiden har jag nästan blivit deppig bara för att det kommit lite snö eller för att det visat minus tio på termometern. Nu tror jag dock att jag vågar hoppas på lite värme, riktig värme och att våren spricker ut med sin härligt vårgröna färg. Passade på att handla lite blommor till jobbet också när jag ändå var i farten då det varit tomt i vasen sedan före påsk.

 

HAN ni vet, var inne på mitt kontor häromdagen och påpekade att det var tomt i vasen och fick jag för ovanlighetens skull in en snygg replik att han minsann kunde köpa blommor till mig och sedan fyllde jag i på slutet att det var precis det jag väntade på...typ...hoppas att det satte igång grubblerier hos honom eller vred om kniven lite. Det kan han liksom ha för att han vrider om kniven hela tiden i mig och får mig att grubbla dygnet runt...Usch, nu lät jag nästan elak men jag menar inte det på något elakt vis utan jag vill mer ha en reaktion och att han ska ta upp ämnet för diskussion...

 

Hur som helst, blommorna för årets vårblommor i krukorna kommer att gå åt det rosa och aprikos hållet. Såg en instagrambild på den kombinationen i morse och det var jättefint. Dock svårt att hitta den färgen på blommorna som kunde funka ihop i blomsterbutiken. Får kanske bjussa på en bild på det när jag planterat och hoppas att det jag valde blir en fin kombination.

 

Tills dess blir det en bild på blommorna till kontoret...som också går i rosa och aprikos även om man inte ser så mycket ännu då det mest är knoppar.

 

Sitter här och det är annandag påsk. Solen skiner och jag har ätit frukost och druckit de sista dropparna av muggen med kaffe. Påsken är en sån där härlig helg då det inte brukar finnas så många måsten utan jag brukar kunna göra det som faller mig in. Påskmiddag med familjen på påskafton möjligtvis men i övrigt brukar kalendern vara tom och det tycker jag är skönt. Finns inget skönare än en kalender som inte är full av inbokade aktiviteter tycker jag, i alla fall inte när aktiviteterna är sånt som jag inte själv kunnat styra. Behovet av att ha en tom kalender har blivit riktigt stort efter att jag kört huvudet i väggen. Jag blir liksom stressad av att ha saker inbokat och det spelar egentligen ingen roll att det är trevliga saker. 

 

I år är påsken inte så "ledig" som jag skulle önska. Varje dag har någon aktivitet inbokad och där jag måste passa en tid. Idag ska jag t ex på kalas kl 14, kalas för en av de yngre kusinerna som fyller 18. Jag är inte jättesugen på att ge mig iväg egentligen, hade behövt en hel dag hemma. Dottern som egentligen skulle följt med är med sin pappa och åker skidor för dagen då det är sista gången de har öppet för säsongen. Det hade ju varit en perfekt dag för mig att skrota runt här hemma men istället måste jag göra mig iordning och åka på kalas och dagen blir helt splittrad känns det som. Igår sjöng jag med kören i kyrkan på förmiddagen vilket då också innebar att jag var tvungen att gå upp tidigt för att gå dit och öva på morgonen. Påskaftonen var vi hos min bror med familj på påskmiddag och långfredagen hade jag en väninna här på middag för lite tjejsnack och vin. Jättetrevligt alltihop men någonstans i påsken hade jag velat ha en hel dag helt tom, att kunna göra vad jag vill med...som att köpa lite vårblommor och plantera i krukorna utanför dörren, gå en promenad eller bara sitta i solen en stund eftersom den gjort sällsynt besök i helgen.

 

Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet men då ska dottern till tandläkaren så där är ytterligare en tid att passa. Låter ju ganska fjantigt egentligen att bli stressad av att ha en tid om dagen att passa men det är inget som jag kan kontrollera tyvärr. Jag önskar att jag kunde känna mig sådär pigg och full av liv hela tiden. Jag måste försöka hitta tillbaka till det, minns nästan inte hur det kändes. Det får bli mitt mål med året. Inte stressa fram det utan bara försöka känna efter och hitta saker som jag tycker är kul. Jag har fortfarande svårt att hitta något som är kul nu...men jag hoppas att det kommer med tiden. Jag måste ge det tid, ha tålamod med mig själv och inse att det inte går så fort som jag önskar att komma tillbaka till livet. Jag måste hitta glädjen. Den måste finnas där ute någonstans...eller förresten...den ska ju finnas där inuti. Den har gömt sig väl, var är du?

 

Förra veckan hade jag ju en plan för fredagen. En genialisk plan som föddes ur tankarna på natten. Konstigt att något som kändes som den perfekta idén plötsligt inte kändes så perfekt längre. Det är som att den vakna tillvaron och dagtidstankar inte alls stämmer överens med nattliga funderingar. Jag började tveka, var det verkligen en bra idé? Vad ger mig rätten att ens föreslå en lunch tillsammans, hemma i mitt hem? Vad får mig ens att tro att han skulle dyka upp? Har jag ens uppfattat allt rätt eller är det min egna hjärna och hjärta som spelar mig ett spratt? I min dialog med mig själv har jag ju visst rätt att få svar på vissa saker och det finns alldeles för många konkreta bevis på att han bryr sig om mig på ett speciellt sätt. Trots detta kände jag mig allt mer osäker ju längre veckan tickade på. Att jag kanske var väl optimistisk också när jag trodde att jag skulle ha tid att fixa en mysig lunch efter att jag varit hos tandhygienisten, hur skulle jag hinna liksom? När skulle jag dessutom få det perfekta tillfället att fråga? Allt löste sig väl av sig själv när jag förstod att han skulle vara på tjänsteresa på fredagen och sitta i möte halva dagen. Det var ju inte ens praktiskt möjligt att han skulle komma till hem till mig då och tack och lov för att jag inte frågat och hunnit få ett nej på grund av det eftersom det då hade dragit igång funderingar och grubblerier hos honom (och mig) alldeles i onödan. Nja nåja, jag grubblar ju redan så för mig hade det ju inte gjort någon större skillnad mer än att jag blivit otroligt nervös och orolig mer än vanligt.

 

Så nu sitter jag här med outrättat ärende och den där perfekta tiden jag skulle ha på mig för att "gråta ut" rinner liksom ut i sanden på något vis. När ska jag nu få ett så bra tillfälle nästa gång?

 

Att något finns där känns ju fortfarande aktuellt. Som i veckan när han kom in till mig med en lista på grejer som han ville att jag skulle kolla, som jag egentligen vet att han har koll på. När jag gick till hans kontor för att lämna det i retur så börjar han småprata om grejer varje gång jag försökte lämna hans rum...som om han ville ha mig kvar där inne. Hade han verkligen gjort så om han inte var det minsta intresserad? Eller när han en morgon stod och pratade med en kollega när jag kom på morgonen och som vanligt hejade på alla när jag passerade. Han hejade inte precis just då vilket inte var så konstigt eftersom han stod och pratade med någon. Jag tänkte inte mer på det utan gick upp till mitt kontor som jag brukar göra. En stund senare när han kom upp och skulle gå till sitt kontor gick han förbi mitt kontor och verkligen hejade och vill liksom kolla hur det är. Som om han var orolig att jag tyckte att det var dåligt att han inte hejade när jag gått förbi tidigare...det är sådana här saker precis hela tiden...det kan inte vara jag som inbillar mig?

I natt kom jag på en bra idé och nej, jag hade inte druckit något vin eller annan dryck med alkohol i. Jag bara låg och grubblade precis så som jag brukar göra ibland på nätterna. Borde ju såklart sova som vanligt folk men min hjärna tycker inte alltid samma nu för tiden och det kanske var just därför som den där idén dök upp?

 

Vad är det då får genial idé jag fått och vad handlar det här egentligen om? Jo men gissa tre gånger, HAN såklart! Jag låg och funderade eller grubblade och blev som vanligt ledsen och tänkte att vi måste prata med varandra, han och jag. Vadå, det där var väl inget nytt tänker ni? Nä det är ju sant men den här gången funderade jag rent konkret på hur jag kan lösa det, för det börjar bli akut att göra det känns det som (som om det inte varit akut senaste två åren...eh...). På jobbet funkar det inte längre känns det som eftersom jag inte längre är där utanför arbetstid så ofta som tidigare och det är svårt att pricka in honom där också samtidigt och utan att någon annan är på plats. Att göra det på arbetstid är ju mer eller mindre uteslutet eftersom jag alldeles säkert kommer att börja gråta och förmodligen gråta floder efteråt för att jag blivit så dränerad och för att jag troligtvis kommer ha en jättestor anledning att vara ledsen dessutom. Dessutom är det väldigt lyhört mellan kontoren så många skulle höra vad vi pratade om och det är ju inte så bra. Så hur ska jag göra då? Hur var det med den där bra idén?

 

Jo jag tänkte så här. På fredag ska jag till tandhygienisten på förmiddagen och tänkte eventuellt flexa ut resten av den dagen sedan. Har bjudit in en kompis från kören jag sjunger i till kvällen sedan för en "tjöt och vinkväll" och det hade varit skönt att vara ledig där på eftermiddagen. Jag fick då den perfekta idén att bjuda in honom på lunch, för lunch måste han ju äta och åker man motorvägen från jobbet och hem till mig tar det inte mycket mer än tio minuter, om man gasar på lite, innan man är framme. Förhoppningsvis hade jag då hunnit hem, fixa en enkel lunch och så kunde vi prata lite. Nå, låter inte det som en perfekt idé? En av mina bättre kanske för att vara mitt i natten.

 

Kruxet är bara att jag ska våga fråga och också stå på mig om han är tveksam. Nästa grej kan också vara att han är stressad och har andra saker han måste göra eftersom han ska iväg och åka skidor veckan därpå. Kan också vara så att han har inbokade möten som gör det omöjligt, vilket han ofta har. Skulle han ändå tacka ja vore det perfekt, extremt jobbigt och nervöst, men perfekt. En annan bra grej med att lägga det precis just då är ju att han är borta v13 och jag är ledig en dag v14 vilket gör det perfekt och ger mig massor av tid att gråta ut och att mobilisera lite styrka att gå vidare sedan. Kanske konstigt att  planera för att gråta men det känns som att chansen för mig, att gå glad och styrkt ur det här är minimal. Dessutom har jag ju gråtit så mycket de senaste två åren och att gråta en skvätt till och sedan förhoppningsvis kunna gå vidare är ju ingenting i jämförelse.

 

 

Ja här kastas man mellan ämnena, ena dagen ledsamt och nästa dag ett inlägg med recept. Det är lite mitt eget sätt att på något vis lätta upp stämningen lite. Jag brukade ha humor förut, ja lite i alla fall, men nu känns den som bortblåst och de där underfundiga inläggen tycks aldrig dyka upp längre. Jag antar att jag måste få ur mig allt som jag har inombords, bearbeta all sorg för både det ena och det andra och sedan kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv...eller ja, helst en förbättrad version av mig själv. Den personen jag en gång var är som bortblåst efter allt som hänt de senaste två åren. Det är precis som att jag måste lära känna mig själv med de nya sidorna som propsar på att dyka upp.

 

Jag har till exempel mycket lättare för att bli arg nu och kan inte, som jag gjorde förr, hålla det inombords. Samma med alla känslor av olika slag egentligen. Jag kan helt enkelt inte trycka undan det längre utan det propsar på att komma ut, på gott och ont. Det är som att när HAN raserade min mur, raserade han mitt skydd för omvärlden och släppte lös allt jag burit inombords, tryckt undan under alla år. Det kommer ut lite sådär okontrollerat och jag har fullt sjå att få ordning och hejda mig själv från en fullständig härdsmälta. Ganska tröttsamt kan ju vem som helst förstå. Inte konstigt att jag är helt slut. Att parera mina känslor, fundera på om det är en känsla värd att uttrycka eller inte tar på krafterna. Ibland lyckas jag inte stoppa flödet utan det bubblar över och jag säger saker eller reagerar på ett sätt som jag ångrar nästan på direkten. Ibland jättearg och ibland bara ledsen och så kommer tårarna. Just nu mest ledsen och flera gånger varje dag håller det på och svämmar över. Nu kan jag ju inte längre gömma mig på mitt kontor med mina tårar eftersom vi har stora glaspartier så att alla ser precis allt. Lite kämpigt ibland för en känslig själ som mig. Svårt att hejda tankarna som gör mig ledsen dessutom, just nu handlar det ju nästan alltid om något som har med HAN att göra. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag är förloraren i det här, jag ville inte det och jag vet inte varför jag förtjänar det....Vet att jag inte är så mycket att hänga i julgranen och har väl inte så mycket att erbjuda men jag tycker inte att jag förtjänar det här, varför slutar inget någonsin till min fördel?

 

...och precis där kom tårarna igen...

Ibland blir jag bara så låg, utan att jag riktigt vet varför. Det känns så jobbigt för de dagarna blir jag ganska lätt ledsen och grubblar mer än vanligt. I natt sov jag nästan ingenting. Somnade på soffan igår kväll vid tiotiden och vaknade vid halv två på natten och efter det kunde jag inte somna om utan låg och vände och vred på mig i sängen och grubblade på än det ena och än det andra...men mest HAN. Hur jag ska få fram det jag vill ha sagt? Sen tror jag att jag just nu påverkas av att min bästa kollega och väns son just nu ligger för döden. Det är så fruktansvärt alltihop att jag nästan inte orkar tänka på det. Han insjuknade för ett drygt år sedan och det hände i samband med att min mamma blev dålig så det väcker väldigt jobbiga minnen till liv. Jag saknar min kollega som jag tidigare hade daglig kontakt med, jag saknar våra samtal och det faktum att hon förstod allting och stöttade mig i vått och torrt, ja vi stöttade varandra. Vi jobbar på ett liknande sätt och har liknande inställning till det mesta och det är bara till henne som jag kan säga precis hur jag känner om olika saker och framför allt om jobbet då såklart. Saknar att både skratta och gråta tillsammans med henne. Samtidigt som jag saknar henne något fruktansvärt så får jag samtidigt dåligt samvete när jag vet hur hon har det nu och det känns egoistiskt att bara tänka på hur jag känner. Jag önskar att jag kunde finnas där för henne men det är svårt, jättesvårt just nu. Jag hoppas att jag får möjlighet att finnas där för henne så småningom så som hon funnits för mig när jag haft det tufft.

 

Hur som helst så känns det mesta ledsamt just nu. När ska jag få luft under vingarna igen och när ska jag orka ta tag i mig själv och gå vidare?

 

Som tur är har jag en fantastisk dotter. Någon mer omtänksam får man nog leta efter. Igår åkte vi in till stan en sväng efter jobbet och shoppade...eller ja, hon shoppade med mammas plånbok. Det känns så härligt att kunna skämma bort henne ibland och hon fick precis det hon ville ha igår. Två par nya byxor blev det och fyra luvtröjor i olika färger...snacka om att hon blev nöjd. En stor kram fick jag och ett "jag älskar dig mamma" och bättre musik för öronen finns inte...som balsam för en ledsen själ.

 

Om jag nu bara kunde få ordning på resten av livet också...