Solisen fnular

Jomen så är det, stått och stekt pannkakor hela kvällen...eller ja i alla fall halva. Dottern har friluftsdag imorgon och ska tillsammans med andra klasser åka in till stan och hålla till på vallen hela dagen och köra friidrott. Självklart ska de ha matsäck som ska räcka hela dagen och snäll som jag är gör jag pannkakor enligt önskemål. Ganska bra utflyktsmat om man gillar kalla sådana, vilket jag inte gör men tursamt nog är det ju inte jag som ska äta dem heller. Oturligt nog ska det regna större delen av dagen ser det ut som nu och tyvärr har vi inte hunnit köpa nya regnkläder till den lilla hönan för säsongen så jag hoppas att det inte blir så illa som det ser ut, kan ju bli kallt och eländigt. Just nu är hon på ridskolan med sin pappa och jag passar på att blogga en liten stund.

 

Dagen har varit ganska så bra för övrigt...ovanligt lugnt på jobbet och jag har haft tid att göra sånt som jag inte hinner med annars. Reflektera över saker, fundera på sånt som man borde göra mer av och läsa på lite avtal, lagar och regler. Önskar verkligen att jag hade mycket mer av sån tid, det här är liksom första gången på flera månader...eller ja kanske ett helt år! Jag vill vara påläst och kunna ännu mer än vad jag kan idag. Preliminärbokade ett besök i november till vår avdelning i Lysekil. Vet bara inte hur jag ska lägga fram det till min närmsta chef som egentligen inte tycker att jag ska ut och lufta vingarna. För mig känns det viktigt att vara ute på kontoren någon gång ibland. Det är nyttigt att vara ute i verkligheten för att förstå deras verksamhet och för att jag ska kunna serva dem på ett ännu bättre sätt i framtiden. Det ger också ett mervärde för dem som får möjlighet att fråga på sånt som de kanske inte gör annars och bra att få ett ansikte på den som hanterar löner, ackordslistor, sjuklöner och allt annat. Det blir inte så jobbigt för dem att ringa om de vet vem som sitter i andra änden av luren, de får se att jag är ingen "farlig" person utan ganska hygglig även om jag måste vara hård ibland ;-) Jag får dessutom energi av att träffa dem och ger ju även ett mervärde för mig för att de får information om hur de ska hantera vissa saker, vilka underlag jag behöver och på lång sikt gör det livet enklare för mig för att de lär sig att göra rätt från början och vi slipper jobbiga misstag...från båda håll. Bara "win win" enligt mitt sätt att se det. Bara att få min chef att se samma som mig...haha.

 

En annan sak dök upp idag också...en av mina kollegor, som också är en av de två tjejerna från jobbet som var här i fredags...hade frågat i bilen när de var  på väg hem om det är något mellan mig och han med stort H. HJÄLP säger jag!! Hon är relativt nyanställd och om hon känner "vibbar" av något slag...ja då är ju risken stor att flera andra gör det också. Jag får panik alltså, nu måste jag verkligen ta mig i kragen och prata med mr H. Hur ska det gå? ...o så var han så gullig på jobbet idag. Varje gång han tittar mig i ögonen känns det som att jag bara vill smälta ihop i en stor rosa hög med hjärtan. Det är helt sjukt det här, hur gick det här till och hur kunde det bli så här...jag är fortfarande lika chockad!

 

Nä nu avslutar jag med en bild på mina pannkakor. Gjorda på bästa pannkaksreceptet ever från den gamla hemkunskapsboken.

 

Ja jag är nog det måste jag säga. I alla fall när det gäller att öppna upp mig själv och blotta det jag egentligen känner. I skrift kan jag göra det men sådär face to face ja då blir jag som förstelnad och sluter mig som en mussla. Jag önskar verkligen att jag hade lättare för att säga till någon vad jag egentligen känner och tänker. I det här fallet handlar det ju om han med stort H. Det var väl kanske inte så svårt att räkna ut egentligen...eller hur?

 

Jag har nu gått omkring i flera månader och tänkt att vi måste prata, säkert han också skulle jag tro. Vi verkar lika på det sättet...gå som katten kring het gröt och hoppas på att den andra ska säga något, ge någon hint eller leda in samtalet på det som vi egentligen behöver prata om. Känslor. Nu känner jag personligen att det har kommit till en punkt att det får bära eller brista, vi MÅSTE prata...oavsett vad konsekvenserna av det blir. Detta blev uppenbart för mig när en kollega, som såvitt jag vet, inte har en aning om vad som hänt eller händer...eller inte händer. Det var i alla fall så jag trodde tills han skickade ett mail till mig med en bild på mig och han med stort H och skrev vilket gulligt par vi var...det kan vara en ren slump, men det kan också vara så att han anar något och då har det liksom gått för långt. Mr H och jag måste prata ut och bara rensa luften lite oavsett om vi har något på G eller inte, vi måste ta reda på var vi står med varandra liksom.

 

Vad är det då som gör det så svårt egentligen? Ja i mitt fall handlar det väl om rädslan att bli sårad och avvisad. Eftersom han kommit mig så nära, riktigt riktigt nära så är jag som ett öppet sår och han skulle lätt som en plätt kunna såra mig djupt in i själen. Nu känner jag väl som så att han inte är den typen som medvetet skulle såra någon men det kan ju ändå bli så helt oavsiktligt. Jag måste vara beredd på det hur som helst och det är svårt när han är så nära. För att göra saken ytterligare komplicerad så jobbar vi ju ihop och träffas i stort sett dagligen. 

 

Om jag tittar rent historiskt genom mitt liv så kan jag nog helt ärligt säga att jag nog aldrig sagt till någon endaste precis vad jag känner när det gäller mina innersta känslor, inte ens de som kommit mig sådär nära. Det är egentligen bara två män som kommit mig så nära före Mr. H, en kille som jag träffade när jag gick på gymnasiet och en som jag träffade när jag var sisådär 25 år och han är död nu. I stället har jag gjort allt i min makt för att dölja det jag känner...vilket också kanske gjort då att det inte slutat så lyckligt för mig i kärleken.

 

Kanske därför som jag känner att det är ännu viktigare för mig nu att säga precis det jag har på hjärtat, för min egen skull. Även om det inte leder någon vart utan att vi kanske bara konstaterar att det är som det är  och det är bara så det får vara så känns det viktigt för mig, ja faktiskt viktigare än någonsin, att säga det jag känner. Han är för fin för att inte göra det och att förlora någon för att jag inte sa det jag tänkte är bra mycket värre än att förlora någon på grund av att jag sa det jag kände. I det här fallet var det ju han som började och han som flirtat ganska så rejält kan man säga och som sa det där han sa till mig den där kvällen och som svansat runt mig i många månader innan jag ens fattade vinken och innan min pollett trillade ner. Han har ju vänt mitt liv upp och ner och han måste få veta det. Han får liksom skylla sig själv ;-) Jag är lite orolig för att det kan ha gått för lång tid sedan själva händelsen som startade hela den här grejen, men den risken måste jag nog ta, faktiskt.

 

Hur ska jag gå till väga då? Ja helst hade jag bara velat skriva ett brev till honom där jag får ur mig precis allt jag känner och funderar på och kan formulera det på mitt eget vis utan att han avbryter. Det hade ju varit den enklaste vägen och nästan lite fusk eftersom jag ju har lätt för att uttrycka mig i skrift vilket jag tror att han inte har. Dessutom går jag ju miste om kroppsspråket och minspelet i ansiktet som ibland avslöjar mer än vad man själv önskar. Det är lättare att läsa av en person när man står ansikte mot ansikte. Det är också det allra svåraste eftersom man också kan läsa av sånt som man inte vill se men den risken måste man vara beredd på även om det är jobbigt. Jag hoppas nu att jag ska få tillfälle att vara ensam med honom på jobbet och att jag faktiskt kan repa mod till mig just då också. För ett par veckor sedan var vi ensamma på kontoret en halv dag och jag trampade nervöst omkring på mitt kontor och tänkte att jag skulle säga något...men det gick helt enkelt inte. Jag höll på att smälla av! Jag ångrade mig såklart efteråt när han åkt, särskilt eftersom han hängde vid dörren till mitt kontor innan han gick och såg ut som att han ville säga något men inte vågade...tänk om det faktiskt är så...att vi tänker samma sak? Båda vill prata men ingen vågar...

 

Tänk om...

Ja så är det idag. Hade tjejerna från jobbet hemma på tjejmiddag igår kväll. Så himla trevligt, mycket prat och skratt blev det. Kul att ses sådär efter arbetstid och lära känna varandra lite på ett annat sätt än man gör till vardags på jobbet. Nu är vi ju faktiskt tre tjejer på kontoret, tidigare var vi bara två under en längre tid men eftersom det går väldigt bra för just den här divisionen jag jobbar på så anställdes ytterligare en person på administrationssidan i våras. Jag gör ju lite annat än de två tjejerna eftersom jag jobbar med lön och de med fakturering...men eftersom jag jobbat med det tidigare har jag ändå mycket gemensamt med de två förutom att vi tillhör samma avdelning. Hur som helst, en riktigt trevlig kväll med tjejsnack.

 

Kvällen till ära bjöd jag på trerätters middag. Till förrätt hade jag gjort brushetta med mozzarella och marinerade tomater och crostini med tapenade och Serrano chips och bubbel i glasen till det...supergott om jag får säga det själv. Till varmrätt blev det färsk fylld pasta som serverades på en bädd med färsk spenat, ugnsbakad lax, min supergoda fisksås och lite färskriven parmesan på toppen och så vitt vin. Till efterrätt hade jag gjort en tiramisu. Sen vart vi proppmätta. Det dracks även lite Cosmopolitans och ännu mera bubbel...o vips så var kvällen slut. Sådana kvällar borde jag ha lite oftare...skratta lite oftare borde jag göra, faktiskt!

 

Hade en ledig dag igår, bara för att jag kände för det. Det borde jag också ha lite oftare. I torsdags var jag också ledig, dottern hade studiedag så då passade vi på att ha en riktig mysdag tillsammans. Först var vi och tog hål i öronen på den lilla hönan, vilken lycka! Hon var så lycklig att hon påtalade det minst en gång i timman hela den dagen. Efter det var vi runt på stan och shoppade lite nya höstkläder till henne...det var en lycklig liten loppa den dagen minst sagt!

 

Nu sitter jag på jobbet och har scannat lite papper till min mail som gäller pappas bortgång...eländes elände som aldrig verkar ta slut. Nu börjar jag dock känna mig lite seeeg efter gårdagen och tror minsann att det är dags att dra sig hemåt och krypa upp i soffan och mysa resten av kvällen. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Just nu upplever vi något av en värmebölja med närmare 30 de senaste dagarna. Helt underbart faktiskt även om den där riktiga sommarfeelingen har avtagit och höstkänslan tagit vid. Det lockar helt enkelt inte riktigt längre att pressa i solen eller att åka och bada. Många har åkt till stranden de här dagarna...men jag...ja jag forsätter mina förberedelser inför den riktiga hösten som snart lär anlända med buller och bång.

 

Ganska skönt nu när man kan krypa in i soffan, tända massor av ljus och mysa...måste erkänna att jag längtar lite till att få använda mina nyinköpta höstkläder. Nu sjunger sommarkläderna på sista versen och det är liksom inte lika kul längre med linne, korta tights och sommarskor. Men guuud vad är det jag sitter och skriver!! Det är ju jätteskönt med fin och solig höst och värme likaså, nu måste jag skärpa mig.

 

Helgen som gick var faktiskt riktigt avkopplande och jag tänkte inte särskilt mycket på jobbet för ovanlighetens skull. Var inne på kontoret en supersnabbis...typ tio minuter bara och hämtade en pärm i lördags men sedan åkte jag hem igen. Hade tänkt åka in på söndagen också...men hoppade över det. Jag måste öva mig på att inte jobba så mycket och hejda mina impulser att åka dit i tid och otid. I stället pysslade jag lite hemma, lagade god mat och drack ett glas rött...eller två. Fixade lite med höstblommor utanför dörren på framsidan och blev riktigt nöjd. omplacerade de där sommarblommorna, slängde det som såg trist ut och planterade nytt som jag handlat på blomsterlandet. Blev riktigt nöjd faktiskt och nedan är lite bilder på lite av fixet :-) Det är något särskilt med att fixa med växter och annat. Det är både kreativt och avkopplande...som balsam för själen.

 

 

 

Idag har det varit kvavt, mulet men väldigt fuktigt i luften och trots att det är behaglig temperatur känns det att hösten är på gång. Man kan ana att träden börjar skifta i färg och några löv har redan börjat trilla av grenarna. Men jag är inte ledsen för det, hösten är nämligen min bästa tid. Trots att kvällarna blir mörkare och morgonen likaså känner jag en slags inre känsla av vilja börja på något nytt. Ett nytt projekt...det kan vara på jobbet eller hemma eller helt enkelt mig själv eller alltihop på en gång.

 

Den här sommaren försvann verkligen snabbt, i ett svart hål kan man säga. Jag tror aldrig jag varit så ledsen och utarbetad i hela mitt liv. Inte ens när han, som jag tyckte var min stora kärlek, körde ihjäl sig på motorcykel. Tankarna har surrat och brist på sömn på grund av att jag vaknade flera gånger varje natt gjorde att hjärnan gick på högvarv precis hela tiden. Blev verkligen orolig över mig själv och över att jag aldrig lyckades varva ner. Jag såg säkert lugn (om än trött) ut på utsidan men insidan var i ett enda kaos, på riktigt! Nu har jag emellertid landat en smula, sover bättre och bara det gör underverk för hjärnan. Det är ganska märkligt det där, hur den inre kraften kan ta en ut ur det värsta kaoset när man minst anar det och när resten av omvärlden tror att det är kört. Visst har jag dagar när jag är lite orolig inombords men på något sätt lyckas jag ändå övervinna det med ett slags jävlar anamma. Fråga mig inte var det kommer ifrån för det vet jag inte ens själv. Förmodligen en slags inre styrka som tar vid när botten är nådd eller när jag på något sätt fått nog. En styrka som jag trots att den dykt upp med jämna mellanrum i mitt liv ändå alltid glöms bort, men den finns uppenbarligen där ändå... Då får jag ett slags driv som bara driver mig framåt med en envishet och där tankarna säger åt mig att köra mitt eget race oavsett vad andra tycker, ta tillbaka kontrollen över mitt liv och inte bry mig så mycket om yttre omständigheter utan bara gå framåt och göra det jag vill på det sätter jag själv tycker känns rätt.

 

Den där känslan av jäklar anamma brukar faktiskt dyka upp på just hösten. Kanske har att göra med att luften känns klarare på något vis och ett märkligt lugn lägger sig som ett täcke över världen. Det är ju såklart min egen upplevelse och jag vet att många blir deprimerade på just hösten...men inte jag, men så ska jag ju alltid vara tvärtom...varför vara som alla andra liksom? :-)

 

Vad är det för projekt eller nystarter jag tänker göra nu då? Jo jag har flera projekt i tankarna även om alla inte riktigt konkretiserats ännu. För det första har jag bestämt mig för att må bra, det får vara slut på tårar nu, jag tänker vara egoistisk och tänka på mig själv och bara göra sånt som får mig att må bra och skita i konsekvenserna av det. För det andra tänker jag köra mitt eget race på jobbet, så långt det är möjligt såklart. Det finns saker jag vill och faktiskt också behöver lära mig mer om och får jag inte den hjälpen på plats kommer jag att göra allt jag kan för att på egen hand att se till att jag får den informationen jag behöver för att känna mig nöjd med det jag gör. Kosta vad det kosta vill. Ingen ska stå i vägen för det jag vill och behöver. Mitt tredje projekt handlar om lite mer lättsamma saker än ovan nämnda. Jag vill förnya mitt hem och ska göra mitt bästa för att övertala min hyresvärld att tapetsera/måla om i vardagsrum och kök...för det minsta ett av de alternativen! Förutom de där tre "stora" projekten är målet med hösten också att umgås med vänner. Blev ju inget sånt alls den här sommaren och det känns inte bra alls. Till att börja med har jag bjudit hem tjejerna på jobbet på middag nu i september. Ska också planera in ett besök för min dotter och mig hos min bror med familj i Stockholm. Min dotter och jag har också planerat in ett besök på Liseberg med en kompis till mig och hennes dotter helgen efter kommande helg. Med andra ord...en rivstart på hösten! Höstkänslorna är här.

 

Nu jävlar!