Solisen fnular

Japp, i helgen har jag piffat mina fönster i köket och mitt sovrum med nya gardiner. Beställde nya på Jotex förra söndagen och i torsdags anlände de lagom till helgen. Nya gardiner är alltid kul och känns lite som starten på våren på något vis även om vi har flera månader kvar innan det blir vår på riktigt. Det känns så skönt att plocka ner de röda julgardinerna i köket och få in ljuset som är så välbehövligt den här tiden på året. Skönt också att få putsat fönsterna för de var allt annat än fina och de i sovrummet såg man knappast ut genom längre efter höstens och vinterns stormar.

 

Är verkligen inne i någon slags förändringsfas i livet som också speglar sig här hemma med förnyelse både här och där. Konstigt att det där kan påverka inuti också för det känns som att jag börjar hitta tillbaka till mig själv efter allt elände. Jag vet att jag skriver om det i var och vartannat inlägg nu för tiden men det är en sån härlig känsla att jag inte kan låta bli.

 

Hela den här helgen när min dotter varit hos sin pappa har jag bara skrotat runt här hemma och små fixat med både det ena och det andra. Hade tänkt åka till stan igår egentligen men valde att hoppa över det och bara fixa här hemma med gardiner och annat. Jag har ju min lilla affär här hemma också och kunde gå dit o handla lite blommor istället för att åka till stan som jag planerat från början. Ett gäng tulpaner blev det och lite nytt till köksfönstret, bort med de röda julstjärnorna och in med rosa våreld eller vad de nu heter. Känner mig så nöjd med både köket och sovrummet så här kommer ett par bilder på nya gardinerna.

 

Igår var jag på systembolaget för att handla lite vin. Något riktigt gott ville jag ha och så tänkte jag köpa lite Baileys eftersom jag plötsligt var lite sugen på det förra helgen men hade såklart inte något hemma. Hade flexat ut en timma tidigare från jobbet och solen sken, en perfekt fredagseftermiddag! Väl där så står jag framför hyllorna och funderar, vill testa något nytt men blir lite feg när det väl kommer till kritan. Den här gången blev det en kompromiss, både ett vin som jag vet att jag tycker om och ett vin som jag inte testat tidigare. När jag väl bestämt mig och lagt vinet i min kundkorg traskade jag bort mot likörerna. Går runt lite och kollar, helt i min egen värld liksom och funderar och tänker att det finns mycket gott som hade varit kul att ha hemma i skåpet.

 

Plötsligt när jag står där och försöker bestämma mig för om jag ska ta en flaska Baileys som jag bestämt eller om jag skulle skoja till det och ta något annat, blir jag tilltalad av någon bredvid mig. "Det finns mycket gott att välja på här" sa han, jag som blev alldeles överraskad sa något i stil med "ja verkligen!". Vände mig om och möts av världens finaste leende och blåaste ögonen. Jättefin kille. Säkert tio år yngre än mig men jättefin. Av någon anledning blev jag väldigt glad av det. Det kan ha varit hans sätt att uttrycka sig på som gjorde att det kändes som att han flirtade lite. Våra blickar möttes helt hastigt och jag kände mig nästan generad, märkligt! Var det för att han var så fin som det kändes så?

 

När jag ställt mig i kassakön såg jag att han stod i kön bredvid, vi tittade på varandra helt hastigt och log och när jag var på väg ut ur butiken stod han där och köpte ett "fuck cancer-armband" som någon stod och sålde precis vid ingången. Jag är förmodligen helt utflippad nu för tiden och han med stort H har förmodligen gjort mig överanalytisk och galen, men på något sätt kändes det som att han dröjde sig kvar. Med allra största säkerhet var det inte på det viset utan bara min fantasi som skenade iväg. I tanken tänkte jag att "ja, en dejt med honom hade jag inte tackat nej till" men slog genast bort tanken som ett rent hjärnspöke. När jag kom till bilen såg jag att han hade parkerat ganska nära där jag stod och hela vägen hem såg jag att han låg ett par bilar bakom mig. När jag svängde in till min parkering åkte han vidare och jag tänkte att han nog bor någonstans i närheten. Funderade på om jag sett honom tidigare, kanske mött i vår lilla affär här hemma eller i något annat sammanhang? Varför skulle han annars tilltala mig och ge mig värsta leendet? Ja han har säkert flickvän, kanske familj och var säkert bara allmänt trevlig och dessutom förmodligen alldeles för ung för mig hur som helst. Men det kändes lite extra och gjorde mig hur som helst väldigt glad. En liten oskyldig flirt i en butik och fick mig att känna mig på topp en liten liten stund i alla fall.

 

Just nu väljer jag att se det som ett positivt tecken på att 2017 kommer att bli ett ganska bra år trots allt. Just nu verkar det hoppfullt, härligt att få samla lite energi. Har inte haft någon på riktigt riktigt länge.

...i mitt hem. I lördags åkte min dotter och jag en sväng till Jysk. Vi skulle köpa ett nytt duschdraperi eftersom vårt gamla var ganska så sunkigt nu. Väl där började vi titta lite på handdukar och jag tänkte att jag gärna ville ha lite nytt. Jag menar, jag har ju faktiskt inte köpt några nya badlakan sedan jag var sisådär 20 år, ja ni fattar...de hänger ju snart inte ihop längre. De måste ju i och för sig varit bra kvalité på dem eftersom de ju faktiskt hållit i över 20 år men nu tyckte jag faktiskt att jag skulle kunna få unna mig nytt. Sagt och gjort, eftersom det var rea dessutom köpte vi två stora badlakan, två mellanstora, två vanliga handdukar och en gästhanduk. När vi bestämt det tänkte jag att om vi nu ändå ska byta handdukar och duschdraperi så hade det ju varit kul med en ny matta som matchar. Jo så fick det bli en ny badrumsmatta i matchande grå nyans. Förresten tänkte jag, en duschmatta att ha utanför duschen hade ju varit bra att ha istället för den där handduken jag brukar lägga dit. Jo så fick det bli, en duschmatta hoppade också ner i inköpskorgen.

 

Efter att vi plockat på oss allt det där så lämnade vi den avdelningen och tog en sväng runt i övriga butiken. När vi närmade oss korg- och förvaringshörnan så började tankarna igen. Hmmm...en ny tvättkorg har jag ju behövt sedan början på 90-talet, kan undra om de har något fint här? Jomensan det hade de och rea var det på den dessutom och motiveringen för mig själv lät ungefär så här "jo men nu ska jag ju inte betala något mer till CSN så då kan jag väl unna mig?". Sagt och gjort, en tvättkorg blev det och sedan blev det dags att betala innan jag hittade något mer som skulle matchat perfekt till toan.

 

På vägen hem sa jag till min dotter att nu behöver vi ju bara något skåp att ha under tvättfatet där vi kan förvara rengöringsmedel, toapapper o sånt och samtidigt tänkte jag att en snygg vas/kruka med något fint i hade varit najs...ut med det gamla och in med det nya både i hemmet och i kropp och knopp! 2017 here I come!

 

Plötsligt händer det! Häromdagen fick jag ett kuvert från CSN. Brydde mig inte så mycket om det eftersom jag redan visste att det var årsbeskedet som brukar dyka upp vid den här tiden på året. I fredags öppnade jag det i samband med att jag gjorde en liten fredagsstädning och vilken glad överraskning det blev! Jag har tydligen betalt av min studieskuld. Jag visste ju att jag inte hade så värst mycket kvar att betala men trodde ändå att jag hade några månader kvar. Så var tydligen inte fallet utan det stod 0 kr i skuld. Det kändes fantastiskt, som att få en löneförhöjning på dryga 1200kr/mån bara sådär. Ska verkligen försöka sätta undan det mesta av den summan varje månad, det börjar ju bli dags att spara ihop till den där fantastiska resan min dotter och jag ska göra när jag fyller 50. Nu har ju dessutom fått lust att åka på TVÅ resor det året, en till New York som jag lovat min dotter och sedan vill jag jättegärna åka till Marrakech så det gäller verkligen att börja spara nu.

 

I min hjärna kan jag inte låta bli att reflektera lite över brevet från CSN...är det här ett positivt tecken? Är det här en indikation på att 2017 kommer att bli ett positivt år? Det har i alla fall smygstartat åt det positiva hållet och fortsätter det på det här sättet är jag nöjd. Hoppas att fler bitar i livet faller ut åt det positiva hållet, jag håller verkligen tummar och tår på att det blir så. Inga mer tårar nu, vill inte gråta alls 2017 mer än möjligtvis till en sorglig film eller så. Känns som att hela 2016 bara bestod av tårar, har de tagit slut nu? Vågar jag hoppas på att det här året blir mitt år, året då allt vänder? Eller kommer det att komma tillbaka och bita mig där bak? Kan inte annat säga än att jag känner mig försiktigt optimistisk.

 

 

 

Ibland kommer jag in i sådana där perioder när jag bara vill förnya mig. Ibland är det sig själv man vill förnya och ibland är det hemmet eller något helt annat. Jag tror att jag fungerar som så att när jag vill förändra mig själv på insidan på något vis, gör jag det ofta genom att förnya något annat. I många fall handlar det om ett sätt att distrahera sig från andra tankar, ofta lite åt det negativa hållet, genom att förnya och förändra på det sättet göra sig själv glad på något vis.

 

Just nu är jag inne i en inredningsförnyelse. Jag vill ha nytt, förändra stilen och känslan i hemmet, rensa ut. Jag vill på något sätt kickstarta mig själv att göra bra saker, för mig själv och på samma gång rensa hjärnan lite grand. Jag har sedan ett tag...eller ja snarare en längre tid velat ha nytt i vardagsrummet (och sovrumet...och köket...och hallen...eh). Igår köpte jag mig en tavla som jag velat ha länge. Har gått och sneglat på den sedan i våras någon gång och igår slog jag alltså till och köpte den. Så nöjd jag kände mig och gör fortfarande förresten och den blev precis så bra som jag tänkt på den platsen jag hängde upp den. Synd bara att jag har en så ful tapet och det är där den där färgen kommer in som jag skrivit om tidigare, kalkfärg! Nåja det får komma i ett senare läge. Just nu njuter jag av min fina tavla. I sammanhanget kan ju tilläggas att jag har varit väldigt restriktiv i tavelupphängandet där hemma. Jag vill liksom inte hänga upp något innan jag hittar något jag verkligen tycker om. Så trots att jag bott på nuvarande plats i snart sju år så har det alltså inte hänt så mycket på tavelfronten och det har varit ganska kalt på väggarna...men nu så...är jag alltså på G. Nedan är en bild på snyggaste tavlan men ignorera den fula tapeten i bakgrunden.

 

Jag skrev ju i förra inlägget att jag skulle bjussa på nyårsmenyn och nu har jag äntligen fått tummen ur. Trots att jag spenderade nyårsafton ensam gjorde jag mig till och dukade fint och satsade på en trerätters meny.

 

Förrätten bestod av räkor med het avocadoröra och smördegskringlor med pesto och parmesan. Jag gjorde en röra med avocado som jag mixade tillsammans med citron, creme fraiche och lite cayenpeppar. Serverade i små glas och hängde räkor runt på kanterna och citronklyfta. Smördegskringlorna gjorde jag genom att köpa en färdig rektangel med färsk smördeg. Bredde på pesto över hela (jag körde halva med basilikapesto och hälften med tomatpesto) och strödde över färsk riven parmesanost. Rullade sedan ihop smördegsplattan från båda håll så att de möttes på mitten  och skar i bitar som jag gräddade i ugnen, gott! Till detta drack jag champagne. Min favorit är "Gula Änkan" och då föredrar jag sec före brut. Resultatet ser du nedan.

 

Till varmrätt valde jag att göra Cambozolafylld fläskfilé med ugnsstekta små delikatesspotatisar och sallad. Fläskfilén skar jag i bitar och bankade sedan ut varje bit så att det blev stora tunna bitar och i den la jag en bit cambozolaost, rullade ihop det och fäste med tandpetare. Stekte dem sedan så att de fick en gyllenbrun färg och plockade då upp dem och lade åt sidan och fortsatte med såsen. Den gjorde jag genom att vispa ner creme fraiche i stekpannan där jag stekt köttet, lite svartpeppar, salt en liten bit köttbuljongtärning och lite rött vin. Jag hade också en bit cambozolaost över och lät den smälta ner i såsen också. När jag vispat ner det där så lade jag tillbaka köttet i såsen så att de fick puttra med en stund. Potatisen gjorde jag i ugnen hela med lite smör och flingsalt bara. Till det hade jag en vanlig sallad med ruccola, coctailtomater, gurka och rödlök. Det blev så gott! Det där med att ha någon typ av mögelost i sås med en skvätt vin i är bland det godaste jag vet, mums! Det röda vinet jag hade till minns jag i skrivande stund inte vad det hette...men gott var det såklart!

 

Till efterrätt hade jag frusen cheesecake med kaluha och oreocrumble. Cheesecaken hade jag förberett på förmiddagen och hade i frysen och sedan hackade jag bara oreokakorna och lade ovanpå glassen till serveringen, perfekt avslutning på en fantastiskt god middag...om jag får säga det själv!

 

 

 

Så var det nya året äntligen här, skönt! Jag har verkligen väntat på 2017. Det beror ju inte på att jag har något särskilt inplanerat eller något alldeles speciellt att se fram emot utan jag har kanske mest längtat efter att lägga 2016 bakom mig.

 

Förra året var verkligen turbulent rent känslomässigt. Aldrig har jag upplevt sådana toppar och dalar, kanske mest dalar ändå trots allt...i alla fall som jag ser på det just nu. Det inleddes i januari med att min mormor gick bort. Hon var gammal och hennes tid hade runnit ut. Hon somnade helt enkelt in. Ändå kändes det väldigt ledsamt. Det var den sista av mina mor- och farföräldrar som gick bort, en generation som försvann från livet och därmed tog jag ett jättekliv själv att gå ett närmare slutet.

 

Februari försvann i ett nafs, försvann liksom i en grå dimma kan man säga. Sedan kom mars, min födelsedagsmånad. Då hände ju det som har kommit att prägla resten av året kan jag säga och som fortfarande påverkar mig, starkt! Det var då han sa det, det där som vände upp och ner på hela min tillvaro och ända tills idag känner jag mig upp och ner och vet varken ut eller in.

 

Mitt i all villervalla och med mig själv upp och ner kom april. April inleddes med inköpet av min nya bil, vilken lycka! Tyvärr blev den lyckan väldigt kort för två dagar efter att jag hämtat bilen hände det som inte fick hända...pappa gick bort hastigt. Den känslan när de ringde från sjukhuset mitt i natten och berättade kommer nog alltid finnas kvar. Det blev som en chock och hela den helgen gick jag som i en dimma och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Tiden efter det var ett smärre kaos och något jag fasar över att behöva uppleva igen. Det är ju ingen som talar om för en hur allt funkar när någon dör utan man får lära sig allt på egen hand, den hårda vägen. Det är ganska märkligt egentligen hur lite man känner till om sånt där, trots att människor dör hela tiden.

 

Maj och juni tuffade förbi och blev en tid med oerhört mycket grubblerier, tankar kring livet och om varför saker händer när de gör. Kände mig som ett levande frågetecken och känslan av sorg över att pappa gått bort och känslan av glädje över någon kanske tyckte om mig på riktigt surrade runt i en salig blandning. Däremellan skulle jag uppträda med kören, fixa inför skolavslutning och jobba, jobba och sa jag...jobba?

 

Sedan blev det juli. Det var då semestern skulle infinna sig och oj vad jag skulle vila och tänka klart och njuta och hitta på roliga utflykter och gå på bröllop, fixa finaste kalaset för dottern och ja, precis allting skulle hända den där månaden. Föga anade jag att jag skulle jobba mer än jag någonsin gjort i mitt liv, vara trött och ledsen mest hela tiden och önskade att jag egentligen befann mig någon helt annat ställe både rent fysiskt och i livet. Jag tror att juli blev den ledsnaste månaden någonsin. Det var som om allt som hänt under de föregående månaderna plötsligt kom ikapp mig och jag rasade ihop som ett korthus. Jag grät och grät och grät. All kraft gick åt till att försöka hålla minen uppe när min dotter var hemma och i närheten. All övrig tid grät jag, natt som dag. Allt det där resulterade i att jag nästan inte sov alls...och det hade nog egentligen startat redan i maj-juni om jag ska vara ärlig.

 

Efter den värsta månaden i mitt liv kom augusti. Dags att börja jobba igen (slutade jag ens?). Skolorna började igen och allt skulle återgå till det normala. Tyvärr hade bristen på sömn satt sina spår och min ledsamhet inombords gick inte över. Att försöka hålla modet uppe på jobbet tog precis allt jag hade och lite till. Jag gjorde vad jag kunde för att verka "normal" men jag tror nog inte att någon gick på det...egentligen. Augusti var också en månad då jag skulle på stor fest. Företaget jag jobbar på firade jubileum och anordnade en stoooor fest med människor från hela världen. Alla skulle vi träffas och ha skoj tillsammans i Globen som de hyrt för tillfället. Själv försökte jag tagga mig själv genom att shoppa järnet innan. Snygga kläder skulle jag ju ha, det var ju trots allt dress code för evenemanget, både för dagen och kvällen. Jag spenderade en hel del pengar inför det tillfället och precis allt var nytt, inifrån och ut. Det enda som möjligtvis inte var nytt var makeupen som jag bar, men parfymen var ny för tillfället. Kvällen som vi alla sett fram emot blev lite kulmen för mig på något vis och även om det var väldigt trevligt, välordnat och riktigt riktigt maffigt så kände jag mig inte som mig själv, inte alls på festhumör kan man säga. Tråkigt att känna så på årtiondets största fest. Augusti avslutades med ett samtal med min chef...eller egentligen min chefs chef där vi pratade om arbetssituationen och lite om livet i allmänhet i ett syfte att vända min onda cirkel till något gott.

 

Sedan kom september och för första gången på månader sov jag en hel natt. Det gjorde underverk. Tyvärr ökade dock tankarna på han med stort H när jobbdimman lättade. Mycket existentiella frågor surrade i huvudet. Varför händer allt det här mig? Varför ska det aldrig ordna sig för mig, varför ska det alltid vara problem på ett eller annat sätt när jag träffar en man jag faktiskt kan tänka mig att leva med, för resten av livet? Varför? Vad är det för fel på mig? Har jag inbillat mig alltihop? ...Och så kom tårarna igen! I ett försök att skingra tankarna försökte jag planera in lite olika kul saker. Bland annat bjöd jag in tjejerna på jobbet på tjejmiddag. Riktigt skoj med tjejsnack och att ses sådär utanför jobbet. När de åkte hem med han som de fixat skjuts med frågade en av tjejerna den andra om det var något mellan mig och mrX, när jag fick reda på att hon frågat sådär så tänkte jag. Nä, jag har faktiskt inte inbillat mig någonting alls. När dessutom en annan kollega skickar ett mail med en bild på mig och mrX och skriver "Grattis, vilket gulligt par" så ökade ju såklart tankarna på den situationen...och paniken likaså.

 

Oktober månad, ja då började jag landa även om jag började känna ett stort behov av att uttrycka det jag funderat över när det gällde HAN. Jag funderade mycket över att vi behövde prata och hade intentionen många många gånger att göra det när vi jobbade över båda två och var själva men på något vis fick jag inte fram något. Det kändes lite som att han var lite generad och kanske t om blyg och då blev jag också det, det är svårt att sätta ord på något och få ut det på rätt sätt. Särskilt när man som jag är fullständigt livrädd för att bli avvisad och sårad ända in i själen. Trots det kände jag att jag MÅSTE säga det, kosta vad det kosta vill. Jag har nog aldrig känt så starkt att jag måste berätta vad jag känner och det är en läskig ny känsla för mig. Men så har jag ju fått jättestarka känslor för honom, vet inte riktigt om jag känt just så här för någon annan...någonsin! Bara en sån sak gör mig vettskrämd för jag inser också att risken att jag ska bli riktigt sårad och förmodligen aldrig återhämta mig mer är överhängande och det är då frågor som VARFÖR? dyker upp...och så kom tårarna igen! Precis i slutet på oktober kom jag till ett beslut, det får bära eller brist, men nu måste det bli sagt...på vilket sätt som helst men ut måste det. Sagt och gjort, jag skrev ett brev. Det var inte så jag tänkt att jag skulle göra men eftersom jag inte fick ur mig det någon enda gång av alla de gånger jag tänkt när vi varit ensamma så fick det bli på det sättet. Då fick jag åtminstone ur mig det utan att bli avbruten och kunde formulera mig så som jag själv ville.

 

Det var svårt att skriva, jättesvårt! Hur skriver man till någon om hur man känner utan att lägga skuld, tvång eller för den delen vända det till att prata om honom och det jag tror om honom? Att faktiskt prata ur sin egen synvinkel och hur JAG faktiskt känner är inte lätt och det satt långt inne. Jag kan fortfarande känna att jag borde ha ändrat ett par saker i det där brevet, men just där och då blev det som det blev. Jag avslutade brevet med att han inte behövde säga något till mig om någonting om han inte ville, att jag förstår hur som helst och det står jag för även om det är jobbigt nu.

 

November. Tiden efter att jag skickade mailet blev som en enda lång plåga och jag undrade många gånger om jag gjort rätt. Det märktes att han blev nervös när vi möttes på jobbet och jag blev precis lika nervös. Samtidigt kändes det som att båda försökte låtsas som om inget hade hänt, att allt var som vanligt. Skum känsla. Jag förstår att det är jobbigt för honom att säga någonting som någonting, han är ju gift. Han kanske inte vet vad han tycker, vad han känner eller vad han vill? Samtidigt känner ju jag mig väldigt utlämnad och utan skydd för världens grymhet. Jag har aldrig gjort något liknande och brukar aldrig säga vad jag känner för någon, även om jag haft känslor, för att jag varit för rädd för att bli sårad och nu plötsligt står jag här. Utlämnad för världen och som ett stort öppet blödande sår och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. På sätt och vis har det varit bra att han varit på mycket tjänsteresor, väääldigt mycket borta. Det har gjort att jag åtminstone kunnat slappna av lite och inte vara på min vakt hela tiden när han inte är där. Samtidigt saknar jag ju honom när han inte är på jobbet.

 

Plötsligt blev det december! En fullspäckad månad med allt möjligt inplanerat, bakning och försäljning till förmån för min dotters klass, uppträdanden med kören, jättetight lönekörning, tjänsteresa till Stockholm och allt annat som december brukar innehålla. Jag som haft ett sånt märkligt och tufft år kände att stresströskeln var väldigt låg och humöret var väl inte direkt varit på topp den där månaden. Julklappsstress är inget kul och stressen över att åka till min bror med familj i Stockholm över julen var väl ingen jättebra kombo och jag har nog varit ganska tröttsam på jobbet med min oro och mitt gnäll. Fick också reda på att min mamma, som varit sjuk större delen av året, har en förändring på ena lungan och bara en sån sak gör mig fruktansvärt orolig just nu. För i ärlighetens namn orkar jag inte mer elände nu. Trots allt det där så blev julen ganska så trevlig ändå även om jag fick bita mig i läppen några gånger för att inte utlösa tredje världskriget. Min bror med familj var en perfekt värdfamilj som orkade stå ut med oss alla i flera dagar och deras nya hus var helt fantastiskt. Väl hemma igen och dottern åkt till sin pappa bestämde jag mig för att spendera nyår för mig själv. Inte minst för att kunna reflektera över livet, vad jag vill och allt det där och också för att jag inte kände mig på humör för att umgås. Nu blev det väl inte sådär värst mycket reflekterande måste jag erkänna utan snarare planering av god middag och funderingar på mrX, som för övrigt är mer charmig och flirtig än någonsin...why?!?

 

Hur som helst, ett långt och för det mesta tufft 2016 men ett fint avslut med champagne och god mat, kanske bjussar jag på menyn en annan dag.

 

Avslutar med en bild på världens godaste drink som min bror bjöd oss på kvällen före julafton.

 

Gott slut och god fortsättning på det nya året!