Solisen fnular

Så var det här året till ända. Imorgon är det nyårsafton och årets sista dag och jag vet inte riktigt hur jag känner för det just i år. De senaste åren har jag längtat efter att året ska ta slut, att få göra en nystart och få lämna det gamla bakom mig. I år känner jag inte riktigt så, eller ja, lite både och kan man kanske säga. Även om det här året inte innehållit några dödsfall (tack och lov!) så har det ändå varit ett ganska så jobbigt år rent känslomässigt och jag verkar inte riktigt kunna ta mig ur den snurran jag är inne i.

 

Största anledningen är kanske han med stort H, ja han är ju faktiskt fortfarande det även om han beter sig som en skit. Känslor är känslor och just den här gången verkar jag inte kunna ignorera eller trycka undan dem och gå vidare som jag brukar och det finns ju flera anledningar till det som jag ser det. Den största anledningen är ju att känslorna är på riktigt, ja så är det. Jag har aldrig tidigare haft så starka känslor för någon och de verkar inte minska oavsett vad jag eller för den delen han gör och det är oerhört jobbigt. Jag har aldrig tidigare varit med om något så starkt och det gör ju hela situationen helt fruktansvärd. Jag gör vad jag kan på jobbet för att ignorera honom, jag har i princip slutat att prata med honom och försöker undvika att heja till och med. Möter inte hans blick även om jag känner att han iakttar mig. Tittar inte på honom över huvud taget även om vi råkar sitta vid samma bord vid frukosten, ja jag försöker helt enkelt undvika honom helt och hållet när jag kan, inte ens en smiley i något mejl slinker igenom.

 

Han å andra sidan verkar fundera över vad som hänt och varför jag beter mig som jag gör, alltså verkar han inte fatta något alls vilket i sig är helt ofattbart! Jag kan verkligen inte förstå att han inte förstår vad det här beror på, kan han verkligen vara så uppfylld av sig själv att han inte ser? Just nu verkar han göra allt för att det ska bli som vanligt igen. Han försöker vara äppelkäck och säga helt onödiga saker som jag inte bryr mig ett skvatt om för att få uppmärksamhet. Senast var när jag gick hem för jul- och nyårsledigheten. Han var på sitt kontor och ett par andra kollegor satt och fikade vid ett bord precis utanför mitt kontor så självklart sa jag hejdå till dem, lite svagare än vanligt, för att demonstrera att det endast var dem jag sa hejdå till. Då börjar Han gasta hejdå från sitt kontor (han lär ju ha elefantöron, han hör ta mig sjutton allt och verkar ha öronen på skaft så fort jag öppnar munnen) och sa något i stil med "ha det bra" vilket bara kändes patetiskt. Jag blir bara ännu mera ledsen av allt det där och hans försök att få tillbaka något som inte längre finns. Det kommer aldrig att bli detsamma igen. Jag kommer aldrig få svar på mina frågor eller på det jag känner att han utstrålar. För känslan som han utstrålar är att det faktiskt ÄR något...oavsett vad som kommer ut ur hans mun. Allt det här med Han tar så enormt mycket energi och mitt mål för nästa år måste vara att minimera den energin han tar. För i ärlighetens namn har jag inte någon energi kvar att ta av.

 

En annan sak med det här året som känns ganska jobbigt är ju att jag numera har en tonårsdotter, med besked! Helt nya förutsättningar och det kom som över en natt, jättejobbigt! Jag hänger inte riktigt med i svängarna och det där tonårstrotset kan ju ta knäcken på vem som helst. Det här med att inte få ärliga svar, ignoransen när man säger till något och de här hormonerna som flyger upp och ner som i en berg- och dalbana är inte alls någon bra kombo med mig som dessutom hamnat i klimakteriet och tampas med mina egna hormoner som också flyger än hit och än dit...det är inte lätt alltså. Nu är det ju inte så att hon är helt fruktansvärd precis hela tiden men de tillfällena när trotset slår till är så jobbiga att de tar över hela ens liv på ett kick och jag undrar för mig själv om det ska vara så här nu? ...Är det här bara början på något som ska hålla i under flera år? Kommer det att eskalera? Jag oroar mig ständigt över att hon ska råka illa ut, bli utnyttjad av någon eller hamna i fel sällskap. Dessutom krävs helt andra kunskaper i skolan och då oroar jag mig för hur skolarbetet går och hur det ska gå sedan...i livet liksom. Ja ni förstår ju...jag har ju ingen plats i min hjärna att tänka på något annat alls, allra minst mig själv och det är ju inte så bra eftersom det jag egentligen behöver nu, mer än något annat, är att tänka på mig själv och få mig själv på fötter igen.

 

Som om inte allt ovanstående vore nog...så fyller jag 50 nästa år!

 

 

För väldigt många år sedan, innan min dotter var född, gjorde jag ett julgodis som var fantastiskt gott. Det var en fudge med vit choklad och lime och jag gjorde den vid flera tillfällen bara för att den både var enkel att göra och för att den var fantastiskt god. Fudge låg ganska högt på trendlistan vid den tiden och har väl halkat ner något nu och sedan föll den väl lite i glömska under ett antal år, tills i år då jag plötsligt fick ett sug efter just det julgodiset. Tack och lov för internet för tidningen jag hittat receptet i finns ju såklart inte kvar längre. Jag länkar till receptet här, kanske mest för att jag själv ska hitta det igen om jag får craving nästa år igen ;-)