Solisen fnular

Ja nu var det dags att packa upp allt det där som packades ner inför flytten med jobbet. Förra veckans flytt gick bättre än jag trodde faktiskt och jag kom hyfsat helskinnad ut ur det. Kanske beror på att jag mer eller mindre släppte ambitionen att faktiskt jobba under de dagarna som flytten pågick. Mesta av tiden gick åt till att bära lådor, plocka lite med än det ena och än det andra och att gå runt och "känna in". Jag försökte helt enkelt att behålla lugnet, i alla fall på utsidan, även om insidan är kaos.

 

Till saken hör att han med stort H var så himla gullig och omtänksam hela tiden och det kändes som att han förstod någorlunda och försökte göra allt för att det skulle gå så smidigt som möjligt för mig och för att jag skulle må bra. Kändes som att vi kom närmare varandra på något vis och det känns som att "det där" är mer levande än någonsin. Frågan är väl bara vad "det där" är? Känns som att jag går under och sönder av allt grubblande. Många gånger när han kommer in på mitt rum känns det som att han vill säga något men att han inte kan av någon anledning...eller så tvekar han? Hur som helst äter det upp mig inifrån eftersom mina tankar flyger hit och dit med funderingar på vad det är han vill. Ibland är det positiva tankar men det dyker också upp negativa tankar...som jag efter en stund avfärdar eftersom känslan inte är sån, det är inte de signalerna han skickar ut. Kommer jag någonsin få reda på vad det här är? Kommer jag någonsin komma till ro med detta, kommer jag att kunna släppa och gå vidare? Jag är inte så säker på det och vad gör jag då? Han eldar ju på situationen hela tiden...

 

Anyway...idag tänkte jag åka förbi jobbet och packa upp lite och försöka komma iordning hyfsat. Jag måste få till mitt kontor och göra det lite fint på mitt vis så att jag trivs där inne. Först ska jag dock plocka ner adventsljusstakar och stjärnorna i fönstren och sedan byta från julgardiner till något mer ljust och luftigt i köket och på min dotters rum. Skönt att få in ljuset nu. Imorgon hoppas jag komma iväg och handla lite nya blommor också, både till krukorna och vanliga snittblommor. Jag har fått en idé om att jag vill ha rosa liljor på mitt kontor när jag kommit iordning. Vill att det ska dofta gott på mitt kontor och så vill jag ha något fint att titta på. På tal om det...tror inte att det är en slump att jag har mitt kontor nästan mitt emot hans...tror att han bestämt det, kan undra varför? ;-)

 

 

Idag har jag packat de sista grejerna inför flytten till nya kontoret. Hela den här processen har varit väldigt jobbig för mig då den tagit mycket energi av energi som jag egentligen inte har. Hela förra året var ett extremt energikrävande år och det är egentligen ett smärre mirakel att jag fortfarande står här nu för i ärlighetens namn kändes det som att jag skulle gå under väldigt många gånger av flera olika anledningar.

 

I slutet på sommaren gjorde jag ett krafttag och försökte ta tag i mig själv genom att göra om lite hemma. Det visade sig vara enklare sagt och gjort och det tog ganska så mycket energi även om slutresultatet blev jättebra och jag är jättenöjd så tog det fortfarande en massa energi som jag trodde att jag hade men faktiskt inte hade ändå visade det sig. Plötsligt kom december med stormsteg och det är den tiden på året har vi som mest att göra på jobbet, mycket som ska hinnas med innan årsskiftet. Att då lägga till flytten på jobbet och fixet här hemma inför julen med bakning, steka köttbullar, handla julklappar osv osv blev bara för mycket. Lägg dessutom en till en veckas tjänsteresa på det. Ja det är ju inte svårt att föreställa sig vad som hände, det ständiga gråtandet dök upp som ett brev på posten och jag har känt mig ledsen mest hela tiden. Det är svårt att vara på flera ställen samtidigt. Vid den tiden på året känner jag mig alltid extra ensam. Det blir så tydligt att jag inte har en andra hälft att dela allt det där med. Ja inte jobbet då utan det där julfixet. Jag menar...att både baka, handla julklappar, baka pepparkakshus, städa, julpynta, handla julgran och hugga till den där julgranen så att den passar i den förbannade julgransfoten gör mig så himla frustrerad...precis allt ska jag göra själv på samma tid och se till att ha ett julfint hem och skapa den där härliga julkänslan hos min dotter så att hon, när hon är vuxen, kan minnas och tänka tillbaka på hur mysigt vi hade. Jag tror att jag lyckades fixa det mesta i år faktiskt. I år var det dessutom första året någonsin som jag firade julafton hos mig själv och det kändes riktigt skönt och mysigt att få göra det åtminstone en gång i livet.

 

Den här decembermånaden hade under normala omständigheter varit väldigt mycket men under de omständigheterna som 2017 innebar så är det med nöd och näppe som jag andas just nu. Känns som att jag kippar efter andan och ligger strax under vattenytan och kämpar....och så kommer den där jäkla flytten! Flyttdatum har blivit flyttat flera gånger om men nu ska det alltså ske imorgon. Idag var jag på ett uselt humör på jobbet. Mest av frustration och för att jag är så himla ledsen och börjar gråta för ingenting. Jag blir så ledsen för att jag ska känna mig så ensam och inte känna att jag har hjälp med saker som att skruva ner mitt stora tunga skrivbord. Jag menar, hur svårt ska det vara liksom? Vi har hela huset fullt med hantverkare men ingen kan hjälpa mig att skruva ner mitt skrivbord, så himla uselt alltså! Det slutade med att jag fick ringa min dotters pappa som var snäll nog att åka från jobbet för att hjälpa mig. Jag är otroligt tacksam för det men tycker fortfarande att det är skandal att jag ska behöva ringa någon som jag inte vill stå i tacksamhetsskuld till för att få hjälp. Jag vill ju dessutom kanske kunna ringa honom om hjälp med annat i så fall...inte något som har med jobbet att göra!! ...Och ingen reagerar!? De tycker tvärtom förmodligen bara att jag är en riktig surkärring, som jag kanske är för tillfället men det är bara en mask för att dölja hur jäkla ledsen jag är, en mask så att inte tårarna bara sprutar ut, hela tiden. Det gör de ändå men då bara bakom min stängda dörr eller i bilen till och från jobbet...det får liksom räcka.

 

Nä usch, nu hoppas jag att jag överlever morgondagen någorlunda och att jag kan komma i ordning hyfsat snabbt. Jag måste, för det här funkar inte, jag måste ovanför vattenytan, jag bara måste...finns inget alternativ...eller?

 

Då var den där aftonen över och nya året har startat. Nyårsaftonens kväll förflöt utan några större händelser. Jag åt lite god mat, faktiskt trerätters, lyssnade på go musik och sedan kollade jag på film. Jag hade sparat filmen jag köpt till mig själv i julklapp "fifty shades darker" för att njuta av just den där kvällen. Filmen var jättebra tycker jag och en perfekt fortsättning på den första som lämnade en känsla av att vilja ha mer.

 

Nyårslöften då, blev det några sådana? Nej i år struntade jag i det, varför lägga mer krav på sig själv än jag redan känner...känns ju helt galet. Måste få ordning på mig själv först och främst och fundera på vad det är jag egentligen vill och vart jag är på väg. Det känns som att något måste förändras, livet måste få en ny och fräsch riktning. De senaste två åren har varit alldeles för tuffa och livet har gått i moll. Det är inte hälsosamt att vara så ledsen som jag varit och fortfarande är. Jag måste vända på det, men hur?

 

Jag tror att jag måste reda ut de lösa trådarna som hängt kvar de snart två åren gällande han med stort H. Ja nu kan man ju tycka att det borde vara gjort för längesedan och tro mig, jag har försökt! Jag har gjort vad jag kan för att distansera mig från honom och hela den grejen. Jag menar, om det inte hänt något hitintills så lär det ju inte göra det framöver heller...eller? Det konstiga är att varje gång jag tror att jag är på gång och tror att jag kommit en bit på vägen med mig själv och det där så dyker han upp som gubben i lådan och halar in mig igen. Jag är körd. Jag har alldeles för djupa känslor för honom för att kunna säga stop. Jag vet inte vad han vill men han verkar hur som helst inte vilja släppa taget och min fråga är...varför? Antingen klipper man väl de banden om han inte vill något mer, särskilt med tanke på att han vet att jag har känslor...eller...så gör han väl något, säger något och förklarar vad det är han vill eller åtminstone vad det är han känner? Ska det vara så himla svårt? Ja, jo jag vet att det är svårt. Jag är ju själv inte den mest tydliga personen i världen när det gäller känslor. Hur tar jag ens upp det här för diskussion nu liksom? "Hej, jo det är något vi måste prata om"...han skulle bli skitnervös och krypa ur skinnet om jag gjorde så. I stället försöker jag tolka allt han gör och säger för att sedan dra någon egen slags slutsats om vad det är som pågår.

 

Ta exempelvis i förra veckan, vi håller på och flyttar vårt kontor och med den stressen och allt annat i livet så trivs jag inte i den situationen och mår inte vidare värst bra. Därför har jag haft stängd dörr till mitt kontor så att jag kan få lite lugn och ro för mig själv i min egen lilla bubbla och när jag har stängd dörr vet alla att det inte är läge att komma in om det inte är något särskilt viktigt ärende. Hur som helst, jag hörde att han var inne på kontoret och gick runt i korridoren och plötsligt hör jag bara att han öppnar dörren...börjar småprata om precis inget viktigt alls och jag bara vet att han gör det för att checka så att jag är ok, kanske ett sätt att muntra upp mig. Han bryr sig...hela tiden!! Jag känner det i varje cell i min kropp. Vad han inte förstår är ju att allt bara blir värre av det eftersom jag har känslor för honom och blir så jäkla rörd varje gång han är omtänksam. Han fattar så himla mycket med mig men varför fattar han inte det här? Hur ska jag någonsin få känslorna i kontroll när han håller på sådär? Det är plågsamt! Allt jag vill är ju bara att vara nära honom och krypa upp i hans famn, tror aldrig jag haft sådana känslor för något någonsin. Är det för att han utstrålar det till mig? Eller vad är det här? Vad ÄR det här? Bara att skriva om det här gör ju att tårarna kommer. Jag vill inte ha någon som gör så här med mina känslor om man inte menar något med det, det är snudd på elakt!

 

Varför tog han sig innanför min mur och släppte lös alla känslor om han inte kan ta hand om det som kommer ut? Hela livet påverkas av all han släppt lös mina känslor och de rusar runt i ett enda stort kaos och alla andra situationer påverkas ju av det här också eftersom jag blivit mer känslosam rent generellt. Självklart har dödsfallen i familjen påverkat också men jag vågar påstå att han är den som påverkar mig allra mest. Om han ändå förstod hur mycket han vänt upp och ner på mitt liv. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag lösa det här?

 

Verkar som att bloggen får mitt sätt att bearbeta det här. Lite trist egentligen men jag ser ingen annan utväg just nu. Jag hoppas att den här utvecklar sig till något mer positivt under 2018 för just nu är den nog mest deppig.