Solisen fnular

Sitter ute och skriver på min uteplats ikväll. Det är så otroligt härligt ute att jag drar mig för att gå inomhus och krypa ner i sängen. Fåglarna kvittrar och det är fortfarande ljust ute trots att klockan är ett par minuter i halv elva på kvällen. Det är ganska otroligt egentligen att vi haft så många kvällar nu i maj med så härligt och vindstilla väder. Dagarna ska vi bara inte prata om som är stekheta med sina närmare 30 grader. Tur att vi har air conditioning på jobbet för annars hade jag nog haft mos i hjärnan de flesta dagarna i maj. Det är faktiskt snudd på kallt på jobbet och att ha kofta på sig är ett måste. Men jag klagar inte, hellre det än mos i hjärnan av värmen. Dessutom känns det som att jag inte har lika ont av värmen övriga tiden utanför arbetstid så det känns helt ok. Imorgon är det fredag och då ska jag lyxa till det med lite prosecco i kvällssolen, bara njuta av att det är fredag...jag längtar redan.

 

Jag behöver verkligen koppla av nu känner jag. Det är mycket på jobbet och mycket här hemma med än det ena och än det andra inplanerat på kvällar och helger. Jag känner att jag lätt går igång och blir stressad och då får jag lätt panik över känslan att aldrig vara riktigt ledig. Har jag en stund över verkar jag inte kunna koppla av och ta tillvara på den utan känner hela tiden stressen. Det är väl en del i "in i väggen syndromet" som ger sig till känna antar jag och det är bara att gilla läget. Försöka hitta sätt att koppla av på ändå om än bara för en liten stund. Har försökt ta tag i mitt läsande nu. Älskar ju egentligen att läsa men gör det alldeles för sällan nu för tiden. Det har väl också att göra med att jag har svårt att koppla av så pass mycket att jag hänge mig åt en bok sådär på riktigt. Ni vet, bara läsa och läsa och inte riktigt vilja lägga ner boken...det är en sån skön känsla och jag längtar efter den.  m

 

Sommaren är hur som helst min bästa lästid och jag har alltid som mål att läsa minst tre böcker över sommarperioden, ibland lyckas jag och ibland inte. I år ska jag verkligen se till att det blir MINST tre böcker. Jag tror att det är ett bra sätt för mig att koppla av nämligen så det känns extra viktigt i år. Jag har redan påbörjat en bok och har en annan som står på tur som följde med när jag köpte senaste numret av lantliv...eller ja egentligen var det nog mer så att jag köpte den tidningen för att få boken även om tidningen också är bra såklart.

 

Nähe, nu får jag nog ta och gå in och göra mig redo för sängen. Klockan är mycket och jag ska upp tidigt till jobbet. Vill ju inte vara sen så att jag känner att jag måste vara kvar längre än vanligt, ska ju hem och njuta av fredagskvällen, ett glas prosecco och en god bok. Visst låter det härligt?

 

Imorgon ska jag åka på konferens till Lysekil med övernattning till onsdagen. Borde egentligen sova nu med tanke på att jag måste gå upp runt fyra snåret och göra mig iordning och hinna till arbetsplatsen där en kollega möter upp för samåkning. Sitter förvisso i sängen nu men har varken packat eller förberett mig särskilt noga. Det är något som kryper i kroppen och jag känner ett jättemotstånd att åka, känner mig lite rastlös och orolig sådär, har verkligen ingen lust alls. Konstigt egentligen, jag som normalt brukar tycka att det är skönt att vara på vift ibland. Nu känns det mest jobbigt och stressande. Har för mycket annat i huvudet just nu tror jag.

 

Ikväll är sån där härlig kväll, vindstilla och ljummet i luften...ja som en riktig sommarkväll. Inte konstigt egentligen att jag inte har lust att gå in och förbereda för resan till Lysekil liksom. Eftersom vädret ska bli toppen här hemma hade jag hellre velat vara på hemmaplan och fixat med uteplatsen, kanske äntligen målat om utemöblerna och gjort klart inför sommaren så att när vi kommer hem från Stockholm hade allt varit redo att bara njuta av. Men nej, så blir det alltså inte.

 

Nu kan det väl absolut bli jättetrevligt, det är inte det men jag är inte riktigt in the mood för den typen av aktivitet. Sedan skickade min chef ett mail i helgen där hon skrev att vi kanske kunde ha ett ca 10 minuters lönesamtal någonstans emellan vilket jag faktiskt tycker är en ganska dålig idé. Ett sånt samtal vill jag ju ha när jag sitter på mitt kontor och kan fokusera på just det. Men å andra sidan, i år tycks alla mina argument för högre lön vara som bortblåsta och jag kan inte motivera mig själv, än mindre någon annan, alls. Tyvärr innebär ju det att jag inte lär kunna förhandla fram något bra för mig själv då jag inte har den självkänslan just nu och särskilt inte när vi sitter på en konferens med en massa andra människor och bara ska gå undan några få ynka minuter. Jag får väl ligga lågt i år och mobilisera mig inför nästa år istället tänker jag, ja så får det helt enkelt bli.

 

Nähe...det här duger inte, kan inte sitta här och svamla. Måste packa ner datorn nu så att jag orkar upp i natt/morgon...seeeeeegt!

Det är konstigt ibland hur det kan köra ihop sig. Långa perioder kan det gå utan att något utöver det vanliga händer men så plötsligt händer allt under en vecka. För ett bra tag sedan, ja ända sedan jul, har jag pratat med min bror om att åka upp och hälsa på han och hans familj. Eftersom jag inte åkte upp över nyår när vi var bjudna då så lovade jag att vi skulle åka upp nu i vår. Planen har hela tiden varit Kristi himmelsfärdshelgen då det blir lite extra ledigt. Sagt och gjort det var så planen blev och tanken var då att vi skulle åka direkt när min dotter kom hem från skolan på onsdagen så att vi fick hela torsdagen där uppe också.

 

Tråkigt nog blev det nu så att vi ska på konferens med jobbet i Lysekil tisdag-onsdag vilket då såklart ställer till det för mig eftersom vi inte lär vara hemma förrän på kvällen och att köra upp sen kväll/natt känns inte optimalt när man varit iväg på konferens och säkert är helt slut när jag kommer hem.

 

Nu för tiden, ja efter de två senaste åren, blir jag oerhört stressad av sånt här och hur jag ska få ihop det. Jag orkar liksom inte med och paniken infinner sig. Har inte alls lust att åka på konferens med människor jag knappt känner och som jag inte känner att jag vill umgås med, framför allt inte min nya chef. Jag gillar inte att behöva sitta där och låtsas vara glad och piffig o på. Just nu känner jag mig inte så och dessutom har jag ju höstens konferens färskt i minnet och då grät vi ju mest och efter det var jag deppig i flera veckor. Just nu känner jag mig mest fulare än fulast, ledsen och ensam. Inte har jag lust att vara hemma sent på kvällen heller särskilt med tanke på att jag ska packa och vi måste komma iväg till Stockholm morgonen efter. Jag blir alltid lite nervös och orolig när jag ska köra långt bort. Släpper oftast efteråt men känns ganska så jobbigt innan då jag oroar mig för än det ena och än det andra. Nu ska vi dessutom iväg på konferens precis innan och jag orkar inte ens tänka på det för att det känns ännu mera stressigt eftersom jag inte kan förbereda mig som jag vill.

 

Nu är jag ju dessutom stressad över bloggen om huruvida jag ska lämna ut adressen eller inte. På sätt och vis bra om jag gör det så får det bli som det blir liksom. Bra också då att jag är borta resten av veckan så att jag slipper konfronteras och så kan jag förbereda mig på att den närmsta tiden kommer att kännas ganska så jobbig... Jag hoppas ju såklart att det inte blir så och att jag får en kick när vi är i Stockholm så att jag orkar med hemmaplan och mig själv sedan...men ja...det återstår ju att se.

För ett tag sedan laddade jag ner appen Calm. Det är en slags mindfullnes app med olika typer av avslappningsövningar, föreläsningar mm. Jag har inte använt den så många gånger men min tanke är att jag ska försöka använda mig av den varje dag. Det tar oftast inte mer än max en kvart och en kvart om dagen ska jag väl kunna avsätta för detta?

 

 

 

 

 

 

 

Igår började jag skriva på ett inlägg. Jag satt kvar på jobbet och tänkte att jag skulle blogga lite innan jag gick hem. Nu ångrar jag nästan att jag gjorde det med tanke på hur saker utvecklade sig. Plockade bort det jag knåpat ihop innan jag publicerat texten och sparade ner i ett Word dokument om jag skulle vilja använda mig av det vid ett senare tillfälle. Vad var det då som hände? Jo HAN kom som vanligt förbi mitt rum och frågade vad jag gjorde och då sa jag, till skillnad från vad jag brukar svara, att jag bloggade. Väl inne på sitt rum så satt han o mumlade om bloggeriet och när den andra kollegan gick förbi och uppmärksammade att jag var kvar så sa han högt till kollegan att jag satt och bloggade. Såklart blev de nyfikna och ville ha adressen men jag sa att jag inte delat med mig den med någon, vilket jag inte har sedan jag tog upp bloggandet igen för drygt två år sedan. När kollegan gått ur sikte och HAN sa något mer om bloggen så mumlade jag fram något i stil med att han borde läsa min blogg men att han förmodligen skulle bli mörkrädd när han läste. Vilket han förmodligen skulle bli tänker jag.

 

Så hur kommer det här sluta då? Kommer jag att lämna ut min bloggadress? Vet inte, då lämnar jag ju ut hela mig själv? Innebär det här slutet på min blogg och mitt enda andningshål där jag kan få utlopp för mina tankar?  Samtidigt så kanske det hade varit allra enklast att göra, lämna ut adressen och be honom läsa från början så kanske han skulle förstå? ...Och vad händer då? Vad kan reaktionen på det bli från honom? Att den andra kollegan någonsin skulle få adressen är fullständigt uteslutet.

 

Fick värsta gråtattacken i morse och jag känner att tårarna kommer nu också. Fan också! Varför har jag de här känslorna, varför försvinner de inte? Herre gud, måste jag leva med detta? Jag orkar inte. Orkar inte vara ledsen och orkar inte ha känslorna. Hade han inte öppnat dörren till det där hade det här aldrig hänt. Jag hade förmodligen fortsatt att gå ner i vikt istället för att gå upp som jag gjort sedan dess för att allt bara hänger i luften och jag börjar tvivla på mig själv igen. Hade varit så mycket enklare att inte ha några känslor alls. Det står helt klart för mig nu att det inte är meningen för mig att en relation ska sluta på ett bra sätt. Det är inte min lott i livet...uppenbarligen!

 

Note to self: Lita inte på någon, aldrig någonsin! ...och bygg för helvete upp den där muren igen!

 

Sitter kvar en stund på jobbet idag. Ganska skönt att inte behöva stressa hem ibland, inte för att jag måste stressa hem men det känns ändå som att jag vill komma hem så fort jag kan. Dessutom så är det ju aktiviteter under veckodagarna och det ska fixas mat, handlas o ja allt det där vanliga köret så kvällarna går fort. Varannan helg är ju min dotter hos sin pappa från torsdag kväll till söndag sen eftermiddag och då har jag ju ingen att komma hem till så då kan det ibland vara skönt att sitta kvar på jobbet. Inte för att jobba nödvändigtvis utan för att göra lite annat som att blogga till exempel.

 

Den här veckan har jag känt ett stort behov av att blogga men känt mig alldeles för rastlös och orolig för att komma till ro och sätta mig bakom tangentbordet. Jag känner mig väldigt orolig inombords och känner att den där känslan för att reda ut och prata med HAN pockar på min uppmärksamhet. Det känns som att jag håller på och spricka av allt som behöver komma ut i luften. NÄR ska jag våga säga det som behöver sägas? VAD är det jag vill ha sagt, egentligen? Kan jag dessutom ta konsekvenserna av det jag vill ha sagt på ett bra sätt oavsett vad jag får för svar? Jag har funderat mycket på det och hur jag ska tackla det. Jag tänker ena dagen att jag visst har rätt att ställa frågor och får svar, andra dagen ifrågasätter jag mig själv varför jag ens har rätt att fråga och om jag inte bara inbillat mig alltihop...vilket inte alls går ihop med alla saker han gjort för mig, alla blickar och allt han sagt. Lägg där till att flera personer på kontoret reagerat och ställt frågor och hintat än hit och än dit. Nä det är helt enkelt för svårt att bortförklara, det finns alldeles för många exempel på motsatsen. Jag hade bestämt mig tidigare i veckan att den här veckan skulle jag ta upp ämnet för diskussion, punkt! Att jag kanske t om skulle bjuda hem honom på lunch så att vi kunde prata utan störmoment och att jag sedan kunde jobba hemifrån efter det och gråta hur mycket jag ville...bara för att jag behövde det...typ. Men varje dag när jag kommit till jobbet så faller det, jag blir som en våt fläck och pallar inte att ta upp ämnet utan blir istället helt gråtfärdig av bara blotta tanken. Jag är väl livrädd antar jag och det är ju inte så konstigt eftersom det här är nytt territorium för mig. Att prata med någon om mina innersta känslor gör mig skiträdd och därför har jag undvikt det i hela mitt liv. Jag har inte haft någon lust att blottlägga mig så fullständigt och ge någon chansen att förgöra mig genom att känna till mina svagheter. Blotta tanken på det gör mig fullständigt skräckslagen! Det spelar ingen roll om personen är av den goda sorten som förmodligen inte skulle göra en fluga förnär. 

 

Jag förstår ju att detta är något som måste göras, för min egen skull oavsett utgången. Om jag ska kunna utvecklas och förändras och ge mig själv en chans måste jag våga. Jag måste våga stå upp för mig själv och tillåta mig själv att ha ett värde. JAG har rätt att få svar på mina funderingar! Men det är ju den där lilla gnagande känslan, tänk om jag har fel?!? Jag kan inte tillåta mig att ha fel i en sån här känslig fråga, det skulle sänka mig fullständigt. Jag är så trött på mig själv och på mitt fega sätt, så trött, så trött. Vad ska egentligen krävas för att jag ska komma vidare? Vad är värsta scenariot liksom? Det kan man fråga sig? Förmodligen att han skrattar mig rakt upp i ansiktet och hånflinar och tycker jag är en komplett idiot som ens kunde tänka tanken på att han skulle ha ett intresse...ja det är väl där skon klämmer om jag ska vara ärlig...min taskiga självkänsla. Att den fortfarande ska få mig att snubbla på målsnöret varenda gång...