Solisen fnular

Idag tog min lilla tjej sina allra första steg. Hon tog ganska många steg på en gång faktiskt och sedan fortsatte hon öva resten av eftermiddagen. Stabil var hon också måste jag säga, men kanske inte så konstigt med tanke på att hon varit nära att gå i ett par, tre månader nu. Det hela utspelade sig på en filt ute i trädgården, i skuggan av päronträdet. Det är precis som att hon väntat tills nu, precis lagom innan födelsedagen (som är på torsdag för den som undrar).

Födelsedagen ja....den är ett kapitel för sig må jag säga. Den STORA 1:års dagen som jag sett fram emot så verkar landa i ett enda kaos. Vi bor (hör o häpna) i ett enda stort virrvarr av ouppackade lådor, fortfarande. Den delen av huset som vi ska bo i är inte klar ännu...jo det är sant....den är INTE klar! Vi har bott i ett flyttkaos i närmare ett halvår nu och det känns....

Alla planer jag hade för den speciella dagen har grusats och ersatts med fullständig panik, ångest o jag vet inte allt. All shopping för att göra dagen så fin och speciell det bara går känns fullständigt bortkastat. Allt jobb jag har lagt ner för att få hit lillans släkt på pappans sida, som jag ju faktiskt också lyckats med, faller pladask rakt framför fötterna på mig...

Vad människor runt omkring mig inte verkar förstå är hur speciell den här dagen faktiskt är. Inte bara för att lillan fyller år utan för den har ett oerhört stort symbolvärde för mig. Dessutom så vill jag, som ensam mamma, faktiskt ge min tjej en dag vi sent ska glömma. Inte för att hon kommer att minnas den själv direkt men bildbevis lär väl finnas och jag vill visa de för henne o säga att mamma gjorde det finaste kalaset av alla för henne och att hela hennes familj var där...mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, gamlamormorna, kusiner, morbröderna..ja hela tjocka släkten..

Den här dagen var menad som en ny start på nåt sätt....nu när farmor o farfar kommer in i bilden också. Jag ville visa mig från min allra bästa sida så att släkten på lillans pappas sida minsann inte skulle ha något att klanka ner på (med tanke på hur det kändes när vi träffade lillans farmor inetsat i bakhuvudet dårå).

Ja jag ska inte gå in på mer detaljer i den här historien mer än att jag aldrig kommer att förlåta de inblandade för att lillans födelsedag är förstörd hur det än blir. Dessutom vet jag inte ens om det blir kalas som läget ser ut just nu...jag pendlar mellan att packa väskan o dra, typ gå under jorden ett par dagar med lillan...eller att ha ett kalas här ändå med alla o må skit för att inget blev som jag ville och att jag också får skämmas för hur det ser ut här och leva med den minnesbilden resten av mitt liv. Hur jag än  gör känns det som att det blir skit, för jag får dåligt samvete vilket val jag än gör.

OBS!
Lyckliga gatan-familjer med äppelkäcka kommentarer o tips på hur "enkelt" allt är undanbedes vänligt men bestämt!