Solisen fnular

I ett försök att bryta den tråkiga tonen i den här bloggen tänker jag idag bjussa på ett mattips. Jag har en favoritgrönsak just nu och det är gulbetor, älskar gulbetor. Åt det för första gången i mitt liv i maj förra året i samband med att vi hade en avdelningsaktivitet med jobbet i Stockholm. Efter att jag kommit hem kunde jag inte sluta tänka på det där, hur gott det var och jag blev jätteglad när jag hittade gulbetor i en affär här i närheten. Det var då det här kom till.

 

Receptet är vegetariskt och i det här fallet får fetaosten stå för proteinkällan. Jag brukar äta det som ensamrätt men funkar lika bra som tillbehör till lax eller en bit kött om man så vill.

 

2 port

1 påse gulbetor, gärna ekologiska

1 gul lök

1 förpackning hel fetaost

olivolja

färsk timjan

mangold, ruccola eller någon annan salladssort man gillar

 

Sätt ugnen på 200 grader. Skala och dela gulbetorna i klyftor. Pensla ut lite lagom med olivolja i en ugnsform och lägg i gulbetorna. Ställ in i ugnen och under tiden skalar du löken och skär även den i klyftor. När gulbetorna stått inne i ugnen sisådär 15 minuter är det lagom att ta ut formen, röra om lite och fördela löken över alltihop. Salta lite lätt och in i ugnen igen. Låt stå i ugn ca 50 minuter (inkl de första 15 minuterna) och ta sedan ut formen och känn efter om betorna börjar bli mjuka, smula över fetaosten lite grovt och in i ugnen igen i ca 10 minuter så att den börjar smälta och gotta till sig med gulbetorna o löken.

 

Ta ut ur ugnen, fördela färsk timjan över och blanda runt. Lägg upp på tallrikar där du först lagt en rejäl hög med sallad underst. Mums! Jättegott!

 

Jaha, då var det fredag. Normalt sett brukar fredagar vara bästa dagen på veckan, dagen då man har hela helgen framför sig. Av någon anledning känns det inte så just idag. Beror väl på att det har varit en vecka då jag mer eller mindre befunnit mig i en konstig bubbla, känslorna har farit runt som i en berg  och dalbana. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom pappa har gått bort.

 

Idag har varit en ganska bra dag men när jag skulle åka hem kände jag mig helt plötsligt jätteledsen, utan någon särskild anledning egentligen, förutom den klart uppenbara då. Hade ringt J här hemma tidigare och sagt att jag skulle bli lite sen från jobbet, tänkte att jag skulle svängt förbi systemet på vägen hem och köpa några öl eller lite vin som jag kunde smutta på till tacomyset som vi ska ha ikväll. Men helt plötsligt bara kände jag inte för det längre utan åkte hem utan att ha passerat systemet. Orkar ingenting, har inte lust att göra någonting, är trött, jättetrött! Ska det vara så här nu? Fredagar ska ju vara en glad och förväntansfull dag innan helgen. Men nu känns det bara...jobbigt!

 

Helgen är förresten redan planerad i stort sett. Imorgon är det J:s dansuppvisning, det ska bli kul att se. De är så duktiga, i alla grupper och det brukar vara jättebra musik också. På söndag är det tacksägelse i kyrkan på morgonen och sedan måste vi eller i alla fall jag åka till pappas lägenhet och påbörja någon slags rensning. Hur jobbigt är inte det? Det är en vecka sedan nu i natt sedan han gick bort...och nu ska vi börja röja. Vi måste det så att vi slipper betala ytterligare en hyra. Vi måste hinna lämna lägenheten innan den sista i den här månaden och så har vi begravningen den 29:e. Tufft, jättetufft känns det som. Helst hade jag velat krypa ur skinnet och bara dra, långt härifrån och bara vara för mig själv, grubbla, andas annan luft och bara vara. Men det kan jag ju inte, jag har en vardag, lönekörning, ett barn och allt annat att ta hand om...

 

I den här typen av situationer känner jag mig väldigt ensam. Jag måste ju på något sätt försöka vara som vanligt för min dotters skull. Jag kan inte bryta ihop och tycka att livet är skit. Jag har ingen som jag kan prata med när jag kommer hem om de här sakerna eller tankarna, har inte någon som kan hjälpa till att reda ut grubblerierna och säga att allt kommer att bli bra. inte heller någon som kan bara ge en kram, lyssna och förstå...Det är ganska tungt att stänga in allt inombords hela tiden, att bara kunna vara ledsen en kort stund innan man ska somna...eller mitt i natten om man vaknat. Det blir så oerhört tungt och allt känns både större och värre när det läggs på hög inuti. Men det är ju så det är. Mitt enda andningshål just nu är min blogg och jag är medveten om att det här håller på att bli en blogg fyllt med ångest och förtvivlan, förmodligen knappast någon som orkar läsa heller för den delen. Men det kvittar, jag får iaf lätta på trycket en liten liten smula. Det var inte det här som var syftet när jag tog upp bloggandet igen. Jag hade tänkt att den skulle bli ganska underhållande och smårolig med inslag av inredning och mat och lite annat smått och gott...men det kommer nog...sen.

När jag nu bestämde mig för att plocka upp och damma av bloggandet igen funderade jag på om jag skulle byta ut citatet som jag haft under mitt bloggnamn. Jag bestämde mig dock för att behålla det för det kunde egentligen inte vara mer aktuellt. "Gud måste varit hög när han skissade upp ditt öde", ja det var så han sa, min kompis Fidden. Klok kille. Han kunde inte haft mer rätt, det var liksom huvudet på spiken på något sätt.

 

Ibland känns hela livet som en enda stor käftsmäll, lite som att "du ska inte tro att du kan vara lycklig för då kastar jag olycka på dig". Varför ska den röda tråden i mitt liv bestå av tråkigheter? Ja nu vet jag ju att jag har bra saker i livet också såklart, inte minst min älskade dotter. Jag har ett bra jobb, även om det är krävande och att det är svårt att vara ledig så älskar jag det. Har ett några få riktigt bra vänner, några sedan långt tillbaka och en alldeles ny vän, som känns som en gammal som man kan skratta och gråta med. Har en bra familj med syskon och nu bara en förälder. Jag har ett hem jag trivs i även om längtan efter eget hus är stor. Och ja...ja jag vet att jag borde vara otroooligt tacksam för det jag har, men det är jag, tro mig!

 

Men ändå...det känns som livet är en stor fet käftsmäll hela tiden. Varje gång jag kravlat mig upp ur eländet och tror att det ska ordna sig...ja jag kanske till och med känner mig en aningens lycklig. Ja då kommer den, smockan, som smäller till som om den vill trycka till allt vad den orkar tills man ligger ner och undrar vad som hände!?! Som t ex det här med relationer alltså, vad är problemet? Kan någon tala om för mig varför det alltid går åt skogen? Vad gör jag för fel? Eller varför träffar jag bara människor som gör mig illa på ett eller annat sätt...det är så förbannat orättvist. Det måste ju vara något jag gör eller som jag utstrålar som gör att "fel" människor dras till mig...eller att jag har helt defekta antenner som är riktade åt helt fel håll, född sån kanske?

 

Ta det här med bilen också...köper en urtjusig bil, känner mig jättestolt för det. För mig är det inte en statussymbol utan mer friheten att kunna åka vart jag vill, när jag vill utan att vara orolig. Okej, lite sådär "haha, jag kan visst" är det kanske också, men bara för att så många sagt att jag aldrig kommer att ha råd eller att jag borde ha en liten mini mini bil för jag är ju ändå bara ensam...Ja lång näsa åt dem! Jag vill inte ha en yttepytteliten bil bara för att jag råkar vara singel med barn. Nej jag vill ha något jag verkligen vill ha, en säker bil där jag kan lasta in saker i...för ja just det, jag är ju ENSAM *suck*. Anyway...nu var jag ju så glad och stolt att jag lyckats spara till något jag verkligen ville ha (och faktiskt behövde också) men det är klart...jag var väl FÖR glad för den där så varför inte slänga in ett dödsfall...ja så får det bli! Käftsmäll! En rak höger!

 

Frågan är väl hur länge man orkar egentligen? När ska mitt liv vända? Jag försöker göra bra saker för världen, vara en bra mamma, vän, syster, dotter, kollega, äter så mycket ekologiskt som jag kan, försöker tänka på miljön ...men för vad då? Käftsmäll hit och käftsmäll dit, är det konstigt att jag blir deppig? Jag vill också ha lite lugn och ro i livet, kunna landa, känna mig trygg och älskad...men det är väl för mycket begärt antar jag. Jag kan helt enkelt inte begära sådär mycket av livet, inte ens för en liten stund. 

 

Nu låter jag som värsta gnällspiken, men det är min blogg och jag får gnälla hur mycket jag vill ;-) Nä skämt åsido...Till och med min omgivning börjar tycka att jag fått mer än min beskärda del av olycka i livet. Gick i samma klass som en tjej som hade författardrömmar och som efter att vi känt varandra ett kort tag sa "C får jag skriva en bok om ditt liv, det är helt otroligt"...det säger ju en del...och det är snart 20 år sedan, har ju hänt en hel del efter det liksom. Kanske jag som ska skriva en bok om mitt liv, alla tokiga och galna, oväntade saker som hänt eller som jag råkat ut för? Är det då det vänder? När jag skriver boken? ...eller böckerna! Finns stoff till en hel serie!

 

Tror jag kör med bloggen istället...just nu i alla fall.

Klockan 03:20 på natten mellan fredag och lördag ringde min mobil, mitt i natten. Yrvaket tittade jag på displayen och såg att det var ett okänt nummer. Ok, tänkte jag, säkert någon som ringt fel på fyllan...jag skiter i att svara. Klockan 03:21 ringer det igen och då tänker jag att det nog är bäst att svara.

 

Det var från sjukhuset. De frågade om jag var XX:s dotter och jag svarade ja. I ett sömnigt töcken hörde jag honom sedan berätta att pappa gått bort. Att de försökt återuppliva honom i en timma utan att lyckas, hjärtat hade gett upp. Jag hann att tänka att det här kan inte vara på riktigt?!? Jag visste inte ens att han hade hamnat på sjukhus. Personen i andra änden av luren undrade om jag hade frågor. Frågor tänkte jag?! Jag har ju inte ens hunnit fatta vad som hänt. Han frågade också om jag och mina syskon ville komma upp och ta farväl, mitt i natten. Det blev kortslutning i min hjärna, jag som hade tagit ett glas vin på fredagskvällen funderade på om jag ens kunde köra bil. Mina syskon hade jag inte ens fått tag på och allt kändes bara som ett virrvarr i hjärnan som gick på högtryck! Bestämde att vi nog fick göra det på bårhuset vid ett senare tillfälle. Det är ju ändå försent, han är ju redan död och avskedet nu känns mer för vår egen skull.

 

Så här sitter jag nu, söndag eftermiddag och väntar på att min dotter ska komma hem från sin pappa. Sedan ska vi åka till bårhuset och ta farväl tillsammans med mina syskon. J får såklart bestämma själv om hon känner att hon vill följa med eller om hon vill vara hos mormor den stunden. Efteråt har vi bestämt att vi ska äta hämtmat tillsammans.Vi behöver ju prata ihop oss mina syskon och jag och min bror som kommit ner från Stockholm endast för det här idag åker hem imorgon bitti igen.

 

Det blir mycket framöver....

...Ja det var vad de hade lovat idag, men det blev grått, grått och regn istället. Det är ju märkligt hur vädret påverkar humöret egentligen. Hade lite småplaner för dagen, saker som J och jag skulle göra...men det blev ingenting, bara en slapp dag helt enkelt. Kan väl i och för sig vara skönt så här dagen före jobb...men det är jobbigt när man känner sig sådär superseeeg! Nu skulle hon emellertid till sin mormor eftersom det är studiedag imorgon (det känns så bra när de lägger studiedagar i anslutning till lov *not*) och min mamma hämtade henne precis efter lunch vilket var tidigare än jag tänkt vilket gjorde att jag fick resten av dagen för mig själv. Och vad gjorde jag då? Ingenting, absolut ingenting! Bläddrade lite slött i en inredningstidning, kollade lite på TV och spelade däremellan lite candy crush...så meningslöst! Imorgon kommer jag att förbanna mig själv för att jag varit så lat idag när jag egentligen hade hur mycket tid som helst att göra något mer vettigt och kanske lite mer kreativt. Hade ju egentligen tänkt vårfixa på uteplatsen på baksidan, men vädret var ju urtrist för sånt så inspirationen försvann. Nåja, blir väl fler helger...typ.

 

Har inte ens någon inspiration till bloggen...men pladdrar på ändå!

 

Så hur ser veckan ut då? Tja...imorgon har jag ingen särskild plan mer än att hämta J hos min mamma och sedan blir det väl att åka hem och laga middag så att det finns matlåda till tisdagen och rester som vi kan värma lite snabbt eftersom tisdagar är lite stressiga. J har ridskola då och det är alltid lite bråttom och hinna hem och laga mat innan vi ska iväg igen. Känns bra att ha ätit innan eftersom vi sedan inte är hemma förrän vid halv åtta-åtta på kvällen. Förväntar mig också ett samtal från banken på tisdag, för ja...nu har jag skrivit kontrakt på nya bilen...weee vad kul! ...Lite läskigt också såklart men mest kul :-) Ska bara försöka hinna klämma in ett besök på banken och skriva på papper om lånet. Förhoppningsvis hinner jag hämta bilen på onsdag om den är klar då. De lovade att fixa servicen som det var dags för nu innan jag kan hämta hem den. Sedan gäller det bara att få till en försäljning på gamla bilen...jobbigt med sånt och ska bli SÅ skönt att få det gjort.

 

Näää...nu tror jag att det får räcka med dösnack för idag...nu ska jag funder på sådana där viktiga saker som vad jag ska ha på mig på jobbet imorgon, viktiga grejer ser ni, väääldigt viktiga grejer ;-)

 

Tjillevips!

Det där med bil alltså. För mig som bor strax utanför stan och har barn känns bilen alldeles nödvändig. Det ger ju frihet att åka vart man vill precis när man vill, behöver inte ha några som helst tider att passa. Det är också bra att packa i när man varit och shoppat. Helst vill man ju ha en riktigt snygg bil också...ska ju se snyggt ut att glida om kring. Sen har vi ju det här med färgen, också viktig, jätteviktig faktiskt. Det ska vara en cool färg och den ska också "dölja" smuts så att man komma undan med att inte ha tvättat bilen den senaste månaden...eller för den delen...året!

 

Min första bil, en mörkblå 142:a årsmodell -73...automat var den...köptes av en kompis precis efter att jag kommit hem efter att ha bott i USA i 1,5 år. Jag var 20 år, livet lekte och självklart skulle jag ha en bil. Den höll i 6 månader. Låt mig säga att vi inte är kompisar längre. Den stod länge på parkeringen innan jag till slut hittade en köpare, en kompis till en granne. Ung och dum som jag var överlät jag överflytten åt min granne och dennes kompis som självklart skulle "fixa". Och här står jag nu X antal år senare och betalar fortfarande avställningsavgiften på bilen, som inte finns, men som fortfarande står i mitt namn. För er som undrar så har jag försökt under perioder i mitt liv att få tag på han som köpte den så att vi kan göra överföringen, jag har ringt polisen för att få råd i ärendet...men ingen kan hjälpa mig.

 

Efter den där misslyckade bilaffären undvek jag under många år att köpa bil, dessutom bodde jag mitt inne i stan så vad skulle jag med bil till? Kunde ju låna av föräldrar eller kompisar om jag behövde. Tågstationen låg ju dessutom bara några hundra meter bort så vad var problemet liksom?!?

 

Sedan fick jag barn. Då var det plötsligt inte så bekvämt utan bil, otympligt och jävligt med att lyfta barnvagn på både tåg och buss. Detta gjorde att, när min älskade morfar gick bort och jag fick erbjudandet att överta hans gamla bil, ja då tackade jag helt enkelt ja till det. Få en bil gratis liksom, klart man säger ja. Det var en tuff liten sak. En Opel Corsa Swing, svart med gröna stripes på sidan. I den swingade vi iväg, dottern och jag. Trots att den var väldigt liten fick jag plats med både barnvagn och annat i bilen och den var riktigt smidig, bensinsnål och kvick. Den höll i några år och fick vara med om både det ena och det andra. Diverse roadtrips till Stockholm, Astrid Lindgrens värld...tyvärr var jag inte alltid så snäll och tålmodig mot den. En gång hade jag sönder vindrutetorkarna, råkade visst rycka i dem för hårt när jag skulle byta torkarblad eftersom jag blev förbannad när jag inte fick till det...Men det var ändå en väldigt kär bil. Det var med sorg i hjärtat som jag tog avsked från den...den där vintern. Det hade snöat jättemycket och låg stora drivor på vägarna och jag och min dotter som vid det laget flyttat ut på landet tuffade på i maklig takt hem. När vi kom till vår lilla väg mot vårt hus, stod grannarna där med sin stora tunga V70 mitt i vägen, den hade kört fast i de halvmeterhöga drivorna. De sa något om att jag skulle köra runt en annan väg och ställa bilen vid deras hus och gå sista biten eftersom det var så höga drivor och min lilla bil skulle ju inte klara det. Tji fick de (eller kanske jag i sista änden), jag körde runt som de sa...men när jag kom dit tänkte jag...äsch, jag provar. Sagt och gjort, gasen i botten och hej vad det gick...hela vägen hem gick det! Snön yrde runt bilen men den tuffade på som om den aldrig gjort något annat. Lite skadeglad var jag när jag anlände hemma och sneglade mot grannens nya fina stora tunga V70...så mycket för fin bil tänkte jag. Efter den där dagen blev bilen inte riktigt sig lik, orkade liksom ingenting...lämnade in den på verkstan som inte kunde hitta vad felet var...så ja...det blev till att köpa mig en ny(are) bil.

 

Nästa bil, ja då tog jag i, en stor Ford Mondeo, ljusgrå (fungerar urbra mot smuts, syns nästan inte alls) årsmodell -00. Gigantisk bil i jämförelse med min lilla Opel, men ska det va så ska det vara rejält tänkte jag. Måste ju kunna få plats med julgranar vid jul och möbler och annat när man är på ikea exempelvis och i den här bilen har det inte vara några problem alls, bara att kasta in det i mitt stoooora bagage, inga problem! Första tiden var jag överlycklig, tänk att jag nu hade en bil där jag inte behövde veva på en spak för att få ner rutorna....det räckte att trycka på en knapp...weehooo!...typ...Den här bilen har varit en riktigt trofast vän, trots en del kostsamma reparationer. Men nu har tiden kommit, att kanske tänka lite...ännu nyare...

 

Jag är kär! Ja faktiskt....lite...i en mörkblå Volvo V60, årsmodell -12. Ja så är det, provkörde igår och jag är såld! Bilen också kanske? Jag är 47 år och jag känner att det är dags för lite mer komfort (okej, nu lät jag ju som om jag vore pensionär...komfort...hmpfr). Jag vill också ha en fin bil, med USB, Bluetooth och AC. Nu har jag ju ett bra jobb och sparade pengar...varför inte sätta sprätt på dem liksom. Bil som är en sån bra affär...eller inte! Nåja, bara tanken på att slippa oroa sig för nästa gång bilen tänker rasa och knappast våga åka utanför kommunens gränser är värt en hel del för mig som ensamstående. Jag har inte heller någon i min närhet som kan bilar och som kan hjälpa till att fixa och trixa med bilen när det blir problem. Så...jo...jag har nog motiverat till mig själv varför jag ska få göra det här stora inköpet, det största jag gjort i mitt liv hitintills. Kanske blir jag lite snyggare också...eventuellt...med snygg sportig bil i rätt färg...jo...så får det nog bli! :-)