Solisen fnular

Ja nu är semester del två slut sedan en vecka tillbaka och jag kan konstatera att det där med semester och semesterkänsla är ett minne blott. Nu för tiden lär man gå in på semestern och göra vissa saker på jobbet och känslan av att vara ledig på riktigt är som bortblåst. Att jag dessutom jobbade över 130 timmar de två veckorna innan semester del 2 skulle inledas gjorde att jag kände mig fullständigt slutkörd...eller utarbetad om man så vill. Jag har varit sjukt trött och är fortfarande, har ägnat nästan hela semestern åt att gråta...varje dag kom tårarna på grund av lite av varje och ibland utan förvarning och utan att jag riktigt visste varför. Sovit dåligt har jag gjort också...och gör fortfarande förresten. Med andra ord ingen vidare värst bra semester.

 

Kände att jag hade behövt åka bort, bryta rutinerna och bara vara men eftersom min dotter haft simskola varje dag har det inte fungerat i år. Tur att det är sista året som hon gått på simskola, nästa år ska jag försöka planera in något för oss i god tid, en roadtrip i vårt avlånga land eller resa någonstans...spelar nog ingen större roll vad vi hittar på egentligen bara vi kommer bort. Sjukt att man känner att man ska behöva åka bort för att koppla av. Tycker egentligen att sommaren här på västkusten är fin och det händer så mycket här då att man egentligen inte ska behöva ge sig iväg...men ska jag kunna koppla bort jobb och allt annat måste vi nog det, tyvärr.

 

Nu sitter jag här på jobbet, jobbade några timmar igår och en stund idag. Nu passar jag på att skriva lite när jag ändå sitter här vid datorn och innan det är dags att åka hem igen. Tänker att jag måste ta lite ledigt i höst, någon dag här och någon dag där i anslutning till helgerna. Jag kommer inte att orka annars. Energin är slut och det ekar läskigt tomt i depåerna, huvudvärken dånar i huvudet varje dag och tankar på att livet bara rinner iväg flyger förbi. Kan inte låta bli att tänka att livet fullkomligt hånskrattar mig i ansiktet...hela tiden!

 

Det blev ganska uppenbart för mig att det är så när det här bröllopet dök upp. En kollega gifte sig nu i juli och jag var bjuden tillsammans med resten av tjänstemännen här på jobbet och deras respektive. Det här med bröllop är för mig ett kapitel för sig. Jag har aldrig gillat det och det beror dels av mina mindre bra erfarenheter av bröllop som jag tidigare närvarat vid. Jobbiga känslor i mitt huvud dyker upp och jag känner mig ensammast i världen och fulare än fulast och för mig att gå SJÄLV på bröllop kräver enormt mycket energi och det gäller att jag är på topp innan för att jag överhuvud taget ska orka närvara. Nu var jag inte alls på topp och några energireserver fanns inte att plocka fram. När jag fick reda på var den enda, av drygt hundra gäster, som är singel och skulle gå ensam kändes det som att slå sista spiken i kistan. Jag tackade helt enkelt nej. Olyckligtvis i sista minuten men med tanke på hur jag kände mig och på hur ledsen och ostabil jag var/är kunde jag helt enkelt inte gör något annat, fanns ingen annan väg att gå. Priset hade varit för högt och jag hade fått betala lång tid efteråt för det.

 

Efter att jag tackat nej till det där var det som att öppna en kran, tårarna sprutade ut hela den där helgen. Tur att min dotter var hos sin pappa då. Jag kräver inte att någon ska förstå hur det känns att känna sig sådär jävla ensam, på bröllop blir det dessutom så himla uppenbart att man är det. För hur det än är så blir alla par på något sätt extra mycket par vid ett sånt tillfälle...och det är väl kul för dem. Men för sådana som mig är det olidligt och jag känner mig mycket mer misslyckad som människa än vanligt. Nu när det här bröllopet dök upp så väcktes alla de där negativa tankarna om mig själv till liv och det är svårt att tränga bort dem nu. Känner nästan hur tårarna bränner innanför ögonlocken bara av att skriva om det. Finns mycket att skriva om det där men väljer att avsluta det ämnet nu eftersom jag helst inte vill sitta här och lipa.

 

Efter den där incidenten så var det bara en vecka kvar av semestern och det hände inget roligt alls. Den här "semestern" måste gå till historien som den med händelselösa och osocialaste i mannaminne. Inga trevliga grillkvällar med vänner...ja inte träffat eller pratat med en endaste vän på någon av de tre veckorna över huvud taget, har kanske inga vänner kvar? Inte gjorde vi några utflykter heller...Jag har nog aldrig känt mig så slut och tömd på energi som jag gjorde i år när jag kom tillbaka från "semestern".

 

Nu är det full fart på jobbet igen och ett år kvar till nästa "semester"...underbart...eller?