Solisen fnular

Jo men visst...här bubblas det. Inte i något härligt varmt och mysigt bubbelbad och inte heller bubblas det i glasen med champagne eller en god prosecco. Nej minsann, det bubblar inombords på ett sätt som är svårt att förklara. Tankar flyger än hit och än dit. Ibland positiva, glada tankar, hoppingivande men så plötsligt vänder det och negativa tankar och självdestruktiva idéer dyker upp. Det är ganska jobbigt att vara en känslig person med analytisk personlighet. Vänder på allt, analyserar och är som en levande svamp som suger åt mig känslor och stämningar från omgivningen hela tiden. Jag har med åren i och för sig blivit hyfsat bra på att stänga av men ibland händer det att människor kommer nära och då plötsligt händer det att jag tappar kontrollen och "glömmer" att stänga av.

 

Det är precis det som har hänt nu och jag är alldeles förvirrad och det känns som att min värld vänts upp och ner. En person som jag kommit väldigt nära, som jag hyser största respekten för, en person som också har världens största hjärta...tror faktiskt inte att jag träffat någon med så stort hjärta någon gång tidigare! En stark, ganska så envis men också väldigt ödmjuk människa, känslig och trygg. Det här är en person som jag haft och har en väldigt nära men professionell relation till och som jag aldrig tidigare gått vidare i tanken med. Tills nu vill säga.

 

Allt ändrades den där kvällen, när han uttryckte något för mig som plötsligt förändrade ALLT! Plötsligt öppnade han en annan dörr, till min stora överraskning. Jag var inte beredd på det och hade därför inte garden uppe och plötsligt sköljde en massa känslor över mig, som en tsunami ungefär, som jag inte hade någon som helst kontroll över. För mig som varit fullständigt avstängd, helt död, när det gäller någon typ av romantiska känslor de senaste 10 åren kom det här som en smärre chock! Vad är det som händer? Är det här verkligen sant? Vad gör jag nu? Ska jag ens göra något? Han är gift! FAN vad livet känns orättvist. Jag har inte varit avstängd i 10 år för att sedan falla för en GIFT person, vad är det för FEL på mig? Hur kunde jag låta någon komma så nära...Har jag inte lärt mig någonting alls...efter alla år?!?

 

Okej, det låter minst sagt flummigt men det är lite så det känns i magen och i hjärnan. Försöker distrahera mig själv med musik, kolla mail och jag har till och med ledigt från jobbet för att "landa" och för att umgås med dottern som har påsklov. Inget tycks hjälpa. Nu sitter jag här och bloggar för att få ur mig något och kanske lätta på trycket lite, sortera tankar och funderingar. Förvirringen är total. Har undvikit att ta upp ämnet med han som det berör eftersom jag behöver ta reda på vad jag själv vill och känner...men innerst inne vet jag redan, men det känns omöjligt. Känner också att den enda förloraren i det här spelet är jag. Tillbaka på ruta ETT!

Oj! Här slår vi på stora trumman direkt! Döden...vilket ämne? Ja det är dramatiskt, men ändå en del av livet. Död kan vara så många olika saker. Det kan vara det som nog de flesta tänker på, en familjemedlem, en vän, bekant eller ens käraste som går bort. Det kan vara grupper av människor som går bort i katastrofer, olyckor och terrorattacker. Det kan också vara betydligt simplare än så, det kan vara ett avslut på något som också blir början på något nytt. Ett avslut på ett kapitel. Sedan kan det ju också var ännu simplare...något kan ju också vara dödens tråkigt! Jag tycker hur som helst att det är lika bra att avhandla det på direkten, så är det gjort liksom!

 

För mig har döden drabbat mig på flera olika sätt de senaste åren. Tre nära anhöriga har gått bort under de senaste åren. Senast var det min mormor som blev över 90 år och som somnade in lugnt och stilla i januari i år. Det blev avslutet på den generationen i vår familj, nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar i livet. Det känns lite läskigt och som att det där med...döden...kryper närmare! Ok, nu vill jag inte överdramatisera det hela, för det är inte så att det här upptar hela min värld hela tiden. Jag blir bara läskigt påmind om att vi alla ska dit...förr eller senare. Det är också en hel massa minnen, framför allt från barndomen, som förknippas med de personerna som får en annan betydelse på något sätt. Men det är ändå en del av livet som vi måste acceptera. Nu är det hög tid, för min generation, att skapa fina minnen åt våra barn.

 

En annan död som jag också varit med om är min själsliga död. Den kom inte sådär plötsligt och inte på grund av ålder utan kom sig utav livet. Ganska ironiskt när man tänker på det, döden uppstod på grund av livet. Det var då min blogg dog. Det var då jag drog mig undan, tappade bort många vänner. Det blev för jobbigt, gick inte ens att formulera i ord och sakta men säkert stängde jag av. Den ena kreativa sidan efter den andra. Sparade bara en bit och det var min relation till min dotter, min glädje och inspiration i livet...den biten har aldrig förändrats. Men nästan allt annat dog, eller gick på sparlåga, kvävdes, utplånades. Kanske i brist på självkänsla. Kanske på grund av yttre omständigheter. Eller en kombination av båda. 

 

Så här 11 år senare kan jag äntligen och plötsligt känna liv i den gamla kroppen igen. Det trodde jag faktiskt inte, jag hade nog mer eller mindre gett upp...speciellt på vissa områden. Vad har hänt? Vad är skillnaden? Ja det är sånt jag funderar på ibland. Det är flera saker i kombination som börjat ge mig glädje igen...för ja, jag hade tappat glädjen. Dels hamnade jag på en arbetsplats där jag kände att jag kunde utvecklas, mina kunskaper och mitt sätt att vara betydde något och uppskattades, lyssnades på...jag fick ett värde som till slut smittade av sig inombords och jag kunde tänka att jag minsann också hade saker att bidra med och kvalitéer som betydde något i världen, i det stora hela.

 

Jag har också satt ner foten på vissa områden, satt egna gränser för vad som är ok och inte. Det hjälper liksom inte att vända ut och in på sig själv för att vara till lags för vissa människor, de kommer ändå aldrig vara nöjda. Jag bestämde mig för att våga stå upp för mig själv, vilket är ganska svårt för mig. Jag håller människor som får mig att må dåligt på avstånd och försöker ge och lägga energi till de som ger mig positiv energi tillbaka. Försöker vara ärlig och framför allt snäll mot mig själv. Jag har straffat mig själv hela mitt liv och nu får det räcka!

 

...Från och med nu är det framåt som gäller! Jag vill och jag kan! Hänger du på?

Men oj! ...vad det hänt mycket i bloggvärlden den senaste tiden. Ja kanske inte på min blogg då men på alla andras, som det verkar. Den ena proffsiga bilden efter den andra i en lång ström av härliga bloggar om trendiga ämnen som rawfood, mode, inredning och det alltid lika aktuella ämnet barn... Vad ska jag då avhandla i min blogg, nu när jag äntligen dammat av den? Jag som tidigare mest avhandlat tankar och funderingar som dykt upp där och då funderar nu på om jag måste fokusera på ett ämne och gå "all in"?

 

Vad ska jag välja då? Mat? Ja mat är kul men mest om jag har tid och inspiration och nu verkar varken det ena eller det andra finnas så det skulle inte bli så vidare värst många härliga inlägg. Barn? Ja barn har jag ju, en dotter, men hon fyller 11 år i år och det upptar knappast en hel blogg, i alla fall inte som när hon var liten och utvecklingen gick i en rasande fart. Jag ber att få återkomma i det ämnet när tonåren anlänt i vårt hem, för då kan det säkert fylla en helt egen blogg. Inredning då? JA! Jag älskar inredning och att fixa och dona...men vid närmare eftertanke saknas både budget och tid att genomföra de idéer som dyker upp i mitt huvud. Budget tänker ni? Ja jag vet att man kan skapa ett fantastiskt hem med loppisfynd och genom recycling men det krävs ofta lite extra tid att omvandla det till just precis det som man tänkt sig och den tiden har inte jag...just nu i alla fall.

 

Men vad ska jag då med en blogg till? Ja det kan man ju fundera både en och två gånger på...men i mitt fall handlar det om glädjen och avkopplingen det ger att skriva. Bearbeta tankar och funderingar som ploppar upp i huvudet och som jag på ett eller annat sätt behöver få ur mig. Sedan om någon läser det eller inte är inte högsta prio även om det såklart är trevligt om man kan underhålla någon med mina tokigheter, att det kanske finns någon där ute som känner igen sig eller som kan få sig ett gott skratt.

 

Tror att jag fortsätter lite i samma anda som "förr". Med andra ord blir det nog en salig röra bland avhandlade ämnen, kanske en och annan bild både på både mat och inredning eller något helt annat.

 

Vi hörs!