Solisen fnular

Jo men visst...här bubblas det. Inte i något härligt varmt och mysigt bubbelbad och inte heller bubblas det i glasen med champagne eller en god prosecco. Nej minsann, det bubblar inombords på ett sätt som är svårt att förklara. Tankar flyger än hit och än dit. Ibland positiva, glada tankar, hoppingivande men så plötsligt vänder det och negativa tankar och självdestruktiva idéer dyker upp. Det är ganska jobbigt att vara en känslig person med analytisk personlighet. Vänder på allt, analyserar och är som en levande svamp som suger åt mig känslor och stämningar från omgivningen hela tiden. Jag har med åren i och för sig blivit hyfsat bra på att stänga av men ibland händer det att människor kommer nära och då plötsligt händer det att jag tappar kontrollen och "glömmer" att stänga av.

 

Det är precis det som har hänt nu och jag är alldeles förvirrad och det känns som att min värld vänts upp och ner. En person som jag kommit väldigt nära, som jag hyser största respekten för, en person som också har världens största hjärta...tror faktiskt inte att jag träffat någon med så stort hjärta någon gång tidigare! En stark, ganska så envis men också väldigt ödmjuk människa, känslig och trygg. Det här är en person som jag haft och har en väldigt nära men professionell relation till och som jag aldrig tidigare gått vidare i tanken med. Tills nu vill säga.

 

Allt ändrades den där kvällen, när han uttryckte något för mig som plötsligt förändrade ALLT! Plötsligt öppnade han en annan dörr, till min stora överraskning. Jag var inte beredd på det och hade därför inte garden uppe och plötsligt sköljde en massa känslor över mig, som en tsunami ungefär, som jag inte hade någon som helst kontroll över. För mig som varit fullständigt avstängd, helt död, när det gäller någon typ av romantiska känslor de senaste 10 åren kom det här som en smärre chock! Vad är det som händer? Är det här verkligen sant? Vad gör jag nu? Ska jag ens göra något? Han är gift! FAN vad livet känns orättvist. Jag har inte varit avstängd i 10 år för att sedan falla för en GIFT person, vad är det för FEL på mig? Hur kunde jag låta någon komma så nära...Har jag inte lärt mig någonting alls...efter alla år?!?

 

Okej, det låter minst sagt flummigt men det är lite så det känns i magen och i hjärnan. Försöker distrahera mig själv med musik, kolla mail och jag har till och med ledigt från jobbet för att "landa" och för att umgås med dottern som har påsklov. Inget tycks hjälpa. Nu sitter jag här och bloggar för att få ur mig något och kanske lätta på trycket lite, sortera tankar och funderingar. Förvirringen är total. Har undvikit att ta upp ämnet med han som det berör eftersom jag behöver ta reda på vad jag själv vill och känner...men innerst inne vet jag redan, men det känns omöjligt. Känner också att den enda förloraren i det här spelet är jag. Tillbaka på ruta ETT!