Solisen fnular

Det där med att vara bestämd i olika lägen kan vara ganska så knepigt. Det handlar ju lite om att vara både konsekvent och att stå upp för det man tror på till hundra procent. Allra svårast är det nog att stå upp för sig själv, att vara bestämd och framför allt ärlig mot sig själv...utan att för den skull vara elak mot det egna jaget.

 

Jag är nog ganska hård mot mig själv, har lätt för att straffa mig själv antingen jag förtjänar det eller inte. Hänger säkert ihop med den där självkänslan som tycks saknas. Självförtroende har jag å andra sidan men det håller ju inte hela vägen ut när man inte har någon självkänsla. Därför pågår det nästan alltid någon slags inre strid mellan att tro eller inte tro på sig själv, fullt ut. Utåt sett verkar människor uppfatta mig som en självsäker, utåtriktad person som tar för mig av livet, vilket jag på sätt och vis också gör. Medans den inre känslan är känslan av misslyckande, kanske på de höga kraven jag ställer på mig själv, att inte vara värd någonting och att jag inte är en person man gillar...egentligen.

 

Hur hanterar man en sådan här inre konflikt? Ska man ens försöka eller blir jag en dryg och självgod person om det inre matchade den yttre upplevelsen? Själv tycks jag lägga hinder i min egen väg, krångla till livet mer än jag egentligen behöver. Gör jag det då, på ett slags undermedvetet sätt? För mig är det ofta så att när något börjar gå riktigt bra, när man känner att något positivt är på gång, ja då blir jag nästan lite...orolig på insidan och helt plötsligt gör jag tokiga saker, säger konstigheter och beter mig på ett sånt sätt att jag verkar sabba för mig själv. Är det så att jag hindrar mig själv hela tiden från att faktiskt komma till ro, våga tro på mig själv och emellanåt ge mig själv en klapp på axeln? ...Eller framför allt...låta människor komma nära, att faktiskt våga tro på att de faktiskt gillar mig för den jag verkligen är? Är det egentligen på det viset att det är JAG som inte gillar MIG SJÄLV? Är det egentligen det som är själva kärnan, roten till det onda?

 

Hur som helst, jag har en hel del saker jag behöver bestämma mig för...

 

- Älska mig själv, inte för den jag vill vara utan för den jag faktiskt är

- Bli den jag vill vara, genom att vara snäll mot mig själv

- Leva livet som jag vill, inte som andra tycker att man borde

- Våga tro på att jag också är värd att älska och inte nöja mig med något mindre än det

...och en hel del annat också...och som jag avslutade ett annat inlägg med...

 

Jag vill, jag kan och jag ska...ska bara bestämma mig!

 

Jaha...hur går det nu då? Med livet, jobbet och allt annat? Jag säger som så här, det går upp och det går ner...och sedan lite upp igen...och ner...och...ja ni fattar. Känner inte riktigt igen mig själv just nu. Men det kanske jag inte ska förvänta mig heller när livet varit och fortfarande är så kaotiskt. En del dagar känns det så jobbigt att jag nästan inte kan andas och jag har lust att gråta. Andra dagar är jag bara trött och orkar ingenting. Sedan har vi dagar när jag är jätteglad och allt känns som vanligt...och dagar när jag känner mig arg, för minsta lilla. Ilskan kan väl i och för sig vara lite befogad, men blir större och utom rimliga proportioner och det beror nog på att livet är lite stökigt just nu. Någonstans har jag ändå någon slags överlevnadsinstinkt som kickar in när livet känns tungt. För hur dåligt jag än mår och kan göra under någon period så vaknar jag oftast upp efter ett tag och tänker att "nä nu jäklar, nu får det blir ordning på livet igen" och så gör jag ett röj och rycker upp mig själv igen, går vidare liksom. Den här gången verkar jag dock ovanligt svajig och när jag försöker rycka upp mig själv så kommer det ena bakslaget efter det andra...men det ordnar sig väl...brukar det ju göra, jag litar på det.

 

Idag har jag emellertid en arg dag. Jag är arg på jobbet. Arg för att en del är ute och "glassar runt" och andra (typ jag) får lösa problemen här hemma. En grupp på jobbet som jag jobbar mycket med i mitt arbete gav sig iväg på tjänsteresa häromdagen, utan att berätta för någon att de skulle vara borta ett antal dagar. Man kan säga att det har tystats ner, av vilken anledning vet jag egentligen inte. Men jag kan säga att jag är måttligt road av det här...nä jag är i ärlighetens namn skitförbannad eftersom den där resan innebär att jag får sätta mig och jobba på helgen. Det här kommer också få konsekvenser för några anställda och det är jag allra mest förbannad över. För det första förstår jag inte varför man ska tysta ner något sådant här? Det gör mig faktiskt ganska misstänksam när det görs på det sättet, varför liksom? Dessutom tycker jag att man ser till att ha gjort sitt jobb innan man åker. Särskilt eftersom den här gruppen av människor verkar varit helt avskilda från verkligen och inte varit uppkopplade varken på dator eller telefon. Någon av de inblandade kunde ha sagt att de skulle vara borta vilket då hade gett mig chansen att reda ut saker som behövde redas ut innan deadline. Nu blir de inte gjorda och tredje part blir drabbade i slutändan, jävligt fel om ni frågar mig.

 

Jag är inte ett dugg missunnsam mot de som åkt, tvärt om tycker jag verkligen att de är väl värda uppskattning och avkoppling som de nu verkar ha fått. Vad jag protesterar emot är sättet det här har hanterats på och att det får konsekvenser för mig som får jobba på helgen samt att tredje part blir drabbade. Det som dessutom triggade igång den här ilskan allra mest är när man ser en bild på instagram där en av de närvarande halsar bubbel från en flaska, inget fel i det egentligen...får väl hen göra om hen vill...men när hen inte riktigt gör sitt jobb i vardagen enligt mitt sätt att se det, att hen inte tar saker som hör till hens arbetsuppgifter på allvar...ja då blir jag faktiskt irriterad, ganska så mycket faktiskt. När hen går någon annans ledband och som till synes hellre glassar runt istället för att ta tag i de frågor som egentligen tillhör hens befattningsbeskrivning då tycker jag att det är jäkligt opassande att lägga ut bilder när hen halsar ur en flaska...faktiskt.

 

Sådärja...nu fick jag spytt ut lite galla igen...over and out!