Solisen fnular

Körsång, ja det är sånt som jag pysslar med bland annat på min fritid. Började förra våren efter att ha blivit tillfrågad av svägerskan om jag ville hänga på. Ja varför inte tänkte jag, jag som inte sjungit i kör sedan grundskolan om man bortser från skönsången i bilen när jag kör själv då såklart, tänkte att javisst det kan väl vara kul. Första gången fick jag nästan panik redan vid första frågan när körledaren undrade om jag var sopran eller alt. Vadå sopran eller alt, vad är det tänkte jag och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken. Vi kom fram till att jag nog är allt eftersom jag inte fixar att sjunga de höga tonerna särskilt bra. En alt är alltså den som sjunger en lite lägre tonart och därmed också ofta en svårare stämma medans sopranerna är de som sjunger höga noter och oftast på melodin. När vi väl konstaterade detta så kom nästa panikkänsla när vi kastade oss direkt in i övningen. Jag som inte läst noter sedan...ja högstadiet någon gång hade fullt upp med att kolla på vad/hur vi skulle sjunga. Man kan säga att det inte gick direkt bra och jag var väldigt nära på att ge upp...men fortsatte ändå och på något vis har jag hankat mig fram och känner nu att jag klarar mig hyfsat bra även om det fortfarande finns en hel del förbättringspotential. Det där med att läsa noter går sådär, kan väl läsa hyfsat men har inte koll på alla krumelurer så jag litar på örat istället. Dessutom måste jag bara släppa lite på den sjuka fixeringen vid om jag sjunger falskt eller inte och våga sjunga ut. Våga lita på att jag faktiskt kan.

 

Det här med körsång kan ju för en utomstående låta som något oerhört tråkigt. Men där måste jag rätta var och en och säga att det är både avkopplande och kul. Man mår bra av att sjunga och den en och en halv timman vi övar i veckan kräver fullständig koncentration och det finns inte en chans att du hinner tänka på jobb eller något annat heller för den delen. Det blir som en rensning av huvudet och alla tankar, i alla fall för en liten stund och det är oerhört skönt.

 

Idag sjöng vi i kyrkan på högmässa och efter veckans knackiga övning gick det faktiskt riktigt bra. Till och med en låt som jag tidigare inte lyckats få till i stämman så jag känner mig nöjd. För en gångs skull kände jag mig faktiskt nervös, brukar inte göra det men idag hade jag fjärilar i magen. Det var kanske det som gjorde att man skärpte till sig och fick till det.

 

Nu sitter jag på...JOBBET...igen. Tog en sväng hit när jag ändå var ute och körde. Passade på att fixa till min ledighetsansökan till höstlovet som jag glömt att göra tidigare. Jag har bestämt mig för att vara ledig tre dagar, om jag får det beviljat vill säga. Nu har jag satt som mål att jag ska ta det där snacket med HAN ni vet innan dess så att jag kan smälta det de där dagarna och slippa grubbla på det. Eller så blir det ännu mera grubblerier efter att jag sagt det jag vill...om jag får sagt det på det sättet som jag tänkt. Hu vad nervös jag är!!

 

I morse dog min mobil. Den verkligen tvärdog och det gick inte att ladda den mer. Batteriet har varit kass länge på den men genom att alltid ha den inkopplad i strömsladden har den ändå hängt med, ända tills idag vill säga. Snacka om att känna sig bortkopplad från omvärlden. Tänkte först att jag skulle klara mig över helgen eftersom jag har jobbmobil och skulle kunna koppla upp mig på webben via den eller den bärbara datorn. Men så kom jag på att ja just det, mobilt bankID har jag ju bara på den privata och spotify likaså och en helg utan spotify vet vi ju alla är en fullständig katastrof! Sagt och gjort, i en rasande fart fixade jag iordning mig och bytte från de goa myskläderna till något anständigt.

 

Väl inne i stan lämnade jag in den i en sån där "fixa telefonen butik", en halvtimma skulle det ta. Under tiden strosade jag runt på stan, kollade lite skor. Behöver nya inför vintern, mina vinterkängor har sjungit på sista versen i ett par år nu så i år MÅSTE jag köpa nya. Hittade inget som jag föll för just nu och egentligen fanns det mest höstskor på hyllorna och det är inte det jag behöver just nu. Tog en sväng om bokhandeln också, köpte mig en pocket som jag tänkte koppla av med i helgen. Den heter Alfie som är skriven av Paulo Coelho. Tycker verkligen om den författaren. Hans böcker få mig att tänka till och reflektera över saker och öppnar sinnet för nya intryck. För er som inte läst något av honom ännu så tycker jag absolut att ni måste ge honom en chans. Första boken jag läste var Alkemisten som kanske är den mest kända boken av honom. Fantastiskt bra!

 

Förresten...gissa var jag sitter just nu? Ja ok, en ledande fråga det där och såklart sitter jag på JOBBET...igen haha. Det är börjar likna en riktigt kass dokusåpa där man kan missa ett helt år och ändå hänga med i handlingen när man plockar upp tråden långt senare. Det här var egentligen inte alls planen den här helgen eftersom jag tänkt prata med han med stort H igår. Men helt oplanerat fick jag skjutsa min bror till en gala som han skulle på igår kväll så jag hann inte komma till skott. Det var verkligen synd för igår var perfekta läget på flera olika sätt. Dels så hade jag piffat mig extra, kände mig på väldigt bra humör och lite flirtig sådär. Dessutom verkade han vara på det perfekta humöret också så alla förutsättningarna var de rätta. Jag satt kvar en stund på jobbet och inväntade att alla andra skulle åka hem så att vi var själva...tyvärr gick klockan lite fort och vips så var det dags för mig att åka. Jag vill ju inte börja prata och inse att jag bara har fem minuter på mig...det blir ju inte bra. Inte bra alls.

 

Så nu sitter jag här igen och försöker sysselsätta mig själv med lite av varje, som att blogga till exempel. Det börjar kurra lite i magen nu faktiskt så jag borde nog snart börja dra mig hemåt och äta lite sen lunch...men det hade varit bra om han hade dykt upp så att jag fick det här ur världen. Jag vill lätta mitt hjärta så att i alla fall jag kan gå vidare...oavsett om det blir med eller utan honom på något sätt. Jag har faktiskt en plan för saker jag tänker göra om det blir en lite jobbig situation där utgången inte blir som jag önskar. Den har formats i mitt huvud så att jag är beredd på att fånga upp mig själv om jag blir ledsen. Det här har faktiskt aldrig hänt tidigare, att jag haft en plan B liksom...utifall att... Men jag kanske har lärt mig av livet, borde jag ju faktiskt ha gjort vid det här laget. Sen är ju frågan om det hjälper? Nåja...det får tiden utvisa.

 

Tiden går alldeles för fort! Det börjar liksom bli lite svårt att hänga med i svängarna ibland. Jag tyckte att tiden gick fort innan jag fick barn men sedan min dotter föddes har det bara eskalerat. Självklart blir ju inte jag en endaste dag äldre, bara alla andra runt omkring. Den där småbarnstiden flög förbi i ett nafs och nu stundar tonårstiden med hormoner, humörsvängningar och allt annat som hör tonårstiden till. Jag hoppas ju såklart att min dotters tonårstid går någorlunda smidigt och att jag (och hennes pappa också för den delen) lagt grunden till en god uppfostran med sunt förnuft och förmågan att kommunicera på ett hyggligt sätt och att respekten för våra medmänniskor satt sig i ryggmärgen.

 

I somras hade hon sin första tonårsfinne, ja det såg i alla fall ut som en sån. Mitt mellan ögonen satt den och det gick helt enkelt inte att titta på något annat än just den där finnen. Jaha tänkte jag...nu börjas det, snart dags för mens och sånt tråkigt också antar jag. För ett tag sedan deklarerade hon till mig när vi bläddrade igenom kicks medlemstidning att hon minsann behövde en Foundation. Förvånad tittade jag upp och undrade varför hon tyckte det (samtidigt som jag funderade på om hon verkligen visste vad en Foundation är). Jo minsann det är tydligen något hon behövde när hon skulle sminka sig (?!?) för det hade hennes ett år yngre plastsyster talat om och hon hade tydligen använt Foundation en längre tid. Jag fick påpeka för henne att hon ännu inte behövde sånt och att hon skulle spara på sin hud så länge det gick, för har man väl börjat med sånt så får man hålla på resten av livet för att man sliter på hudens eget försvar. Med det svaret nöjde hon sig...i alla fall för stunden. Härom veckan var det dags igen. Den här gången pratade hon om att hon luktar svett och att hon behöver en egen deo. Nej nej sa jag, inte luktar du svett...bara som du inbillar dig för det där dyker inte upp förrän i tonåren när hormonerna börjar förändras i kroppen. Hon nöjde sig i några dagar med det svaret men nu ikväll var det dags igen, hon påpekade att hon luktar svett och då sa jag efter ett tags ältande om det, att jag ville lukta. Självklart enbart för att bevisa att jag hade rätt. Men se där hade jag fel! Det luktade faktiskt svett så nu blir det till att köpa en egen liten deo till henne.

 

Det är alltså på gång nu, tonårstiden med kroppens förändringar och allt det där. Nu börjar jag känna att det är ganska angeläget att börja prata om de här grejerna. Vi har inte pratat om något sånt alls och det beror inte på att jag inte vill utan för att hon aldrig varit nyfiken och velat veta. Jag har då nöjt mig med det och tänkt att det där ska jag prata om när det blir dags...vips sa det och så var vi där, fortare än jag hade kunnat ana. Låt mig påminna er om att hon är 11 år, fyller 12 nästa år...ja jösses! Jag har nog förträngt det här och tänkt att det är några år kvar tills den här processen skulle börja. Har en kompis som gjort ett "mens kit" med lite grejer i en necessär som hon har gett sin dotter att ha med sig när hon är hos sin pappa osv. Jag som tyckt att det väl var i tidigaste laget måste nog omvärdera det där, det är nog inte en så dum idé ändå...mens kit...får nog suga på den karamellen en stund.

 

Och självklart är jag inte en dag äldre än 29... ;-)

Idag är en sån där lat dag. Skrota runt i mysdressen och ha det bra. Ve och fasa bara om någon knackar på dörren eftersom den där mysdressen definitivt har sett bättre dagar och när jag har den på mig ser jag nästan ut som "urcellen Ellen"...om någon nu minns det där barnprogrammet? Jag borde köpa mig en ny och fräsch mysdress att skrota runt i, men den här gamla är så skön att jag inte kommer mig för att göra det.

 

Förutom att skrota runt i mysdress en del av dagen hade jag faktiskt tänkt att få något litet vettigt gjort i alla fall. Ska åka och tanka bilen och eventuellt tvätta den också även om det regnar en smula idag och ska göra så i ett par dagar som det ser ut. Det har blivit som en drog det där med att tvätta bilen. Men det är väl så, har man en ny bil så får man sköta om den också så att den håller länge och behåller en del av värdet också den dagen det är dags att byta igen. Tänkte åka förbi jobbet en snabb sväng också. Jaha tänker ni nu och fnissar, nytt försök att säga något till han med stort H...Men näpp, inte av den anledningen idag...faktiskt. Jag glömde låsa ett skåp när jag var där igår, blev väl så frustrerad att det flög ut ur minnet när jag skulle åka därifrån med oförrättat ärende. Skulle han mot förmodan vara där idag får jag se hur landet ligger och om jag säger något. Annars tänkte jag så här att jag nog får antyda på jobbet trots att alla är där, det får bli så. Kom fram till det igår kväll efter min cocktail och lite prosecco att det nog blir bäst trots allt. Jag kan inte hålla på att åka dit på helgen när jag egentligen inte har något viktigt ärende dit förutom att försöka prata med honom. Han lär ju liksom undra varför jag åker till jobbet och hänger där en lördag eller söndag bara för att liksom. Kan ju ändra mig igen om det där, men just nu tänker jag att det nog trots allt får bli på det sättet.

 

Vad händer mer idag då? Jo jag ska laga lite mat och göra matlådor till jobbet. Förra veckan hade jag inte matlåda någon endaste dag nästan och det är inte bra. Inte roligt att äta frysta rätter som knappast innehåller mycket nyttigheter alls. Så helgens uppdrag är att fixa matlådor. Det är ju lite så att under veckan är det aktiviteter på kvällarna som gör att jag inte riktigt hinner laga någon mat, det blir lite enkelt bara och det är inte riktigt bra. Jag måste bli bättre på att strukturera och planera i god tid så att jag är förberedd. Ska försöka hinna med att baka frallor också även om det inte ligger överst på priolistan. Sedan blir det väl lite dammsugning och tvätt så att vi är redo för ny arbets- skolvecka.

 

Ok...nu känns det helt plötsligt som att det inte alls blev någon skön söndag. Massor inplanerat och som jag vill hinna med under dagen. Nu gäller det att inte stressa bara utan att ta det i lugn och ro och hinner jag inte allt är det inte hela världen...även om jag vill hinna med det mesta innan min dotter kommer hem från sin pappa kl 17 idag. Vill ju mysa med henne då...jaja...vi får se hur dagen artar sig. Nu är det dags att byta ut urcellen Ellen-outfiten mot en lite mer klädd variant som man vågar visa sig utomhus i, om än lite slapp söndagsstil.

 

Go söndag!

 

Ibland undrar jag om livet vill spela mig ett spratt. Jag verkar ha väldigt svårt att få till det på alla sätt och vis. Antingen för att jag själv har svårt att få tummen ur eller för att det kommer saker emellan som gör att jag inte får gjort/sagt det jag ska...eller föresten...är det så att livet helt enkelt vill att jag ska ha mer tålamod? Jag tycker ju faktiskt att jag har ganska mycket av den varan i de flesta situationer men kanske är det så att när det gäller känslor och tankar och när jag väl bestämt mig för något så har jag inget som helst tålamod, kanske? Ibland vill jag kanske att saker ska hända så fort eftersom jag förväntar mig att något ska gå snett och att det då är lika bra att ta smällen på en gång så att man får det gjort, kan bearbeta det och sedan gå vidare?

 

Det är lite sånt jag tänker på just nu. Jag har ju försökta att komma till skott och prata om saker med han med stort H en längre tid men oftast har jag inte kommit till skott eftersom jag har fegat ur precis när jag skulle säga något och när jag haft bästa möjligheten. Nu tror jag att jag kommit så långt i min process med mig själv att jag faktiskt skulle våga säga något men då kommer det andra saker i vägen. Som igår exempelvis, jag hade tänkt dröja mig kvar en stund på jobbet eftersom han oftast är kvar sist på dagarna och särskilt då en fredag. Min dotter är ju hos sin pappa i helgen så då hade det ju passat bra att göra så just igår. Jag satt kvar...men oturligt nog var det väldigt många andra kvar också...och hur länge orkar man sitta och vänta ut när man egentligen vill hem och fredagsmysa? Jag åkte alltså hem och gjorde mig en cocktail istället och kollade på "Bridget Jones dagbok" som råkade gå på TV just igår kväll. Den passade föresten alldeles utmärkt till gårkvällens stämning :-). Sedan har vi ju dagens, jag har åkt in till stan för att göra en del ärenden och passa på att göra mig lite ärenden in på jobbet en sväng eftersom han brukar jobba på helgen ganska ofta (ja det vet ni ju redan, för jag har ju åkt hit förr i samma ärende just på helgen haha). Hjärtat åkte upp i halsgropen när jag såg att hans bil var här men jag tänkte att NU...nu händer det, bara att ta tjuren vid hornen! Bära eller brista. Jag öppnar dörren till jobbet och går in på mitt kontor...och hör...att hans dotter är med och jobbar. Men va f..n, det här är ju bara inte sant! Är det inte meningen att vi ska prata med varandra eller? Ska vi bara fortsätta att gå som katten kring het gröt i all evighet, jag tror jag dör!

 

Så nu sitter jag här och skriver i min blogg...igen...som jag brukar när jag åker in till jobbet en sväng på helgen. Det här är rena rama tortyren...ja inte att skriva i bloggen såklart...men det här andra. Snart lutar det åt att jag faktiskt tar och knåpar ihop det där mailet trots allt, bara för att få det ur mig.

 

Nåja, nu ska jag nog tassa ut härifrån igen och åka och göra lite ärenden till...ska nog unna mig lite blommor minsann, ja så får det bli! Ikväll blir det nog en Cosmopolitan igen likt den som jag drack igår kväll, fundera lite över livet och kanske tänka ut vad jag ska hitta på härnäst.

 

Så blev det höst, på riktigt den här gången! Det var en isande kyla i morse när jag skulle gå till bilen och ingen jacka hade jag på mig heller. Nu är det ju faktiskt oktober och det här är ju vad man kan förvänta sig av årstiden men det där med att hänga med i klädväg och anpassa utstyrseln efter temperaturen är kanske inte min starka sida. Nu måste jag nog ändå ge med mig och i alla fall ta på mig en jacka...eller väst för den delen. Ganska så skönt med höst förresten, mysigt att tända ljus och kura ihop sig med en filt och kanske byta sommarens rosé mot ett glas rött till helgen.

 

Förresten, apropå det jag skrev igår angående att så många saker har blivit tillägnade egna dagar och att jag eventuellt skulle försöka klämma in en egen dag och fira just "ingenting". Föga anade jag då att alla dagar på året redan är upptagna med allt och inget. Hittade en sida på nätet som man kan kolla på för att se om det finns något kul att fira just den där dagen när man är på firahumör. Personligen tänker jag nog fira dagar som exempelvis räckmackans dag, internationella champagnedagen och de prestigelösas dag. Kan hända att jag också firar kramens dag som infaller den 21 januari eller varför inte tankens dag i februari.  HÄR hittar du en länk så att du också kan hitta en favorit, vad vill du fira?

 

Nu tar jag kväll och tänder lite ljus, tar fram ett par kanelbullar till min dotter och mig som vi kan värma i ugnen och mysa med när hon kommit hem från ridskolan.

 

 

Föresten det där med olika dagar för olika saker egentligen, vad är det med det? Snart finns det ju en dag för precis allting...eller ja...i alla fall 365 saker. Häromdagen läster jag t ex att det var kaffets dag och kladdkakan har ju också fått en alldeles egen dag, när den nu är? Vem är det som bestämmer allt det här egentligen? Är det egentligen bara handeln som uppfinner det här för att vi ska konsumera mera? Göra slut på våra surt förvärvade slantar? Är det kanske för att vi ska försöka liva upp den där grå vardagen en smula? Då tycker jag nog snart att vi har förbrukat den där känslan, för om alla dagar är något speciellt för att fira våfflan, bullen eller mor för den delen så är det ju snart inget speciellt med de där dagarna utan det blir mer som att "jaha, chokladens dag...jaja men igår var det ju våfflans dag och jag orkar inget mer sött nu". Det blir helt enkelt inte så kul längre och vad ska vi hitta på då? Snart får vi väl fira "ingentingdagen". Dagen då ingenting händer, ingenting varken görs eller firas. Dagen då vi alla kan ligga på sofflocket med gott samvete utan att vare sig göra eller tänka på någonting alls...gud så skönt! Jag kanske helt enkelt ska bestämma ett datum (och för guds skull låt det inte krocka med bullens, kladdkakans eller någon annan bemärkelsedag), börja sprida ordet att "idag firar jag ingentings dag och det firar jag med att göra just ingenting", ropa så högt jag kan så kanske...men bara kanske den där dagen också blir inskriven i almanackan. Jag får nog dock skynda mig eftersom dagarna försvinner i en rasande takt.

 

Avslutar med en bild på de där bullarna vi bakat till kanelbullens dag imorgon. Så gott att få en ursäkt att svulla i kanelbullar en hel dag!