Solisen fnular

Det är söndag och min dotter är hos sin pappa i helgen. Jag sitter i skrivandes stund på jobbet. Jag brukar köpa bubbelvatten att ha på mitt kontor och det känns bra att ha lämnat av det redan på helgen tycker jag. Sedan hade jag tänkt göra lite smågrejer på jobbet men glömde min nyckel till mitt skåp där jag förvarar mina grejer så nu sitter jag här och skriver lite i bloggen istället.

 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om för det finns så mycket egentligen men just nu är det kaos inombords. Mamma har troligtvis inte så långt kvar nu. Hon fick en dos med cellgifter men fick alla biverkningar man kan få på en gång och knockade henne helt och hållet så nu blir det troligtvis inget mer med det och det gör ju att vi inte kan förlänga något utan det kan gå ganska så fort så här på slutet. Det är jobbigt, riktigt riktigt jobbigt! Jag orkar inte riktigt ta in och tänka på det ens, egentligen, men gör ju det ändå såklart och det gör att jag känner fullständig panik inombords. Det är som att leva i en mardröm och inte kunna ta sig ur det. Kanske är bloggen ett bra sätt att bearbeta saker på och kan hjälpa mig ur detta fullständiga vakuum som jag befinner mig i? Ett sätt att få utlopp för tankar som surrar istället för att behålla allt inombords?

 

Känner att det blir svårare och svårare att behålla det inuti och det pyser ut emellanåt både åt det ena och det andra hållet och det är också jobbigt. Att inte riktigt veta hur jag reagerar på olika saker och hela tiden tänka "var det här en rimlig reaktion på just det här?" tar mycket energi. Gråter gör jag också titt som tätt åt lite allt möjligt och det kan svänga snabbt. Jag känner inte riktigt igen mig själv längre och det är oerhört frustrerande och jobbigt.

 

Det är ju inte riktigt bara en sak heller som påverkar mig just nu utan det är flera saker i kombination. Jobbet är ju en sak t ex som inte gör livet enklare. Att försöka få min chef/chefer att förstå min situation är jobbigt bara det. Att hela tiden känna att de ifrågasätter är oerhört tärande. Sedan har vi ju den här händelsen med min dotter och att hon blev misshandlad på skolan. Jag skickade ju ett mail till rektorn där jag kortfattat skrev att jag ville veta hur skolan hanterar den typen av händelser och om jag som förälder borde/förväntades göra något. Skrev under med både mitt och min dotters pappas namn och vi har inte fått någon som helst återkoppling på det. Alltså, jag orkar inte! Hur mycket energi måste jag lägga på allting egentligen? Borde vi inte få någon som helst återkoppling på mitt mail, något om att hon åtminstone har tagit emot det och tittar på ärendet? Skandal! Jag som redan från början inte har någon som helst energi måste nu leta fram en gnutta för att kunna driva den här frågan vidare och jag orkar inte! Men jag måste orka, för min dotters skull för vad signalerar det här till henne annars? Att man får "tåla" sånt? Att man ska stå ut? Nähä, det är inte det jag vill att hon ska lära sig av livet utan hon måste få känna att det där är INTE ok och att man ska INTE stå ur och det är inget man ska acceptera över huvud taget!

 

Sedan har vi ju den här "never ending storyn" med han med stort H. Det går liksom inte över och känslorna jag har känns permanenta, de är där för att stanna och det här är verkligen på riktigt. Jag har verkligen försökt att ignorera det och försökt att skärma av, bryta på något sätt men det går helt enkelt inte. Känslorna är verkligen djupa. Det känns så konstigt att de är det egentligen, jag har aldrig känt så här djupt för någon tidigare och det gör att det gör ännu mera ont. I fredags kom han in på mitt kontor och jag ryckte till sådär ni vet, som man kan göra när man är helt i sina egna tankar och någon annan plötsligt står nästan bredvid utan att man märkt det. Ja jag ryckte till och sa till honom att han skrämde mig och han undrade lite varför. Sedan sa han "du behöver inte vara rädd för mig" och jag svarade något i stil med "är du säker på det?"..."ja" svarade han och min respons blev typ "jag är inte så säker på det"...och sedan blev det inte mer med det. Men det var något med sättet han sa det där "du behöver inte vara rädd för mig" som fick mig att fundera...för han lät allvarlig när han sa det på något vis och jag börjar tänka att vi pratar lite i koder med varandra på något märkligt sätt. Det kan vara jag som inbillar mig...men nja...jag tror inte det ändå för det är något jag känner inombords. Att kollegan dessutom skrivit något till mig dagen före och påpekat att han fjäskade och gjorde sig till för mig väldans mycket och skrev massor av hjärtan...ja det får mig ju att fundera. Det är så jobbigt det här, är det här på riktigt eller spelar min hjärna och min kropp mig ett spratt? Kan det verkligen vara bara jag som känner något? Det känns ju i hela min kropp att han menar något, men varför kan han inte säga något till mig då istället så att jag vet i så fall?