Solisen fnular

Det är mitt mål, att finna harmoni och balans i livet. Det är inte särskilt lätt och efter det senaste 1,5 året som jag har haft har jag minst sagt en lång uppförsbacke. Nu tycker jag mig dock ha känt, sedan några veckor tillbaka, att det skett någon typ av vändning. Den nedåtgående spiralen, som tycktes vara oändlig, har plötsligt bytt håll och nu är mycket på väg uppåt igen även om det går i snigelfart.

 

När jag var mitt i det där jobbiga, när det var som värst så blev jag faktiskt orolig, på riktigt! All livslust var som bortblåst och jag började tvivla på om det här livet och den här världen verkligen hade plats för en sån som mig? Jag kan fortfarande känna lite så men tvivlar kanske inte riktigt lika mycket över huruvida jag borde existera eller inte. Jag har ju faktiskt en stor anledning att finnas och den anledningen är ju min dotter. Hon förtjänar ett gott liv, en trygg tillvaro och både en mamma och en pappa. För hur det än är, antingen jag är en bra mamma eller inte så är jag ju hennes mamma, den centrala punkten i hennes liv. När jag fick reda på att jag var gravid så gjorde jag ett val. Jag valde livet. Det är den enda vägen framåt och det enda som är viktigt, livet, min dotters liv. Det är mitt ansvar att se till att hon har det bra och det är så jag ser det...då som nu.

 

Kanske var det de tankarna eller kanske var det när mina syskon och jag röjde i mammas hus eller när vi hade några trevliga dagar tillsammans som gjorde att livet plötsligt vände. Det kanske var alltihop i kombination men hur det än var så vände det och det är det som är viktigt. Nu försöker jag hitta det inre lugnet, hitta mig själv igen. Gråter inte längre varje dag utan det kan gå flera dagar mellan gångerna. Jag vill hitta glädjen i de små sakerna igen, i vardagen. Jag vill återta kontrollen igen på mitt eget liv. Hitta balansen mellan jobb och fritid. Jag vill inte bara tänka, jag vill göra också. Inte bara tänka på alla saker jag vill göra utan också faktiskt göra det...som reklamen säger "just do it!". Jag vill våga lite mer, ta för mig!

 

Hade en dröm härom natten som kändes väldigt starkt. Den hänger sig liksom kvar på något vis. Antagligen vill den säga mig något, kanske var det själva budskapet som vill säga just det? Jag drömde att jag satt mitt emot en man och den mannen sa något till mig väldigt tyst att jag nästan inte uppfattade det så jag frågade i drömmen vad det var han sa och då sa han, fortfarande ganska tyst, "jag älskar dig" och jag blev i drömmen väldigt förvånad och då fortsatte han och sa "jag älskar dig och det har jag alltid gjort". Vad säger man om det? Jag vaknade strax efteråt men drömmen kändes så verklig. Jag undrar så vad den vill säga mig och vem den där mannen faktiskt var? Jag vill veta! Är det en sanndröm? Jag har haft sanndrömmar tidigare även om det var ganska längesedan sist. Det behöver inte vara så nu även om det känns så...hur som helst lämnade drömmen nästan lite förvirring i den vakna tillvaron och en hel hög med frågor. Det jobbiga är ju att bara tiden kan utvisa hur det egentligen ligger till och vad drömmen faktiskt ville tala om...det var ju det där med tålamod...

 

Avslutar med ytterligare en bild från när min dotter och jag var i Danmark med mina syskon och deras familjer. Bilden är fotad vid konstmuséet Louisiana. Otroligt vackra vyer, som en dröm i sig och otroligt rogivande.