Solisen fnular

Ja det har onekligen varit väldigt tyst här på bloggen den senaste tiden. Det beror inte på att jag ledsnat eller så utan på att livet åter igen kommit emellan. Min mamma har fått cancer och det är riktigt illa. Vi vet redan nu att det inte går att bota utan det handlar mer om att förlänga i bästa fall. Det här är oerhört jobbigt och jag mår inte så värst bra. Jag som redan är upp och ner har nu trillat ner i ett svart hål med huvudet före känns det som. Vissa dagar är såklart bättre än andra och ibland märks det nog inte alls...utåt sett. Inombords är det värsta kaoset.. Jag vet faktiskt inte hur mycket elände en människa kan orka med på en gång faktiskt? Vad ska jag ta mig till med mig själv liksom? Jag är så fruktansvärt ledsen och undrar lite vad som är meningen med livet. I synnerhet mitt liv då där själva livet tycks kasta skit på mig så fort jag börjar få luft under vingarna och må bra. Ska det vara så här precis hela tiden?

 

Det snurrar så mycket tankar inuti nu att jag nästan blir helt yr. Jag har också blivit extremt känslig på grund av allt som hänt och minsta lilla händelse kan få mig att gå i taket eller ur balans på ett ögonblick och det är ganska jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag har mig själv och det gör mig väldigt orolig. Det jag egentligen behöver nu är en stabil tillvaro runt omkring mig med vanliga rutiner och inga oväntade situationer, lugn och ro med helt vanliga saker. Allt för att jag ska orka allt det där andra jobbiga som pågår i livet. Jag kan helt enkelt inte hantera plötsliga händelser utan blir superstressad på en gång.

 

Just nu på jobbet håller jag på och ska lämna över en del av mitt arbete till en nyanställd tjej. Tanken är att jag ska få avlastning eftersom jag haft lite väl hög arbetsbelastning. Bara den grejen gör mig oerhört stressad eftersom jag egentligen inte orkar lära upp någon just nu och jag vill ha mina härliga avdelningar som vanligt för det känns tryggt för mig. Jag orkar inte oroa mig för att saker ska gå snett eller att jag ska få för lite att göra så att jag hinner grubbla mer...jag orkar inte. Nu har vi också en ny chef som ska göra sitt avtryck och vill att jag ska åka iväg till annan stad för att hon ska ha medarbetarsamtal med mig, trots att hon lovat att hon skulle komma till mig, det gör mig skitstressad och orolig...jag orkar inte sånt just nu!

 

Som om inte allt det här vore nog så blev min dotter misshandlad av en kille som går i hennes parallellklass. Så pass att läraren på skolan ringde mig på jobbet och bad mig hämta henne och åka till vårdcentralen för kontroll av skador samt att få det hela dokumenterat. Alltså...har vi inte tillräckligt i våra liv redan, varför händer sånt här nu? Varför just mitt barn (inte ok med annat barn heller såklart)?

 

Allt det här som händer och som hänt senaste året har fått mig att grubbla mer än någonsin. Många frågor i huvudet, varför liksom? Finns det inget område i livet som kan få gå bra...någonsin? Allt det här med han med stort H dessutom, varför? Jag försöker tänka bort det och ignorera och allt på en gång men det hjälper inte, känslorna är starkare än någonsin och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte! Varför får jag inga svar på någonting? Ingenting i livet är under kontroll. Det känns som allt det här i kombination kommer att knäcka mig och jag vet inte om jag någonsin kommer att orka ta mig upp igen?