Solisen fnular

Nu har det hänt...mamma är borta. Hon somnade in på långfredagen den 14:e april. Fruktansvärt jobbigt och jag har haft lite svårt att hänga med rent mentalt i allt. Jag har mer eller mindre rasat ihop...eller känslan är så i alla fall. Sedan är det väl inte bara det här som är jobbigt även om det är det primära skälet till att bägaren tippade över, utan det är många saker i kombination som gjort att jag är där jag är idag.

 

En stor bidragande orsak är nog jobbet. Jag har jobbat på tok för mycket sedan jag började med lön. Den lönegrupp som jag ingår i har dessutom svåra problem på olika sätt och i kombination med en riktigt usel chef har det genererat på tok för mycket jobb och ansvar på mig som enskild. Jag gillar i och för sig att jobba mycket och ansvar har jag inget emot, men om man lägger till att jag fick sämsta utbildningen/introduktionen någonsin och sedan förväntades köra flera hundra löner på egen hand och vara självgående i precis allt har helt enkelt blivit för mycket och för snabbt. Jag har saknat stöttning och back up (förutom han med stort H som varit mitt stora stöd under hela tiden, utan honom vet jag inte riktigt vad jag hade gjort). Jag har inte heller inte haft någon riktig semester på flera år nu och i år ser det ut att bli värre än någonsin och bara det gör ju sitt till. Min prestationsångest har rakat i höjden och känner mig misslyckad mest hela tiden för jag vill så mycket mer men har inte någon energi till det just nu.

 

Sedan har vi ju det här med han med stort H och JA jag VET att det är ganska tjatigt nu och ja, jag vet att jag borde lägga ner men det hjälper ju knappast i hur jag känner ändå? Just nu är jag tom på idéer och försöker tänka bort det, försöker få in i mitt huvud det nog aldrig kommer att bli något. Förresten, det är ju inte i huvudet jag ska få in det...det är ju hjärtat jag måste övertyga och det är lättare sagt än gjort. Mitt hjärta har aldrig tidigare känt på det här sättet svämmar över av känslor hela tiden och det är inte lätt att låta bli att älska någon som hela tiden kommer in till mig och är gullig...eller går förbi med sitt rufsiga men charmiga hår och tittar på mig med sina fina glittriga ögon...eller är trött och grinig så att man bara vill lägga armarna om halsen och krama hårt...jättehårt. Det är svårt, jättesvårt...kan någon tala om för mig hur man gör? Är det möjligt att älska någon på det sättet utan att den andra parten känner någonting alls?

 

Döden, ja döden ja...den tycks finnas med mig hela tiden men de sista två åren har varit brutala. Alla i den närmsta familjen har gått bort alldeles för fort och i de flesta fallen för tidigt. Det är fruktansvärt jobbigt och jag finner nästa inga ord för det. Jag som dessutom jobbat för mycket (eller kanske flytt in i jobbet ibland) har inte riktigt bearbetat det som hänt utan kört på i 180 och nu får jag sota för det, med besked! Kroppen säger ifrån och jag får fullständig panik över allt och inget. Humöret är rena berg- och dalbanan och ena stunden glad, nästa jättearg och plötsligt helt otröstlig och gråter hejdlöst så att tårarna sprutar ut. Det här är ganska jobbigt för en sån som mig som jobbar hårt för att ha kontroll på läget och tidigare var känd för att ha lång stubin. Nu vet man inte riktigt vad som ska hända från en stund till nästa och det är skitjobbigt, inte bara för omgivnigen utan i allra högsta grad för mig själv som inte känner igen mig själv längre. Jag är så fruktansvärt ledsen att jag helst skulle vilja ligga hemma alldeles ensam i flera veckor och bara gråta. Det kan jag ju inte göra utan jag har en dotter att vara mamma till och jag har ett jobb att sköta, saker måste göras antingen jag orkar eller inte...tvätta, städa, laga mat o fixa i största allmänhet.

 

Har varit sjukskriven i några dagar...eller ja en dryg vecka...men har såklart jobbat lite ändå. Kan ju inte vara borta helt, finns saker som måste göras ändå. Att jag sedan har oförstående chef som hellre skuldbelägger och ifrågasätter än att vara ödmjuk i sin framtoning hjälper mig inte ett dugg just nu. Jag orkar inte jobba men känner att jag måste...det får gå så länge det går...typ.

 

Har börjat gå hos en kurator nu i alla fall för jag känner att jag inte kommer längre med mig själv i mitt eget ältande. Känns skönt och få lite bra och konkret input, hjälp att sortera alla känslor som flyger omkring som sorg, ilska, rädsla och ledsamhet. Förhoppningsvis lyckas vi eller jag pussla ihop mig igen även om det inte känns så nu.