Solisen fnular

...från föregående inlägg.

 

När jag äntligen satt i bilen brände tårarna innanför ögonlocken och jag klarade mig med nöd och näppe tills jag var hemma men där brast det. Tårarna bara sprutade ut och två år av sorg, ilska och frustration bara välde över mig. Besvikelsen var total. Inte över att han inte har känslor för mig utan för att han betedde sig som han gjorde när jag försökte prata med honom. Det var ju inte lätt för mig heller, faktiskt det svåraste jag gjort eftersom jag aldrig tidigare pratat eller berättat för någon om mina känslor och att då bemötas av en vägg bokstavligen talat, ja då blir man så fruktansvärt besviken. Jag kommer med största sannolikhet aldrig mer att öppna mig för någon om hur jag känner, den dörren får nog förbli stängd.

 

Den kvällen grät jag hejdlöst, precis hela tiden och ögonen såg ut som pingpong bollar minst sagt när jag gick och lade mig. Jag grubblade väldigt mycket över vad som hänt och om huruvida jag misstagit mig på hela situationen och bara inbillat mig? Jag rannsakade mig själv grundligt och jag kunde bara komma fram till en enda sak, jag har varken inbillat mig eller misstagit mig på situationen och konstigt nog kände jag mig så fullständigt säker på det. Jag har nog aldrig känt mig så säker någon gång på någonting och magkänslan sviker aldrig och mitt i all bedrövelse och i alla tårar kände jag mig konstigt lugn, nästan som en lättnad...konstig känsla!  

 

Efter den dagen tänkte jag på hur skönt det var att han skulle åka på tjänsteresa ett par dagar så att jag slapp träffa honom och döm om min förvåning då att han ändå dök upp på jobbet, hela veckan...plågsamt! Funderade på varför han inte åkte trots allt, hade något gjort att han inte ville längre? Skulle han ha koll på mig eller vad? Själv kom jag fram till att jag inte hade lust att vare sig heja på honom eller prata i största allmänhet. Det var en jobbig vecka som jag önskade skulle gå fort eftersom jag visste att han skulle ha semester sedan. Fredagen kom äntligen och jag hade tänkt sitta kvar efter och jobba en stund eftersom jag förberedde inför lönekörningen som skulle påbörjas veckan därpå. Gissa vem som satt kvar också? Jo just det...han...Jag låtsades inte om honom trots att jag hörde honom sucka och frusta och prata för sig själv på sitt rum, som om han ville ha uppmärksamhet eller att jag skulle fråga vad han gjorde. Men icke, jag satt tyst som en mus och höll på med mitt och hoppades att han snart skulle åka hem. Han var kvar till klockan var nästan kvart i åtta på kvällen och när han gick så skulle han vara så himla klämkäck och jag försökte svara så svalt jag bara kunde.

 

Sedan hade han semester och så småningom jag också, skönt! Få en paus från allt och det kändes fantastiskt. Funderade på hur jag skulle förhålla mig till alltihop när vi båda var tillbaka sedan och kom fram till att jag vill ha så lite som möjligt att göra med honom. Jag vill inte kommunicera med honom alls mer än det som jobbet kräver och så gjorde jag också när jag kom tillbaka. Han å andra sidan har svansat runt och försöker på alla sätt och vis att få min uppmärksamhet. En dag, när jag hade låtit håret självtorka så att det blev lockigt, kom han förbi mitt rum och fjäskade och frågade om jag gjort något med mitt hår. Men alltså, hallå?!? Varför bryr han sig om mitt hår helt plötsligt och vad spelar det för roll hur jag har det? Jag ändrar mitt hår mest hela tiden, olika frisyrer, färg och stil och han har aldrig kommenterat det tidigare så varför nu? Särskilt konstigt nu när jag pratat med honom...och då funderar jag ju på varför han håller på fortfarande. Det är ju inget säger han så varför utstrålar han det då och bryr sig hela tiden om precis allt? Jag orkar inte. Vill han släta över alltihop och tror att det hjälper? Det är ju precis de där sakerna som gjort att vi hamnat där vi är... Jag orkar inte ta upp frågan med honom igen, jag orkar inte och han är inte värd det och han lär inte föra det på tal heller med tanke på hur hämmad och förstoppad han är när det gäller känslor. Men varje normal människa hade ju fattat att det är dags att backa, hålla tillbaka lite...men inte han. Detta gör ju att jag funderar ännu mera och får vatten på min kvarn. Det finns inte en chans i världen att det inte är något...för något är det ju om man beter sig som han gör? Han kan förneka sig blå, men handlingar, ord och utstrålning talar sitt tydliga språk antingen han vill eller inte.

 

Jag har inte gjort något fel i det här. Det bevisar bara att jag är så mycket starkare än honom när det väl kommer till kritan, för jag står åtminstone för det jag säger och det jag gör. De gånger jag ångrar mig eller tycker att jag haft fel, ja då ber jag helt enkelt om ursäkt.

 

Det tråkigaste i den här kråksången är ju inte bara att jag förlorat honom, jag har ju också förlorat min bästa vän på jobbet och den jag kunnat prata med. Men så är det i livet...man vinner ibland och förlorar ibland, även om jag tycks förlora mer än jag vinner mest hela tiden...