Solisen fnular

Snart är det jubileum. Om jag nu kan kalla det för ett jubileum, nja det är väl tveksamt om jag kan kalla dagen då mitt liv vändes upp och ner för jubileumsdag. Hur som helst så har det snart gått två år sedan den dagen eller snarare natten då allt förändrades, jag förändrades. Det känns ganska svårt att skriva om det egentligen. Det känns som att jag vänt på varenda sten för att komma fram till vad det här egentligen är och ändå lyckas jag inte lösa mysteriet? Vad är det jag svamlar om egentligen? HAN såklart! Killen som vände upp och ner på mitt liv och fortfarande gör och jag är fortfarande inte klar över varför. Varför har det här så stor påverkan på mig? Kanske för att det är på riktigt, det här är verkligen på riktigt, känslorna för mig är så äkta och genuina som de kan vara.

 

Det känns ju också för mig som att hans känslor, vad de än må vara, är äkta. Han lyssnar på det jag säger och gör så som jag säger i de fall när jag kommer med förslag. Han gör saker för mig, både stort och smått, hela tiden. Jag ser blickarna han slänger åt mitt håll och jag ser hur han anstränger sig för min skull och jag älskar det...och hatar det på samma gång. Älskar det för att jag älskar honom och allt det han är, allt han säger och allt han gör. Hatar det för att vi inte pratar om det här med varandra, för att jag inte vet hur han känner...på riktigt och för att det ibland känns som att jag är på väg mot det djupaste av stup och det dödar mig inombords redan innan jag fallit ner från kanten. Han utstrålar känslor för mig och jag vågar inte lita på det jag känner att han utstrålar. Kan det egentligen bli så mycket jobbigare än så?

 

Så det här jubileumet är nog ett av de jag inte kommer att fira...alls!

 

Så slog den till, influensan. Det var längesedan jag var så dålig och så länge. Dryga 39 graders feber knockade mig totalt och de första dagarna spenderade jag mest i sängen. Feberyr blev jag nästan gråtfärdig de gångerna jag var tvungen att lämna sängen. Orkade inte ens förflytta mig till soffan och TV:n. Som tur är har jag en fin dotter som är stor nog att gå till affären på egen hand och kan fixa enklare mat till sig själv. Tur också att vi faktiskt bor så pass nära en butik att hon kan springa dit precis när som helst.

 

Så här en vecka senare drygt är jag fortfarande inte riktigt återställd utan dras fortfarande med ont i halsen, nästäppa och tappade smaklökar och hosta. Det där med tappade smaklökar är ju ingen hit direkt. Att inte känna smaken av det jag äter är ju pest för att inte tala om att det där med att krydda maten blir näst intill omöjligt eftersom jag inte kan smaka av och känna om det är lagom.

 

Jag längtar efter att bli frisk igen, helt återställd så att jag får lite energi. Just nu är ju energin ganska låg att göra någonting alls och det känns jättetrist. Jag längtar efter värme också. Det känns dock väldigt långt borta med tanke på den isande kyla som råder i landet just nu och ska göra så långt som väderleksrapporten visar. Idag blåser det dessutom även om solen är framme så känslan är ju att det är närmare minus 15 istället för ett par grader minus som det kanske är just nu på dagtid. Vintern är helt klart inte min tid på året, I just don´t like it!

 

 

 

Nu är det snart den där dagen igen, alla hjärtans dag. Ytterligare ett år utan någon att ösa hjärtan på om man bortser från min dotter som såklart får det allra största hjärtat. Men det där med att ha en älskling att få skämma bort verkar inte ligga i mitt öde. Det är så sorgligt att jag bara vill gråta egentligen. För att förvärra saken ännu mer sitter jag galet nog och googlar på alla hjärtans dag, alla hjärtans dukningar och alla hjärtans meny och så vidare. För mig som är en sån där som gillar att fixa och dona, duka fint och fixa det där med detaljerna och vara lite kreativ lite sådär i största allmänhet är det ju inte annat än självplågeri att hålla på som jag gör. Sedan sitter jag där på själva dagen och hoppas på att jag har någon hemlig beundrare som ska skicka en bukett med blommor med bud eller nåt...men självklart har jag ju inte det. Var skulle han komma ifrån liksom?

 

Nä jag måste skaka av mig det där rosa dammet och inse att det där med en romantisk alla hjärtans dag inte är något för mig utan endast för alla andra romantiker där ute. Jag får helt enkelt göra som de andra åren och komma på något kul för min dotter för att påminna henne om hur mycket jag älskar henne, så får det helt enkelt bli.

 

Söndag, sitter och skriver i sängen idag. Mitt fina sovrum som är omgjort sedan i höstas och jag är supernöjd. Det saknas en matta och kanske en fåtölj eller någon bänk att ha i fotändan av sängen men förutom det är jag supernöjd. Mitt sovrum är nog det tystaste och lugnaste rummet i vårt hem. Det ligger mot baksidan och där är ingen trafik eller någonting så det upplevs som väldigt tyst. Skönt. Nu när jag har ett så fint sovrum känns det kul att faktiskt vistas i det ibland och inte bara sova där. Det är ett sovrum för avkoppling, precis så som jag vill ha det.

 

Innan jag kröp upp i sängen för att skriva lite satt jag på en maskin tvätt och diskmaskinen som var full. Måste rensa kylen också och frosta av frysen...och dammsuga, byta sängkläder och tvätta lite till...och handla. Inte så lugn och avkopplande söndag som jag skulle önska men det är saker som jag behöver göra för att kommande veckan ska funka och för att jag inte tagit tag i det övriga dagar i helgen. Önskar att jag bara kunde hänga i min säng hela dagen eller i alla fall tills min dotter kommer hem efter att ha varit hos sin pappa. Nåja, det får bli en annan helg och när jag förberett och fixat innan och inte bara skjutit upp saker till sista dagen. Kanske lär mig tills dess...kanske?

 

 Bjussar på en liten bild idag på hur det blev med ljuslyktorna jag skrev om igår

 

 

 

 

 

Idag har jag varit runt och shoppat lite. Inga stora grejer utan bara sånt där smått, sånt som piggar upp i det lilla. Det behövs ibland när dagen känns grå och tung och livet inte känns riktigt sådär soligt och glatt som man önskar. Idag är en sån dag. Egentligen igår också men då var jag mest på dåligt humör, sur och vresig och som om det inte var nog hade jag en rungande huvudvärk som jag vaknat med och som höll i sig större delen av dagen. Flexade ut lite tidigare bara för att jag kände att jag behövde komma iväg från jobbet, bara komma bort och ut. Kände mig bara less på precis allt.

 

Idag känns det inte riktigt som igår men ändå inte riktigt på topp utan kanske mer ledsen än arg skulle man kunna säga. Det är svårt ibland att sätta ord på vad det är specifikt utan känslan finns bara där utan att jag egentligen vill det. Det var därför som jag bestämde mig för att ta en tur till grannstaden för att handla ljuslyktor som jag spanat in ett tag och som kommer att passa perfekt på mina sängbord. De går i en petrolnyans som matchar tapeten perfekt så det ska bli kul att komma hem och piffa med dem. Köpte även en ljuslykta i plommonlila som jag ska ha på mitt kontor.

 

Efter att jag shoppat klart där, vilket gick ganska så snabbt tog jag en tur hem till hemstaden där jag åkte till blomsterlandet och köpte lite nya färska snittblommor till kontoret och till hemmet. Idag blev det liljor för hela slanten. Jag älskar liljor, de är maffiga och doftar för det mesta jättegott. De jag valde till kontoret gick i någon slags mörk röd/lila nyans som ska bli spännande att se som utslagen, har inte testat den tidigare. Till hemmet valde jag vanliga vita eftersom de ska stå i en stor grön vas som jag har och då passar det bäst med vitt.

 

Börjar väl kanske bli dags att dra sig hemåt nu. Bloggat lite från jobbet idag nu när jag ändå var här och fixade lite. Märker ni förresten att jag på ett smidigt sätt undvikit ett specifikt ämne?

 

Musik har en central roll i mitt liv och så har det varit i hela mitt liv vill jag nog påstå. Jag har nästan alltid på musik, antingen via radions skvalande i bakgrunden eller via spotify. Numera är det ju sällan man spelar någon cd-skiva eller än mer sällan en LP-skiva. Kassettbanden jag spelade in på 70-80-talet ligger i lådor i garderoben och ser aldrig dagens ljus numera.

 

Musiken uttrycker så mycket, det kan vara en känsla som förmedlas i melodin eller i låttexten eller en kombination av båda. Jag gillar många olika stilar av musik och lyssnar på olika beroende på humör och tillfälle. Bästa platsen att lyssna på musik är nog i bilen. Där kan jag vrida på hög volym och sjunga precis hur högt jag vill, gråta, skratta eller precis vad som helst. För mig som har många känslor inombords som aldrig kommer ut hade det varit alldeles perfekt att få uttrycka dem med musik ibland. Vissa texter uttrycker precis det jag känner i hjärtat och som jag kanske inte kan sätta ord på själv, åtminstone inte högt.

 

Tänk på det här med han med stort H...om jag hade kunnat skicka låtar med små budskap i om hur jag känner och upplever saker och ting. Hade livet sett lite annorlunda ut då? Ja jag tror faktiskt det. Då hade jag kanske fått de svaren jag hela tiden suktar efter och hade kunnat bearbeta livet utifrån utfallet. Jag hade sluppit grubbla och analysera precis allting. Ja tanken har slagit mig flera gånger att jag skulle vilja skicka små länkar till låtar som jag tycker att han borde lyssna på men hela tiden stannar jag vid tanken. Kanske för att det känns som att jag skulle lämna ut en oerhört djup del av mig själv som jag aldrig delar med mig av till någon och det skulle göra mig mer sårbar än jag redan är och det skulle kunna vara förödande. Det skulle ju å ena sidan kunna göra mig hel men det skulle precis lika gärna förgöra mig känslomässigt. Men det gör det ju nästan redan ändå, det bryter ner mig bit för bit.

 

...och där var jag tillbaka på ruta ett, vad vill han?

 

Om du visste vad du ville - Kent

Vaknade tidigt idag trots att jag gick och lade mig sent. Hade en gammal väninna här på middag igår kväll och så passade vi på att kolla mello som dragit igång för 2018. Min dotter övernattar hos en kompis tillsammans med flera andra av tjejerna i klassen. Hon börjar bli stor nu, kompisarna börjar bli viktigare och det är ju precis så som det ska vara. De har sitt tjejsnack där de vuxna inte ska lägga sig i allt för mycket...eller vid närmare eftertanke inte alls. Min dotter är dock en känslig själ och oroar sig för sin mamma och hon frågade flera gånger om det var ok att hon inte var hemma igår kväll. Hon vill inte att jag sitter ensam för då får hon dåligt samvete att hon inte är hemma och håller mig sällskap. En fin egenskap den där känsligheten och omtänksamheten som jag hoppas att hon bär med sig resten av livet. Det var på grund av henne som jag faktiskt bjöd in min gamla kompis från förr.

 

Hon och jag umgicks som mest under gymnasietiden och runt 20-års åldern så det var ju ett tag sedan. Hon bildade familj ganska tidigt och flyttade till grannkommunen och vi tappade väl kontakten mer och mer i och med det. Jag var kanske inte så jätteledsen för det eftersom hon är en person som tar väldigt mycket energi. Väldigt snäll men extremt energikrävande på olika sätt. Nu bor hon på samma ort som jag och vi sprang på varandra i den lokala matbutiken i höstas och självklart ville hon ses. Jag kanske inte var lika pigg på det men gick ändå med på det då.

 

Det visade sig att hon haft en ganska tuff relation med våldsamheter och annat men att hon nu tagit sig ur det. Inga ekonomiska förutsättningar alls, inget jobb utan lever på socialbidrag vilket i sig måste vara fruktansvärt. Hon hade inte heller fått med sig något ur den relationen i form av möbler eller några som helst husgeråd utan hon står på noll. Nu verkar hon ju inte heller ha någon som helst ekonomisk känsla utan tagit på sig lån och annan skit också vilket hon ju såklart inte kan skylla på någon annan än sig själv. Att ta lån för någon annans skull när man själv inte har råd är ju inte snällt utan bara dumt, fruktansvärt dumt om ni frågar mig. Hur som helst, för mig som har hållit på och rensat en längre tid och ändå har haft svårt att göra mig av med saker fick plötsligt en möjlighet att göra mig av med saker och samtidigt göra en god gärning. På något sätt blir det lättare att skiljas från saker när man känner att de går till någon som inte har något alls.

 

Är det på riktigt då? Ger man bort saker av rätt anledning liksom? Eller spelar det helt enkelt ingen roll?

 

Det är frågor som surrar i mitt huvud när jag packar ner saker eller fotar och skickar vidare för att se om det är något hon vill ha. Jag kan dock inte komma fram till någon annan slutsats än att det är en win-win situation. Båda är vinnare på den dealen. Hon känner att hon får sånt hon behöver och vill ha men inte har råd med och jag kan göra mig av med saker jag faktiskt inte behöver. Det blev ju en del grejer när mamma gick bort och som jag vill spara men inte hade plats för, nu kan jag göra plats och ändå känna i hjärtat att mina gamla saker får ett nytt bra hem.