Solisen fnular

Snart är det jubileum. Om jag nu kan kalla det för ett jubileum, nja det är väl tveksamt om jag kan kalla dagen då mitt liv vändes upp och ner för jubileumsdag. Hur som helst så har det snart gått två år sedan den dagen eller snarare natten då allt förändrades, jag förändrades. Det känns ganska svårt att skriva om det egentligen. Det känns som att jag vänt på varenda sten för att komma fram till vad det här egentligen är och ändå lyckas jag inte lösa mysteriet? Vad är det jag svamlar om egentligen? HAN såklart! Killen som vände upp och ner på mitt liv och fortfarande gör och jag är fortfarande inte klar över varför. Varför har det här så stor påverkan på mig? Kanske för att det är på riktigt, det här är verkligen på riktigt, känslorna för mig är så äkta och genuina som de kan vara.

 

Det känns ju också för mig som att hans känslor, vad de än må vara, är äkta. Han lyssnar på det jag säger och gör så som jag säger i de fall när jag kommer med förslag. Han gör saker för mig, både stort och smått, hela tiden. Jag ser blickarna han slänger åt mitt håll och jag ser hur han anstränger sig för min skull och jag älskar det...och hatar det på samma gång. Älskar det för att jag älskar honom och allt det han är, allt han säger och allt han gör. Hatar det för att vi inte pratar om det här med varandra, för att jag inte vet hur han känner...på riktigt och för att det ibland känns som att jag är på väg mot det djupaste av stup och det dödar mig inombords redan innan jag fallit ner från kanten. Han utstrålar känslor för mig och jag vågar inte lita på det jag känner att han utstrålar. Kan det egentligen bli så mycket jobbigare än så?

 

Så det här jubileumet är nog ett av de jag inte kommer att fira...alls!