Solisen fnular

Förra veckan hade jag ju en plan för fredagen. En genialisk plan som föddes ur tankarna på natten. Konstigt att något som kändes som den perfekta idén plötsligt inte kändes så perfekt längre. Det är som att den vakna tillvaron och dagtidstankar inte alls stämmer överens med nattliga funderingar. Jag började tveka, var det verkligen en bra idé? Vad ger mig rätten att ens föreslå en lunch tillsammans, hemma i mitt hem? Vad får mig ens att tro att han skulle dyka upp? Har jag ens uppfattat allt rätt eller är det min egna hjärna och hjärta som spelar mig ett spratt? I min dialog med mig själv har jag ju visst rätt att få svar på vissa saker och det finns alldeles för många konkreta bevis på att han bryr sig om mig på ett speciellt sätt. Trots detta kände jag mig allt mer osäker ju längre veckan tickade på. Att jag kanske var väl optimistisk också när jag trodde att jag skulle ha tid att fixa en mysig lunch efter att jag varit hos tandhygienisten, hur skulle jag hinna liksom? När skulle jag dessutom få det perfekta tillfället att fråga? Allt löste sig väl av sig själv när jag förstod att han skulle vara på tjänsteresa på fredagen och sitta i möte halva dagen. Det var ju inte ens praktiskt möjligt att han skulle komma till hem till mig då och tack och lov för att jag inte frågat och hunnit få ett nej på grund av det eftersom det då hade dragit igång funderingar och grubblerier hos honom (och mig) alldeles i onödan. Nja nåja, jag grubblar ju redan så för mig hade det ju inte gjort någon större skillnad mer än att jag blivit otroligt nervös och orolig mer än vanligt.

 

Så nu sitter jag här med outrättat ärende och den där perfekta tiden jag skulle ha på mig för att "gråta ut" rinner liksom ut i sanden på något vis. När ska jag nu få ett så bra tillfälle nästa gång?

 

Att något finns där känns ju fortfarande aktuellt. Som i veckan när han kom in till mig med en lista på grejer som han ville att jag skulle kolla, som jag egentligen vet att han har koll på. När jag gick till hans kontor för att lämna det i retur så börjar han småprata om grejer varje gång jag försökte lämna hans rum...som om han ville ha mig kvar där inne. Hade han verkligen gjort så om han inte var det minsta intresserad? Eller när han en morgon stod och pratade med en kollega när jag kom på morgonen och som vanligt hejade på alla när jag passerade. Han hejade inte precis just då vilket inte var så konstigt eftersom han stod och pratade med någon. Jag tänkte inte mer på det utan gick upp till mitt kontor som jag brukar göra. En stund senare när han kom upp och skulle gå till sitt kontor gick han förbi mitt kontor och verkligen hejade och vill liksom kolla hur det är. Som om han var orolig att jag tyckte att det var dåligt att han inte hejade när jag gått förbi tidigare...det är sådana här saker precis hela tiden...det kan inte vara jag som inbillar mig?

I natt kom jag på en bra idé och nej, jag hade inte druckit något vin eller annan dryck med alkohol i. Jag bara låg och grubblade precis så som jag brukar göra ibland på nätterna. Borde ju såklart sova som vanligt folk men min hjärna tycker inte alltid samma nu för tiden och det kanske var just därför som den där idén dök upp?

 

Vad är det då får genial idé jag fått och vad handlar det här egentligen om? Jo men gissa tre gånger, HAN såklart! Jag låg och funderade eller grubblade och blev som vanligt ledsen och tänkte att vi måste prata med varandra, han och jag. Vadå, det där var väl inget nytt tänker ni? Nä det är ju sant men den här gången funderade jag rent konkret på hur jag kan lösa det, för det börjar bli akut att göra det känns det som (som om det inte varit akut senaste två åren...eh...). På jobbet funkar det inte längre känns det som eftersom jag inte längre är där utanför arbetstid så ofta som tidigare och det är svårt att pricka in honom där också samtidigt och utan att någon annan är på plats. Att göra det på arbetstid är ju mer eller mindre uteslutet eftersom jag alldeles säkert kommer att börja gråta och förmodligen gråta floder efteråt för att jag blivit så dränerad och för att jag troligtvis kommer ha en jättestor anledning att vara ledsen dessutom. Dessutom är det väldigt lyhört mellan kontoren så många skulle höra vad vi pratade om och det är ju inte så bra. Så hur ska jag göra då? Hur var det med den där bra idén?

 

Jo jag tänkte så här. På fredag ska jag till tandhygienisten på förmiddagen och tänkte eventuellt flexa ut resten av den dagen sedan. Har bjudit in en kompis från kören jag sjunger i till kvällen sedan för en "tjöt och vinkväll" och det hade varit skönt att vara ledig där på eftermiddagen. Jag fick då den perfekta idén att bjuda in honom på lunch, för lunch måste han ju äta och åker man motorvägen från jobbet och hem till mig tar det inte mycket mer än tio minuter, om man gasar på lite, innan man är framme. Förhoppningsvis hade jag då hunnit hem, fixa en enkel lunch och så kunde vi prata lite. Nå, låter inte det som en perfekt idé? En av mina bättre kanske för att vara mitt i natten.

 

Kruxet är bara att jag ska våga fråga och också stå på mig om han är tveksam. Nästa grej kan också vara att han är stressad och har andra saker han måste göra eftersom han ska iväg och åka skidor veckan därpå. Kan också vara så att han har inbokade möten som gör det omöjligt, vilket han ofta har. Skulle han ändå tacka ja vore det perfekt, extremt jobbigt och nervöst, men perfekt. En annan bra grej med att lägga det precis just då är ju att han är borta v13 och jag är ledig en dag v14 vilket gör det perfekt och ger mig massor av tid att gråta ut och att mobilisera lite styrka att gå vidare sedan. Kanske konstigt att  planera för att gråta men det känns som att chansen för mig, att gå glad och styrkt ur det här är minimal. Dessutom har jag ju gråtit så mycket de senaste två åren och att gråta en skvätt till och sedan förhoppningsvis kunna gå vidare är ju ingenting i jämförelse.

 

 

Idag är jag taxi kan man säga, skjutsar runt min dotter och hennes kompisar än hit och än dit. De är ett gäng som sovit över hos oss natten till idag och då fick de för sig att hitta på något tillsammans innan de skiljs åt för lördagskvällen. Just nu pausar jag på jobbet en stund innan jag hämtar dem efter att de bowlat. Jag köpte de ordinarie blommorna till mitt kontor medans de var och käkade och eftersom de är och bowlar nu och jag har lite väntetid passade jag på att smita hit en sväng.

 

Soligt och fint väder idag men hujeda mig så kallt. Det blåser som attans och är väl någon minusgrad ute så det känns som minst minus tio. Skönt att jag kan åka till jobbet då så att jag slapp dra runt på stan. Lugnt och fridfullt här kan man säga. Inte en kotte på plats denna lördag vilket känns hur bra som helst.

 

Hoppsan, där drog klockan iväg och det är dags att hämta tjejerna igen så att vi kan åka hem.

 

Snipp snapp snut, så var det här korta inlägget slut.

 

 

Ja här kastas man mellan ämnena, ena dagen ledsamt och nästa dag ett inlägg med recept. Det är lite mitt eget sätt att på något vis lätta upp stämningen lite. Jag brukade ha humor förut, ja lite i alla fall, men nu känns den som bortblåst och de där underfundiga inläggen tycks aldrig dyka upp längre. Jag antar att jag måste få ur mig allt som jag har inombords, bearbeta all sorg för både det ena och det andra och sedan kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv...eller ja, helst en förbättrad version av mig själv. Den personen jag en gång var är som bortblåst efter allt som hänt de senaste två åren. Det är precis som att jag måste lära känna mig själv med de nya sidorna som propsar på att dyka upp.

 

Jag har till exempel mycket lättare för att bli arg nu och kan inte, som jag gjorde förr, hålla det inombords. Samma med alla känslor av olika slag egentligen. Jag kan helt enkelt inte trycka undan det längre utan det propsar på att komma ut, på gott och ont. Det är som att när HAN raserade min mur, raserade han mitt skydd för omvärlden och släppte lös allt jag burit inombords, tryckt undan under alla år. Det kommer ut lite sådär okontrollerat och jag har fullt sjå att få ordning och hejda mig själv från en fullständig härdsmälta. Ganska tröttsamt kan ju vem som helst förstå. Inte konstigt att jag är helt slut. Att parera mina känslor, fundera på om det är en känsla värd att uttrycka eller inte tar på krafterna. Ibland lyckas jag inte stoppa flödet utan det bubblar över och jag säger saker eller reagerar på ett sätt som jag ångrar nästan på direkten. Ibland jättearg och ibland bara ledsen och så kommer tårarna. Just nu mest ledsen och flera gånger varje dag håller det på och svämmar över. Nu kan jag ju inte längre gömma mig på mitt kontor med mina tårar eftersom vi har stora glaspartier så att alla ser precis allt. Lite kämpigt ibland för en känslig själ som mig. Svårt att hejda tankarna som gör mig ledsen dessutom, just nu handlar det ju nästan alltid om något som har med HAN att göra. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag är förloraren i det här, jag ville inte det och jag vet inte varför jag förtjänar det....Vet att jag inte är så mycket att hänga i julgranen och har väl inte så mycket att erbjuda men jag tycker inte att jag förtjänar det här, varför slutar inget någonsin till min fördel?

 

...och precis där kom tårarna igen...

Ibland blir man bara så sugen på fika. Någon god hemmabakad kaka, paj eller liknande. Så var det i söndags. Blev plötsligt jättesugen och vips så hade jag gjort en hallonpaj. Så gott! Har hittat ett nytt recept på smulpaj där man också har lite flingsalt i själva smulet och det är supergott, salt och sött i perfekt kombination.

 

Receptet hittade jag i ICA:s app och grundreceptet är egentligen för en äppelpaj men jag tog alltså det jag hade hemma i frysen vilket var hallon och det blev precis lika bra (har testat med äpple också och det var mums!). Receptet finns även på ICA:s hemsida och länk till det hittar ni här.

 

Ibland blir jag bara så låg, utan att jag riktigt vet varför. Det känns så jobbigt för de dagarna blir jag ganska lätt ledsen och grubblar mer än vanligt. I natt sov jag nästan ingenting. Somnade på soffan igår kväll vid tiotiden och vaknade vid halv två på natten och efter det kunde jag inte somna om utan låg och vände och vred på mig i sängen och grubblade på än det ena och än det andra...men mest HAN. Hur jag ska få fram det jag vill ha sagt? Sen tror jag att jag just nu påverkas av att min bästa kollega och väns son just nu ligger för döden. Det är så fruktansvärt alltihop att jag nästan inte orkar tänka på det. Han insjuknade för ett drygt år sedan och det hände i samband med att min mamma blev dålig så det väcker väldigt jobbiga minnen till liv. Jag saknar min kollega som jag tidigare hade daglig kontakt med, jag saknar våra samtal och det faktum att hon förstod allting och stöttade mig i vått och torrt, ja vi stöttade varandra. Vi jobbar på ett liknande sätt och har liknande inställning till det mesta och det är bara till henne som jag kan säga precis hur jag känner om olika saker och framför allt om jobbet då såklart. Saknar att både skratta och gråta tillsammans med henne. Samtidigt som jag saknar henne något fruktansvärt så får jag samtidigt dåligt samvete när jag vet hur hon har det nu och det känns egoistiskt att bara tänka på hur jag känner. Jag önskar att jag kunde finnas där för henne men det är svårt, jättesvårt just nu. Jag hoppas att jag får möjlighet att finnas där för henne så småningom så som hon funnits för mig när jag haft det tufft.

 

Hur som helst så känns det mesta ledsamt just nu. När ska jag få luft under vingarna igen och när ska jag orka ta tag i mig själv och gå vidare?

 

Som tur är har jag en fantastisk dotter. Någon mer omtänksam får man nog leta efter. Igår åkte vi in till stan en sväng efter jobbet och shoppade...eller ja, hon shoppade med mammas plånbok. Det känns så härligt att kunna skämma bort henne ibland och hon fick precis det hon ville ha igår. Två par nya byxor blev det och fyra luvtröjor i olika färger...snacka om att hon blev nöjd. En stor kram fick jag och ett "jag älskar dig mamma" och bättre musik för öronen finns inte...som balsam för en ledsen själ.

 

Om jag nu bara kunde få ordning på resten av livet också...

 

 

Idag regnar det här hos mig. Ibland är det ganska befriande med regn. Det blir liksom helt ok att vara hemma och inomhus på något vis. Ganska mysigt på en söndag kan jag tycka. Idag hade jag i och för sig tänkt att dra iväg till jobbet en sväng, fixa lite, titta till mina liljor och se om det är dags att byta ut dem...men nej, tror att jag hoppar det idag och stannar här hemma och myser lite. Kanske ska passa på och blogga lite, baka en kaka eller kanske t om plocka upp en bok och läsa lite.

 

Vaknade hyfsat tidigt idag och det tycker jag är ganska skönt även om jag har möjligheten att sova lite längre på helgen. Att komma upp tidigt på helgen är mysigt eftersom det är så tyst då, inte så många som är uppe eller ute vid den tiden. Härligt att tassa upp och göra lite frukost som idag bestod av en bagel med Philadelphia ost, ett kokt ägg och en mugg med kaffe. Min dotter är ju hos sin pappa i helgen då passar jag på att bara vara med mina egna tankar. Hade tänkt fika med någon kompis i helgen men det blev inte riktigt så...men det är helt ok det också. Jag har ju inte riktigt återhämtat mig efter att ha dundrat rakt in i väggen förra året så några större grejer orkar jag inte alltid med och att bara umgås med mig själv ibland är bara skönt.

 

Grubblar mycket på han med stort H, hur jag ska ställa frågan om vad det här egentligen är och vad allt betyder. Jag måste ställa frågan, hur jobbigt det än är. Det måste redas ut på ett eller annat sätt för att jag ska kunna komma vidare. Jag vänder ju just nu allt till min egen nackdel i mitt huvud eftersom han inte pratar om det öppet så tänker jag att då måste ju jag ha fel? Det blir ju, när jag tänker så, konflikt i min hjärna när han utstrålar, säger eller gör saker som pekar på motsatsen. Som i fredags t ex, då blev han nästan som "svartsjuk" för att jag satt och pratade med en kollega i telefon när han egentligen ville komma in och prata med mig. Då undrar ju jag i mitt huvud hur han tänker, vill han att jag ska vara standby och finnas för honom hela tiden för att han vill ha mig där eller vad handlar det där om? Varför gör han så? Jag bad min kollega hänga kvar i telefonen så att ha kunde säga vad han ville men det ville han inte utan vi skulle "ta det sen". Han vill alltså ha min odelade uppmärksamhet och står inte ut med tanken på att någon annan pockar på min uppmärksamhet? Men varför gör han så? Varför kan han inte säga hur han känner? Vad känner han egentligen? Alltså...det här äter upp mig...jag orkar inte för det tar energi och så åker jag hem och är ledsen igen efter en sån grej...det är inte klokt alltså!

 

*suckar djupt*

Ibland när jag tänker att jag ska blogga går det jättetrögt innan jag kommer igång. Jag har tusen saker att blogga om men det är väldigt segt innan smattrandet drar igång på tangentbordet. Ibland startar jag datorn och stänger av den en stund senare eftersom jag aldrig kom till skott. Jag kanske borde ha en plan när jag sätter mig och för att skriva? Jag kan få nästan som cravings efter att få uttrycka mig i skrift och när jag väl kommer igång flyter det oftast på ganska bra, snudd på för bra och inläggen kan blir lite långa ibland. En anledning till att det är trögstartat kan också vara att ämnet jag vill avhandla är för känsligt. Hur djup och hur personlig ska jag vara i min blogg? Hur mycket av mig själv vill jag dela med mig av? Å ena sidan känns det bra att skriva om saker som tynger längst där inne men å andra sidan är det ganska jobbigt att lämna ut så mycket om mig själv vilket ju också gör mig mer sårbar. Jag måste hitta en balans och kanske bestämma mig för vilken inriktning min blogg ska ha? Eller förresten, är inte kombinationen av lite allt möjligt det som gör det hela intressant? Högt och lågt i en salig blandning?

 

Jag får nog ta och grubbla vidare på just det ämnet och återkomma när jag eventuellt kommer fram till något svar på frågan. Tills dess blir det nog fortsättning i samma stil, högt och lågt, kort och ibland jättelångt.

 

Väl mött!

 

 

 

Om ett par dagar infaller min födelsedag. Ett år före det "the big 50". Hujeda mig! Kan inte riktigt fatta att jag är i den åldern jag är. Visserligen har jag gått igenom mer saker än många gör under en hel livstid, men ändå? Jag har levt mer än halva livet nu...det är nästan 30(!) år sedan jag var tjugo och jag hade hela livet framför mig, hur kunde tiden gå så fort?

 

Det som känns jobbigast nu för tiden är ju att jag inte känner att jag nåt de målen jag en gång hade. Livet blev inte riktigt som jag tänkt. Inte för att det egentligen gör något på sätt och vis men det finns ändå en del saker jag inte uppnått och som gör mig ledsen. Visst finns det väl fortfarande tid att nå de där målen men för varje år som går tappar jag hoppet lite bit för bit och en del saker känns mer avlägsna än någonsin tråkigt nog.

 

Nästa år vid den här tiden hoppas jag att jag befinner mig på en helt annan plats, rent fysiskt. Jag hoppas att jag är i ett varmt land tillsammans med min dotter. Målet är att åka till Marrakech och jag följer ett antal konton på instagram därifrån för att få tips och inspiration på boende. Det verkar vara en perfekt tid att åka dit med en medeltemperatur på 25 grader och sol. Jag längtar efter att bo på någon fin riad, göra en del fynd på marknaderna och bara njuta av den vackra arkitekturen...och allt underbart kakel. Jag hoppas verkligen att vi kommer iväg dit, min dotter och jag. Så långt från det här landet som möjligt hur som helst. Tänker inte fira något alls hemma utan försöka hålla mig undan allt det där så mycket jag kan.

 

Nåja...det är ju nästa år, först har jag det här året framför mig och födelsedag på tisdag. Det blir inte så mycket till födelsedag egentligen då jag ska på körträning på kvällen. Den enda som egentligen kommer att fira mig är min dotter och det räcker gott och väl.