Solisen fnular

Förra veckan hade jag ju en plan för fredagen. En genialisk plan som föddes ur tankarna på natten. Konstigt att något som kändes som den perfekta idén plötsligt inte kändes så perfekt längre. Det är som att den vakna tillvaron och dagtidstankar inte alls stämmer överens med nattliga funderingar. Jag började tveka, var det verkligen en bra idé? Vad ger mig rätten att ens föreslå en lunch tillsammans, hemma i mitt hem? Vad får mig ens att tro att han skulle dyka upp? Har jag ens uppfattat allt rätt eller är det min egna hjärna och hjärta som spelar mig ett spratt? I min dialog med mig själv har jag ju visst rätt att få svar på vissa saker och det finns alldeles för många konkreta bevis på att han bryr sig om mig på ett speciellt sätt. Trots detta kände jag mig allt mer osäker ju längre veckan tickade på. Att jag kanske var väl optimistisk också när jag trodde att jag skulle ha tid att fixa en mysig lunch efter att jag varit hos tandhygienisten, hur skulle jag hinna liksom? När skulle jag dessutom få det perfekta tillfället att fråga? Allt löste sig väl av sig själv när jag förstod att han skulle vara på tjänsteresa på fredagen och sitta i möte halva dagen. Det var ju inte ens praktiskt möjligt att han skulle komma till hem till mig då och tack och lov för att jag inte frågat och hunnit få ett nej på grund av det eftersom det då hade dragit igång funderingar och grubblerier hos honom (och mig) alldeles i onödan. Nja nåja, jag grubblar ju redan så för mig hade det ju inte gjort någon större skillnad mer än att jag blivit otroligt nervös och orolig mer än vanligt.

 

Så nu sitter jag här med outrättat ärende och den där perfekta tiden jag skulle ha på mig för att "gråta ut" rinner liksom ut i sanden på något vis. När ska jag nu få ett så bra tillfälle nästa gång?

 

Att något finns där känns ju fortfarande aktuellt. Som i veckan när han kom in till mig med en lista på grejer som han ville att jag skulle kolla, som jag egentligen vet att han har koll på. När jag gick till hans kontor för att lämna det i retur så börjar han småprata om grejer varje gång jag försökte lämna hans rum...som om han ville ha mig kvar där inne. Hade han verkligen gjort så om han inte var det minsta intresserad? Eller när han en morgon stod och pratade med en kollega när jag kom på morgonen och som vanligt hejade på alla när jag passerade. Han hejade inte precis just då vilket inte var så konstigt eftersom han stod och pratade med någon. Jag tänkte inte mer på det utan gick upp till mitt kontor som jag brukar göra. En stund senare när han kom upp och skulle gå till sitt kontor gick han förbi mitt kontor och verkligen hejade och vill liksom kolla hur det är. Som om han var orolig att jag tyckte att det var dåligt att han inte hejade när jag gått förbi tidigare...det är sådana här saker precis hela tiden...det kan inte vara jag som inbillar mig?