Solisen fnular

Filmen igår var bra, inte enbart för att läckerbiten Brad Pitt var med, utan för att det var precis den typen av film jag behövde igår. Lite action (så att jag höll mig vaken), lite komik även om man inte vek sig dubbel av skratt kanske och lite romantik...lyckades till och med klämma fram några tårar. Men de kanske kom mer av tankar på mitt eget liv. Föresten...det lär ju bli en riktigt fin bebis med de två som föräldrar...men inte finare än min bebis såklart! ;-)

Känner mig föresten på ett märkligt humör och har gjort så i några dagar nu, det har bubblat under ytan ett tag. Vet inte om det är på grund av alla drömmar? Drömde inatt igen men orkar inte dra vad den handlade om den här gången, kommer ändå bara ihåg lösryckta delar...men lillans pappa var med så mycket kan jag säga. Kan ju vara så att det här humöret kommer sig av allt som händer just nu? Tror inte riktigt att jag hänger med längre. Känns som att allt händer väldigt fort nu.

Jag har ju velat länge, ja ända sedan hon kom, att lillan ska få träffa sin farmor o farfar och nu när hon äntligen ska få göra det så känner jag mig helt plötsligt inte redo längre, varför? Kanske för att jag mer eller mindre hade gett upp? Albumet som M hade med sig har väl gjort sitt också. Allt bara dundrade på mig med full kraft och det kom närmare än vad jag hade räknat med. M har ju inte velat släppa mig in på livet...men nu när han gör det så känner jag att jag kanske inte släppt in honom heller, fullt ut. Inte för att jag måste eller så...men allt har plötsligt kommit så himla nära och det är jobbigt. Det är nästan alltid jobbigt när det handlar om känslor, man blir plötsligt sårbar. Jag känner mig så hemskt och allt känns så dubbeltydigt. Jag vill men ändå inte, någon som fattar? Allt har gått så segt hela hösten på den fronten o helt plötsligt ska allt gå i 180!? Sen ska det tas för givet att vi ska vara här hos mig och de ska komma var för sig och utan respektive, för det har M bestämt. Jag kan inte säga nej, med risk för att M skulle dra sig in i sitt skal igen, vågar inte ens säga att vi ska ta det lite mer lugnt med allt. Varför har han gjort allt det här till en sån stor grej? ...Kanske är en stor grej, bara jag som inte fattar?

Tror att faktumet att vi ska flytta påverkar humöret också. Jag är orolig för hur allt ska gå. Det kommer säkert gå bra när vi väl är på plats o när allt är iordning, men nu innan känns allt kaos o jag vet ingenting!

Fasen va allt blev pest plötsligt! *ledsen*