Solisen fnular

Min första semestervecka, veckan efter midsommar, var toppen. Soligt och varmt även om inte alla kvällar var sådär varma och sköna så blev det i alla fall några grillkvällar.

Tyvärr blev det bara den veckan för veckan därpå kom regnet. Som det regnade och som det blåste. Just då brydde jag mig inte så mycket eftersom jag ändå skulle jobba ett par veckor innan semester del två. När nästa semester infann sig så var vädret fortfarande sisådär. Det blåste löjligt mycket, nästan som höst och regnskurar var och varannan dag och så höll det på hela min semester. Två och en halv vecka. Men så plötsligt vände det, såklart på min första arbetsdag i torsdags. Nu har vi haft runt 30 grader i flera dagar och även om det nästan är FÖR varmt på dagen i solen så måste jag säga att jag njuter. De härligt ljumma kvällarna men i princip ingen vind alls är underbart, så efterlängtat! 

Äntligen sommar! 

Ett glas vin vid datorn en fredag...en after work för en, sånt man kan unna sig när man jobbat hemma första dagen av många. Igår fick alla i lönegruppen mail av chefen där det stod att vi från och med nu skulle jobba hemifrån på grund av covid-19 och det gäller tills vidare. Känns lite overkligt allt det här på något vis, att vi ska undvika kontakt med andra människor i största möjliga mån. Jag bor ju ändå inte i storstan där spridningen är som värst just nu. Förstår ju att spridningen finns överallt, även här och det kommer ju bara bli värre framöver innan det blir bättre. Tycker det är viktigt att vi följer de råd och rekommendationer som våra myndigheter ger, som ju är för allas vårt bästa och för att vi ska kunna ta oss ur det här på ett så bra sätt som möjligt.

 

Så nu tar jag mig ett glas vitt, funderar på vad jag ska göra nu när min dotter är hos sin pappa i helgen. Kanske köper jag nya utemöbler? Jag var sugen redan förra året men i år känns det än mer angeläget att göra det mysigt på uteplatsen eftersom det verkar bli en vår och sommar med mycket hemmatid. Blir nog hur som helst mycket fix utomhus i helgen, skönt!

 

 

 

 

Vaknade tidigt i morse, låg vaken en stund innan jag kollade på klockan och då var den bara strax efter kl 6 så jag låg kvar en stund till innan jag gick upp. Ganska skönt att bara ligga kvar och fundera på allt och inget. Det är så härligt tyst och stilla på morgonen, rogivande.

 

När jag gick upp var det fortfarande ganska mörkt ute så jag tände lite levande ljus i köket och gjorde mig lite frukost. Skönt att komma upp i tid på helgen faktiskt, utnyttja den lediga tiden man har då. Hade tänkt att göra lite ärenden idag men när jag såg hur mycket snö det kommit under natten och att det fortfarande är mer eller mindre snöstorm gjorde att jag gav upp den tanken ganska snabbt. Tror inte att jag ska ge mig ut och slira med bilen idag alls. Jag får göra lite shopping i min lilla affär här hemma och kanske ut och borsta undan snön som yrt in framför ytterdörren. Det vräker verkligen ner och enligt väderleksrapporten ska det fortsätta så hela dagen...kan bli ganska mycket snö då, hu. Snön i sig är väl inget problem, det är fint och så, men halkan...det är den som är problemet, avskyr det!

 

Nåväl, jag får sysselsätta mig inomhus idag och sluta bekymra mig över halkan imorgon när jag ska till jobbet.

 

Så var det här året till ända. Imorgon är det nyårsafton och årets sista dag och jag vet inte riktigt hur jag känner för det just i år. De senaste åren har jag längtat efter att året ska ta slut, att få göra en nystart och få lämna det gamla bakom mig. I år känner jag inte riktigt så, eller ja, lite både och kan man kanske säga. Även om det här året inte innehållit några dödsfall (tack och lov!) så har det ändå varit ett ganska så jobbigt år rent känslomässigt och jag verkar inte riktigt kunna ta mig ur den snurran jag är inne i.

 

Största anledningen är kanske han med stort H, ja han är ju faktiskt fortfarande det även om han beter sig som en skit. Känslor är känslor och just den här gången verkar jag inte kunna ignorera eller trycka undan dem och gå vidare som jag brukar och det finns ju flera anledningar till det som jag ser det. Den största anledningen är ju att känslorna är på riktigt, ja så är det. Jag har aldrig tidigare haft så starka känslor för någon och de verkar inte minska oavsett vad jag eller för den delen han gör och det är oerhört jobbigt. Jag har aldrig tidigare varit med om något så starkt och det gör ju hela situationen helt fruktansvärd. Jag gör vad jag kan på jobbet för att ignorera honom, jag har i princip slutat att prata med honom och försöker undvika att heja till och med. Möter inte hans blick även om jag känner att han iakttar mig. Tittar inte på honom över huvud taget även om vi råkar sitta vid samma bord vid frukosten, ja jag försöker helt enkelt undvika honom helt och hållet när jag kan, inte ens en smiley i något mejl slinker igenom.

 

Han å andra sidan verkar fundera över vad som hänt och varför jag beter mig som jag gör, alltså verkar han inte fatta något alls vilket i sig är helt ofattbart! Jag kan verkligen inte förstå att han inte förstår vad det här beror på, kan han verkligen vara så uppfylld av sig själv att han inte ser? Just nu verkar han göra allt för att det ska bli som vanligt igen. Han försöker vara äppelkäck och säga helt onödiga saker som jag inte bryr mig ett skvatt om för att få uppmärksamhet. Senast var när jag gick hem för jul- och nyårsledigheten. Han var på sitt kontor och ett par andra kollegor satt och fikade vid ett bord precis utanför mitt kontor så självklart sa jag hejdå till dem, lite svagare än vanligt, för att demonstrera att det endast var dem jag sa hejdå till. Då börjar Han gasta hejdå från sitt kontor (han lär ju ha elefantöron, han hör ta mig sjutton allt och verkar ha öronen på skaft så fort jag öppnar munnen) och sa något i stil med "ha det bra" vilket bara kändes patetiskt. Jag blir bara ännu mera ledsen av allt det där och hans försök att få tillbaka något som inte längre finns. Det kommer aldrig att bli detsamma igen. Jag kommer aldrig få svar på mina frågor eller på det jag känner att han utstrålar. För känslan som han utstrålar är att det faktiskt ÄR något...oavsett vad som kommer ut ur hans mun. Allt det här med Han tar så enormt mycket energi och mitt mål för nästa år måste vara att minimera den energin han tar. För i ärlighetens namn har jag inte någon energi kvar att ta av.

 

En annan sak med det här året som känns ganska jobbigt är ju att jag numera har en tonårsdotter, med besked! Helt nya förutsättningar och det kom som över en natt, jättejobbigt! Jag hänger inte riktigt med i svängarna och det där tonårstrotset kan ju ta knäcken på vem som helst. Det här med att inte få ärliga svar, ignoransen när man säger till något och de här hormonerna som flyger upp och ner som i en berg- och dalbana är inte alls någon bra kombo med mig som dessutom hamnat i klimakteriet och tampas med mina egna hormoner som också flyger än hit och än dit...det är inte lätt alltså. Nu är det ju inte så att hon är helt fruktansvärd precis hela tiden men de tillfällena när trotset slår till är så jobbiga att de tar över hela ens liv på ett kick och jag undrar för mig själv om det ska vara så här nu? ...Är det här bara början på något som ska hålla i under flera år? Kommer det att eskalera? Jag oroar mig ständigt över att hon ska råka illa ut, bli utnyttjad av någon eller hamna i fel sällskap. Dessutom krävs helt andra kunskaper i skolan och då oroar jag mig för hur skolarbetet går och hur det ska gå sedan...i livet liksom. Ja ni förstår ju...jag har ju ingen plats i min hjärna att tänka på något annat alls, allra minst mig själv och det är ju inte så bra eftersom det jag egentligen behöver nu, mer än något annat, är att tänka på mig själv och få mig själv på fötter igen.

 

Som om inte allt ovanstående vore nog...så fyller jag 50 nästa år!

 

 

För väldigt många år sedan, innan min dotter var född, gjorde jag ett julgodis som var fantastiskt gott. Det var en fudge med vit choklad och lime och jag gjorde den vid flera tillfällen bara för att den både var enkel att göra och för att den var fantastiskt god. Fudge låg ganska högt på trendlistan vid den tiden och har väl halkat ner något nu och sedan föll den väl lite i glömska under ett antal år, tills i år då jag plötsligt fick ett sug efter just det julgodiset. Tack och lov för internet för tidningen jag hittat receptet i finns ju såklart inte kvar längre. Jag länkar till receptet här, kanske mest för att jag själv ska hitta det igen om jag får craving nästa år igen ;-)

 

 

 

Jag älskar att läsa böcker. Tyvärr läser jag inte lika ofta längre men senaste tiden har jag försökt komma igång igen. Det är en fantastisk avkoppling att ligga och läsa en bok. Bäst är det när man hittat en bok som gör att man bara vill ha mer och just så är det med den här boken...eller ja, det är ju faktiskt en serie om tre böcker som alla är lika charmiga tycker jag. Jag sorterar in dem under "feelgood" kategorin eftersom de kanske inte riktigt tillhör den mer erkända och seriösa sortens böcker, vad det nu innebär egentligen? Jag tycker för min del att de där "feelgood" böckerna fyller sin funktion mer än väl eftersom de inte kräver någon djupare analys utan man kan bara gotta sig i det lättsamma inehållet, gråta en skvätt ibland, skratta ibland men på det stora hela bara fyllas med en varm känsla inombords och en längtan att få åka till den platsen det utspelar sig på och drömma om att våga bryta upp och göra något helt annat (och lyckas) i livet.

 

Hur som helst, handlingen utspelar sig i ett ö-samhälle utanför Cornwalls kust. Huvudpersonen, en tjej, flyttar efter en konkurs och ett havererat förhållande till det lilla samhället och hyr in sig i ett gammalt bageri och börjar baka. Den här tjejen brinner för att baka och så småningom blir det till hennes nya karriär. Böckerna handlar om livet i det lilla ö-samhället och hennes kamp för att slå sig in och bli en del av befolkningen där, inte helt lätt visar det sig. Självklart dyker det upp lite romantik också i lagom dos och en liten lunnefågel som av någon anledning blir människans bästa vän.

 

Låter kanske helt anspråkslöst och som en enkel och förutsägbar handling, vilket det kanske är till viss del, men författaren skicklighet med orden gör att man dras in och ser hela scenariot som en film i huvudet och jag ville hela tiden veta mer och följa karaktärerna i livet som om jag vore en del av det. En perfekt bokserie för mig som behöver lättsam avkoppling för hjärnan och de här böckerna levererade precis det. Mysigt helt enkelt. Det kanske allra mysigaste är slutet då författaren bjuder på några av de bröd- och bakrecepten som karaktären bakar. Nya recept i varje bok och jag bara älskar det. Kommer definitivt att prova några recept och tänka mig tillbaka till böckerna och livet vid Cornwalls kust. Prova du också :-)

 

 

Idag ska det bli fullt ös här hemma. Måste plocka ihop allt i kök och vardagsrum eftersom målaren kommer imorgon och ska äntligen tapetsera. Tydligen ska det målas tak också och jag är liiite orolig för att det ska skvätta både här och där. Det är helt otroligt hur lång tid det tagit efter att jag faktiskt var och beställde tapeter tills att de faktiskt kommer och utför jobbet. Åter igen tycker jag att det där med kommunikation fallerar. De kunde ju informerat mig i april om att de inte skulle ha tid att komma förrän i oktober så att jag var inställd på det. Kan ju förstå att de inte kommer mitt i sommaren på grund av semester och på grund av utomhusjobb, men ändå...lite information om det hade ju inte skadat, eller?

 

Hur som helst, det ska verkligen bli superkul med nytt. Det kommer att förändra hela känslan här hemma tror jag. Ser fram emot att köpa matbord till vardagsrummet, som jag alltid velat ha men inte haft plats till eller haft råd att köpa. Det blir ett svart, runt bord från IKEA och stolar blir eventuellt några från mio. Sedan gäller det att skaffa rätt belysning också. Eftersom väggarna i vardagsrummet är mörkgrå kommer det verkligen att behövas rätt och framför allt mycket belysning i det rummet, jag tror att det kommer att bli jättebra och ge en mysig känsla vilket är det jag är ute efter.

 

Köket då, ja jag hoppas att det blir en ljusare känsla där med den ljusgråa tapeten vi valt. Hoppas också på att få bytt skåpsluckor till vitt vilket skulle göra underverk för ljusets skull. Köket är ett av de mörkaste rummen i vår lägenhet. Det är bara morgonsol där och stora tunga träd utanför skuggar ganska mycket med sina bladverk större delen av året. Även köket behöver en ny möbel och det är en skänk som går i samma stil som matmöbeln som jag köpte förra hösten.

 

Ja mycket förändringar på gång och jag hoppas att det piggar upp mig lika mycket som lägenheten.

 

 

Ja han ja, det är jättejobbigt. För att över huvud taget kunna få någon distans till honom och för att få möjlighet att andas över huvud taget så behöver jag få vara ifred. Det är ganska svårt. Just nu är jag hård, jag måste vara det eftersom jag annars skulle börja gråta titt som tätt, och möter inte hans blick. Gör vad jag kan för att slippa heja på morgonen, svarar knappt på tilltal om det inte är något som är jobbrelaterat och det är väldigt ansträngande eftersom han hela tiden försöker och liksom söker kontakt. Jag ser i ögonvrån hur han tittar på mig, ofta. Han iaktar mig väldigt mycket och förmodligen fattar han inte varför jag är som jag är just nu. Vilket egentligen är ganska märkligt i så fall eftersom han borde förstå, han är ju själv en grubblare. Men å andra sidan så verkar han ju fullständigt sakna självinsikt och inte förstå sin egen roll i någonting. Han verkar ju hur som helst inte inse hur mycket den här situationen påverkar mig eller hur mycket känslor jag har. Det är så konstigt alltihop, för jag vill ju inte ha känslor för honom men i det här fallet har mitt hjärta valt åt mig, antingen jag ville det här eller inte.

 

En vän till mig var här igår och fikade en stund med sin lilla bebis. Vi pratade en del om det här, jag förklarade i stora drag hur situationen sett ut de senaste veckorna och hon kunde inte heller förstå varför han beter sig som han gör. Varje normal människa hade ju backat, tagit sig en rejäl funderare på sitt eget agerande och tagit ett samtal om situationen, bitit i det sura äpplet och rett ut saker och ting istället för att bete sig som en struts och blåneka till saker som är fullständigt uppenbara, det är liksom inte trovärdigt någonstans och är inte heller särskilt snällt mot mig eftersom det lämnar mig någonstans i limbo. Det bli så mycket svårare för mig att komma vidare eftersom jag inte får svar på de funderingarna jag har och har haft.

 

Alltså, det här är så himla sorgligt alltihop. För innerst inne saknar jag ju honom också och de små samtalen vi hade om än det ena än det andra. Han hade kunnat dra sig ur situationen på ett mycket smidigare sätt och vi hade fortfarande kunnat ha en okej relation då. Nu kan vi inte det och det kommer med största sannolik aldrig bli bra igen. Indirekt har han ju behandlat mig som skit i det här och därtill kränkt mig genom att stirra på mina attribut och bara utnyttjat min goda vilja och mina känslor, så fruktansvärt fult. Det är ju så det måste vara, om det stämmer som han uttryckte när han blånekade. Vad har jag gjort för att förtjäna det där? Det gör mig så fruktansvärt ledsen.

 

I veckan så hade jag en tanke om att jag skulle överraska min dotter med frukost på stan på lördagen med lite tillhörande shopping. Det blev nu inget med det eftersom hon i torsdags kom på att hon glömt meddela mig att det var skötarridning på ridskolan på lördagen och hon skulle vara borta hela förmiddagen och till efter lunch, så det blev till att ändra mina planer och tänka om. Det där med frukost på stan får vi ta en annan helg helt enkelt. Lite synd eftersom jag sett fram emot en mysdag på stan och samtidigt få gjort lite ärenden, nåja det får bli en annan gång.

 

I stället tvättade jag lite, städade lite lätt så att vi skulle kunna ha en härlig helg. Jag blir annars lite småstressad när det är stökigt hemma, jag vill liksom ha lugn och ro och iordningplockat för att kunna koppla av när det är helg. Funderade lite under tiden som jag gick och fixade och tänkte på att en sväng till stora gula huset (Ge-Kås i Ullared) inte hade varit dumt på söndagen och  min dotter skulle säkert tycka att det var kul också. Men även den planen gick i stöpet en stund senare när hon messade och skrev att hon skulle ha "unghästridning" på söndagen och även det på förmiddagen. Jaha tänkte jag, så fick jag massor av oplanerad egentid igen och vad ska jag göra då tänkte jag? Det hade ju varit kul att komma iväg på något i helgen istället för att bara gå hemma och skrota. Vilket i och för sig är ganska trevligt också tycker jag men just den här helgen hade jag lust att göra lite annat.

 

Bestämde mig för att kolla öppettiderna i helgen och såg att de hade öppet till klockan åtta på kvällen under lördagen så sagt och gjort, vi åkte iväg dit efter att min dotter kommit hem och efter att hon fått duschat och fräschat till sig efter ridskolan.

 

Det blev en del shopping, mest till min dotter...som vanligt. Inte för att det gör något, det är ganska kul att kunna skämma bort henne ibland. Vi handlade extra ridbyxor till henne vilket är bra med tanke på att hon är i stallet så ofta nu är det svårt att hinna tvätta ridkläderna så ombyte är ett måste. Sedan köpte vi också en ridjacka som är lite gott skydd mot vind och regn och ett par extra ridstrumpor. Efter det gick vi en sväng på klädavdelningen och där hittade hon en Sveatröja, en hoodie såklart. Min dotter är inne i någon slags hoodiefas och har hur många sådana som helst men just den här var jättesnygg och hade den funnits i min storlek hade även jag önskat mig en sådan. Sedan blev det lite böcker till oss båda och lite annat smått och gott. Jag köpte en mörkgrön tröja till mig själv och ett par nya växter till jobbet. Min dotter, som jag fört över en extra slant till så att hon kunde shoppa lite eget också, köpte en t-shirt, nya hörlurar till mobilen och lite annat smått o gott...Vi blev väldigt nöjda båda två men var helt slut efter flera timmars rundtur i det numera jätte STORA gula huset.

 

När vi hade betalat och gått ut köpte vi lite mat i gatuköket utanför så att vi skulle slippa tänka på det när vi kom hem och det var nog tur eftersom vi båda var helt slut när vi kom innanför dörren här hemma någon gång strax efter klockan åtta...men en skön lördag konstaterade vi båda.

Det där med nya skor alltså. Ibland är det lite svårt att komma igång att använda de nya som inköpts. Så är det för mig i alla fall. I mitt fall beror det nog på att de vid iköpstillfället kändes liiiten aningens obekväma, för trånga eller att de skavde någonstans men att de var för snygga för att bara hoppa över. Så var det med ett par gympaskor som jag hittade i somras. Jag föll för dem på direkten, de var liksom som finskor fast gympaskor samtidigt, men de var aningens trånga men vad gjorde väl det? De går jag snart in tänkte jag. Nu blev det kanske inte riktigt så, de har stått i skohyllan ett bra tag, ja faktiskt sedan i juni då de inhandlades för att...ja det var ju just det, de behövdes ju "gå in". Till mitt försvar har ju sommaren varit både solig och supervarm så det kanske inte heller känts så lockande att ta på sig ett par gympaskor över huvud taget. Men nu har jag gjort slag i saken och sitter faktiskt i skrivande stund med de nya skorna på. De klämde åt riktigt ordentligt när jag tog på dem, faktiskt mer än jag mindes i butiken men å andra sidan kanske det var många som provat just den skon och hade därför vidgats ut lite. Inser att jag för tillfället inte skulle kunna gå särskillt långt med dem utan att mer eller mindre tappa känseln i fötterna men skam den som ger sig. Får använda dem här hemma ett tag, gå till affären som ligger ett par hundra meter bort och testa hur det känns.

 

Passade på att färga håret idag också. Hade färg kvar sedan tidigare och tänkte jag skulle använda den då det solblekta och med världens utväxt i håret såg jag för bedrövlig ut. När jag väl satte igång så blev jag först lite orolig för att färgen inte skulle räcka, hade jag kortare hår sist? Sedan såg jag på färgen att det gick åt det lila hållet och funderade på om jag haft den på redan färgat hår för att få en lila nyas i det bruna och tänkte för mig själv att jag kanske skulle se ut som ett lila troll när jag var klar. Så blev det dock inte, det blev mörkbrunt och precis så som jag hade hoppats och ganska jämnt dessutom, vilket kändes skönt eftersom jag gjorde infärgningen utan glasögonen på vilket hade kunnat sluta hur som helst. Men som sagt, det blev riktigt lyckat och de ljusa partierna som jag haft i mitt gamla blev aningens ljusare även nu så det ser ut som att jag har effekter i det vilket bara gjorde att det såg mer proffsigt utfört ut, tycker i alla fall jag.

 

När jag var klar med håret fick jag för mig att piffa naglarna också. Just för tillfället är det den perfekta längden och dagen till ära blev det mörk lila, min absoluta favoritfärg när det kommer till nagellack.

 

Hade tänkt åka till Mio idag och kolla möbler inför kommande piff av vardagsrummet för nu ska det äntligen bli av, omtapetseringen. Nu blev ju klockan nästan två och kände att, nej jag hoppar nog över det. Måste ju iväg och rösta idag också och så kommer min dotter snart hem. Det får helt enkelt bli en annan dag.

 

Men den som väntar på något gott....

 

 

Idag har jag varit hemma från jobbet. Känner mig riktigt krasslig med ont i halsen´, huvudvärk och känner mig sjukt trött. Känt mig halvdassig i veckan men i morse när jag vaknade kände jag att nej, det får nog bli hemmadag. Ändå är det precis som att jag får dåligt samvete för att jag är hemma, jättekonstigt. Velade innan jag ringde och sjukanmälde mig i morse och liksom dividerade med mig själv. Jag är helt enkelt inte uppfostrad med att vara hemma sådär hur som helst. När jag var yngre, ja ganska ung så ville jag liksom få bekräftelse på att det var ok att vara hemma och då ringde jag alltid till mamma. Sa mamma att det var ok att vara hemma, ja då hade jag gjort rätt val. Nu lever ju inte mamma längre och jag är gammal nog att fatta besluten själv. Nu är det min tur att vara det stödet åt min dotter. Vilket jag ju var i veckan då hon låg hemma sjuk ett par dagar. Hon var väldigt osäker själv och det blev jag som tog beslutet och sjukanmälde henne. Så sjukstuga här hos oss i veckan...o jag som hade tänkt ha en myshelg med lite härlig läsning, tända ljus, god mat och ett härligt glas rött. Just nu lockar det inte ett dugg så det blir nog till att bara försöka bli frisk istället.

 

 

 

 

Vaknade tidigt idag. Skönt. Solen skiner och det är en sådan där höstlik dag med dagg i gräset och ett lugn som ofta är på höstmornar. Det är den bästa tiden för mig som älskar höst eller i alla fall tidig höst. Att få tända ljus i mörkret på kvällen eller som nu vakna tidigt är underbart. På hösten brukar ett lugn sänka sig över mig och allt känns klarare på något vis. En bra tid för mig att starta nya projekt. 

 

Den här hösten hoppas jag på att få omtapetserat i vardagsrum och kök efter en lång väntan då jag valde tapet någon gång i april redan. När det är klart ska jag troligtvis köpa ny soffa och definitivt ett nytt soffbord. Hittade ett jättesnyggt på em möbler i våras med svart underrede i metall och en mörk grå granitskiva ovanpå. Inte jättebilligt men jag föll för det på en gång så då gäller det att slå till. Soffa däremot är svårt, den ska ju vara både snygg, bekväm och tåla en del. Tänker på när min dotter sitter i soffan och äter (när jag inte är hemma) eller om det skulle råka spillas något när man har gäster eller för den delen när jag själv klantar mig. Soffan ska också vara skön att ligga i, så att jag kan ligga där och läsa bok exempelvis.Hyfsat tidlös också eftersom en soffa ändå ska hålla sig i ett antal år...och så lagom dyr då också förstås. Den soffan jag har nu, en Ektorp från IKEA, har varit jättebra och snygg också för den delen men känns nedsutten och inte så bekväm längre. Ett stort plus för den soffan är ju att klädseln går att byta ut och att man dessutom kan tvätta klädseln vilket känns fräscht emellanåt. Så ja, soffa tål att tänkas på. 

 

Något annat som blir annorlunda i vardagsrummet är ju att jag vill ha in ett matbord där, ett runt matbord med några coola stolar. Om jag ska få plats med det gäller det att vara smart med placeringen av möblerna och att jag dessutom gör mig av med sånt jag inte behöver. Har ett skrivbord som jag nog måste sälja, tycker egentligen jättemycket om det men har helt enkelt inte plats för det...tyvärr. Så ja, det finns en del att tänka på och fixa med i höst, men det är ju roliga saker så det känns bara bra. 

 

 

...från föregående inlägg.

 

När jag äntligen satt i bilen brände tårarna innanför ögonlocken och jag klarade mig med nöd och näppe tills jag var hemma men där brast det. Tårarna bara sprutade ut och två år av sorg, ilska och frustration bara välde över mig. Besvikelsen var total. Inte över att han inte har känslor för mig utan för att han betedde sig som han gjorde när jag försökte prata med honom. Det var ju inte lätt för mig heller, faktiskt det svåraste jag gjort eftersom jag aldrig tidigare pratat eller berättat för någon om mina känslor och att då bemötas av en vägg bokstavligen talat, ja då blir man så fruktansvärt besviken. Jag kommer med största sannolikhet aldrig mer att öppna mig för någon om hur jag känner, den dörren får nog förbli stängd.

 

Den kvällen grät jag hejdlöst, precis hela tiden och ögonen såg ut som pingpong bollar minst sagt när jag gick och lade mig. Jag grubblade väldigt mycket över vad som hänt och om huruvida jag misstagit mig på hela situationen och bara inbillat mig? Jag rannsakade mig själv grundligt och jag kunde bara komma fram till en enda sak, jag har varken inbillat mig eller misstagit mig på situationen och konstigt nog kände jag mig så fullständigt säker på det. Jag har nog aldrig känt mig så säker någon gång på någonting och magkänslan sviker aldrig och mitt i all bedrövelse och i alla tårar kände jag mig konstigt lugn, nästan som en lättnad...konstig känsla!  

 

Efter den dagen tänkte jag på hur skönt det var att han skulle åka på tjänsteresa ett par dagar så att jag slapp träffa honom och döm om min förvåning då att han ändå dök upp på jobbet, hela veckan...plågsamt! Funderade på varför han inte åkte trots allt, hade något gjort att han inte ville längre? Skulle han ha koll på mig eller vad? Själv kom jag fram till att jag inte hade lust att vare sig heja på honom eller prata i största allmänhet. Det var en jobbig vecka som jag önskade skulle gå fort eftersom jag visste att han skulle ha semester sedan. Fredagen kom äntligen och jag hade tänkt sitta kvar efter och jobba en stund eftersom jag förberedde inför lönekörningen som skulle påbörjas veckan därpå. Gissa vem som satt kvar också? Jo just det...han...Jag låtsades inte om honom trots att jag hörde honom sucka och frusta och prata för sig själv på sitt rum, som om han ville ha uppmärksamhet eller att jag skulle fråga vad han gjorde. Men icke, jag satt tyst som en mus och höll på med mitt och hoppades att han snart skulle åka hem. Han var kvar till klockan var nästan kvart i åtta på kvällen och när han gick så skulle han vara så himla klämkäck och jag försökte svara så svalt jag bara kunde.

 

Sedan hade han semester och så småningom jag också, skönt! Få en paus från allt och det kändes fantastiskt. Funderade på hur jag skulle förhålla mig till alltihop när vi båda var tillbaka sedan och kom fram till att jag vill ha så lite som möjligt att göra med honom. Jag vill inte kommunicera med honom alls mer än det som jobbet kräver och så gjorde jag också när jag kom tillbaka. Han å andra sidan har svansat runt och försöker på alla sätt och vis att få min uppmärksamhet. En dag, när jag hade låtit håret självtorka så att det blev lockigt, kom han förbi mitt rum och fjäskade och frågade om jag gjort något med mitt hår. Men alltså, hallå?!? Varför bryr han sig om mitt hår helt plötsligt och vad spelar det för roll hur jag har det? Jag ändrar mitt hår mest hela tiden, olika frisyrer, färg och stil och han har aldrig kommenterat det tidigare så varför nu? Särskilt konstigt nu när jag pratat med honom...och då funderar jag ju på varför han håller på fortfarande. Det är ju inget säger han så varför utstrålar han det då och bryr sig hela tiden om precis allt? Jag orkar inte. Vill han släta över alltihop och tror att det hjälper? Det är ju precis de där sakerna som gjort att vi hamnat där vi är... Jag orkar inte ta upp frågan med honom igen, jag orkar inte och han är inte värd det och han lär inte föra det på tal heller med tanke på hur hämmad och förstoppad han är när det gäller känslor. Men varje normal människa hade ju fattat att det är dags att backa, hålla tillbaka lite...men inte han. Detta gör ju att jag funderar ännu mera och får vatten på min kvarn. Det finns inte en chans i världen att det inte är något...för något är det ju om man beter sig som han gör? Han kan förneka sig blå, men handlingar, ord och utstrålning talar sitt tydliga språk antingen han vill eller inte.

 

Jag har inte gjort något fel i det här. Det bevisar bara att jag är så mycket starkare än honom när det väl kommer till kritan, för jag står åtminstone för det jag säger och det jag gör. De gånger jag ångrar mig eller tycker att jag haft fel, ja då ber jag helt enkelt om ursäkt.

 

Det tråkigaste i den här kråksången är ju inte bara att jag förlorat honom, jag har ju också förlorat min bästa vän på jobbet och den jag kunnat prata med. Men så är det i livet...man vinner ibland och förlorar ibland, även om jag tycks förlora mer än jag vinner mest hela tiden...

 

 

Ja här är jag och jag har inte legat och gråtit i 300 år om nu någon tänkte det, efter den där dagen. Nej, luften gick liksom bara ur på något vis och allt blev bara huller om buller ett tag.

 

Som ni säkert förstår tog jag mig i kragen den där dagen och bestämde mig för att ta ett snack med, ja ni vet vem. Riktigt nervös var jag men hade siktet inställt på att lösa situationen före min semester och när min dotter ändå var hos sin pappa. Jag gick helt sonika in på hans kontor på morgonen och sa att han och jag behövde prata med varandra och så undrade jag när det skulle passa honom bäst. Eftersom, som han själv sa, skulle åka på tjänsteresa onsdag och torsdag och inte vara på plats förrän på fredagen bestämdes det att vi skulle ta det direkt efter lunch. Redan här kan man ju undra hur han var funtad egentligen eftersom jag aldrig tidigare har bokat tid för ett snack med honom så borde han blivit misstänksam och funderat på vad det var som jag ville prata om redan där. Hur som helst, när vi andra precis satt oss för att käka lunch gick han förbi på väg ut för att själv äta lunch sa han nåt så korkat som "ja men då kör vi efter lunch"...jag höll på att sätta maten i vrångstrupen och tänkte för mig själv att han skulle ångra sedan att han gastat ut det där.

 

Väl tillbaka från lunchen kom han in på mitt kontor och jag bad honom stänga dörren. Började konversationen med att fråga om han förstod vad det var jag skulle prata med honom om, men nej han hade absolut ingen aning. Då började varningsklockorna ringa en aningens i mitt huvud men körde på ändå, jag ville ha det ur världen liksom, till varje pris. Vad som sedan utspelade sig går jag inte in på i detalj för det finns inte så mycket att säga om det egentligen eftersom det inte var särskilt konstruktivt alls. När jag talade om vad det var jag ville prata om började han med en stor suck och blev skitnervös och kunde nästan inte prata alls. Efter det blånekade han till allt...och då menar jag precis allt. Även till det mest uppenbara! Jag höll på att trilla av stolen! För av alla tänkbara scenarion jag funderat på i huvudet så var det här inget av dem..alls. Skitstövel! Jag menar, jag var ju fullt medveten om att han inte alls behövde vilja något med mig men att han kanske ändå var förtjust på något vis eftersom allt han gjort, sagt och utstrålat under så lång tid. Men nej, han blånekade och det gick inte att få ett endaste ord ur honom. Istället började han, efter att jag påpekat att andra också märkt och kommenterat till mig, fokusera på varför de andra sagt eller gjort si eller så. Jävla idiot rent ut sagt.

 

Ja ni förstår ju själva att jag inte fick fram något av allt det jag tänkt säga och förklara efter den reaktionen. Att han var känslomässigt hämmad hade jag ju redan förstått och att han har svårt för att prata om sånt visste jag ju också, jag har ju också svårt för det men att det var SÅ illa...ja det tänkte jag nog inte. Man kan säga att för mig gick luften ur fullständigt för det där var det sämsta jag varit med om i hela mitt liv och då har jag ändå varit med om en hel del, faktiskt mer än många andra.

 

Efter det där och han lämnat mitt rum ville jag egentligen bara åka hem och gråta. Men jag tänkte att han ska inte få nöjet att se mig åka innan arbetsdagens slut så jag stannade kvar och minns knappast vad jag sysselsatte mig med den eftermiddagen för hjärnan var i ett enda kaos. Jag hörde också honom sucka riktigt djupt när han kom in på sitt kontor igen...och jag hoppades att han fick sig en box i magen och tänkte till resten av den dagen.

 

Och för att inte det här ska bli ett alldeles för långt inlägg väljer jag att fortsätta i ett nytt senare...