Storm och goda vänner
Ja han ja, det är jättejobbigt. För att över huvud taget kunna få någon distans till honom och för att få möjlighet att andas över huvud taget så behöver jag få vara ifred. Det är ganska svårt. Just nu är jag hård, jag måste vara det eftersom jag annars skulle börja gråta titt som tätt, och möter inte hans blick. Gör vad jag kan för att slippa heja på morgonen, svarar knappt på tilltal om det inte är något som är jobbrelaterat och det är väldigt ansträngande eftersom han hela tiden försöker och liksom söker kontakt. Jag ser i ögonvrån hur han tittar på mig, ofta. Han iaktar mig väldigt mycket och förmodligen fattar han inte varför jag är som jag är just nu. Vilket egentligen är ganska märkligt i så fall eftersom han borde förstå, han är ju själv en grubblare. Men å andra sidan så verkar han ju fullständigt sakna självinsikt och inte förstå sin egen roll i någonting. Han verkar ju hur som helst inte inse hur mycket den här situationen påverkar mig eller hur mycket känslor jag har. Det är så konstigt alltihop, för jag vill ju inte ha känslor för honom men i det här fallet har mitt hjärta valt åt mig, antingen jag ville det här eller inte.
En vän till mig var här igår och fikade en stund med sin lilla bebis. Vi pratade en del om det här, jag förklarade i stora drag hur situationen sett ut de senaste veckorna och hon kunde inte heller förstå varför han beter sig som han gör. Varje normal människa hade ju backat, tagit sig en rejäl funderare på sitt eget agerande och tagit ett samtal om situationen, bitit i det sura äpplet och rett ut saker och ting istället för att bete sig som en struts och blåneka till saker som är fullständigt uppenbara, det är liksom inte trovärdigt någonstans och är inte heller särskilt snällt mot mig eftersom det lämnar mig någonstans i limbo. Det bli så mycket svårare för mig att komma vidare eftersom jag inte får svar på de funderingarna jag har och har haft.
Alltså, det här är så himla sorgligt alltihop. För innerst inne saknar jag ju honom också och de små samtalen vi hade om än det ena än det andra. Han hade kunnat dra sig ur situationen på ett mycket smidigare sätt och vi hade fortfarande kunnat ha en okej relation då. Nu kan vi inte det och det kommer med största sannolik aldrig bli bra igen. Indirekt har han ju behandlat mig som skit i det här och därtill kränkt mig genom att stirra på mina attribut och bara utnyttjat min goda vilja och mina känslor, så fruktansvärt fult. Det är ju så det måste vara, om det stämmer som han uttryckte när han blånekade. Vad har jag gjort för att förtjäna det där? Det gör mig så fruktansvärt ledsen.
