Solisen fnular

Ja här är jag och jag har inte legat och gråtit i 300 år om nu någon tänkte det, efter den där dagen. Nej, luften gick liksom bara ur på något vis och allt blev bara huller om buller ett tag.

 

Som ni säkert förstår tog jag mig i kragen den där dagen och bestämde mig för att ta ett snack med, ja ni vet vem. Riktigt nervös var jag men hade siktet inställt på att lösa situationen före min semester och när min dotter ändå var hos sin pappa. Jag gick helt sonika in på hans kontor på morgonen och sa att han och jag behövde prata med varandra och så undrade jag när det skulle passa honom bäst. Eftersom, som han själv sa, skulle åka på tjänsteresa onsdag och torsdag och inte vara på plats förrän på fredagen bestämdes det att vi skulle ta det direkt efter lunch. Redan här kan man ju undra hur han var funtad egentligen eftersom jag aldrig tidigare har bokat tid för ett snack med honom så borde han blivit misstänksam och funderat på vad det var som jag ville prata om redan där. Hur som helst, när vi andra precis satt oss för att käka lunch gick han förbi på väg ut för att själv äta lunch sa han nåt så korkat som "ja men då kör vi efter lunch"...jag höll på att sätta maten i vrångstrupen och tänkte för mig själv att han skulle ångra sedan att han gastat ut det där.

 

Väl tillbaka från lunchen kom han in på mitt kontor och jag bad honom stänga dörren. Började konversationen med att fråga om han förstod vad det var jag skulle prata med honom om, men nej han hade absolut ingen aning. Då började varningsklockorna ringa en aningens i mitt huvud men körde på ändå, jag ville ha det ur världen liksom, till varje pris. Vad som sedan utspelade sig går jag inte in på i detalj för det finns inte så mycket att säga om det egentligen eftersom det inte var särskilt konstruktivt alls. När jag talade om vad det var jag ville prata om började han med en stor suck och blev skitnervös och kunde nästan inte prata alls. Efter det blånekade han till allt...och då menar jag precis allt. Även till det mest uppenbara! Jag höll på att trilla av stolen! För av alla tänkbara scenarion jag funderat på i huvudet så var det här inget av dem..alls. Skitstövel! Jag menar, jag var ju fullt medveten om att han inte alls behövde vilja något med mig men att han kanske ändå var förtjust på något vis eftersom allt han gjort, sagt och utstrålat under så lång tid. Men nej, han blånekade och det gick inte att få ett endaste ord ur honom. Istället började han, efter att jag påpekat att andra också märkt och kommenterat till mig, fokusera på varför de andra sagt eller gjort si eller så. Jävla idiot rent ut sagt.

 

Ja ni förstår ju själva att jag inte fick fram något av allt det jag tänkt säga och förklara efter den reaktionen. Att han var känslomässigt hämmad hade jag ju redan förstått och att han har svårt för att prata om sånt visste jag ju också, jag har ju också svårt för det men att det var SÅ illa...ja det tänkte jag nog inte. Man kan säga att för mig gick luften ur fullständigt för det där var det sämsta jag varit med om i hela mitt liv och då har jag ändå varit med om en hel del, faktiskt mer än många andra.

 

Efter det där och han lämnat mitt rum ville jag egentligen bara åka hem och gråta. Men jag tänkte att han ska inte få nöjet att se mig åka innan arbetsdagens slut så jag stannade kvar och minns knappast vad jag sysselsatte mig med den eftermiddagen för hjärnan var i ett enda kaos. Jag hörde också honom sucka riktigt djupt när han kom in på sitt kontor igen...och jag hoppades att han fick sig en box i magen och tänkte till resten av den dagen.

 

Och för att inte det här ska bli ett alldeles för långt inlägg väljer jag att fortsätta i ett nytt senare...