Hösten är här, äntligen!
Den här veckan har varit sådär härligt höstlig, soligt med behaglig temperatur och inte speciellt mycket vind. Jag älskar verkligen hösten (ja jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen). Det är nu som jag brukar få som mest energi och om jag ska börja på något nytt så är det här precis rätt tid.
I år har det dock varit lite si och sådär med starten av hösten. Efter en hel sommar med huset invaderat av syskon med familjer som bokstavligen talat tagit över mitt hem och tryckt på pausknappen på mitt liv, såg jag fram emot en härlig höst med återhämtning för själen och förhoppningsvis få ett nytt jobb. Det skulle dessvärre visa sig att betydligt dramatiska saker skulle inträffa... Min mamma råkade nämligen ut för en akut blodförgiftning i hela kroppen som gjorde att hon svävade mellan liv och död i över en vecka, nedsövd i respirator. Skitjobbigt! Jag fick ringa efter mina syskon som fick åka ner direkt eftersom vi inte visste om hon skulle klara sig, läkarna kunde bara ta timma för timma och ingen kunde sia om chanserna som ett tag såg riktigt dåliga ut. Snacka om att allting ställdes på sin spets, livet bara vändes upp och ner över en natt kändes det som. Till saken hör att hon bara hade fyra dagar kvar på strålningen för bröstcancern som hon drabbades av tidigare i år. Livets ironi, när det är som värst. Tycker jag.
Hur som helst...mamma klarade pärsen och håller nu på att återhämta sig, vilket kommer att ta flera månader innan hon får tillbaka krafterna helt o hållet. Men hellre det än alternativet.
Finns massor egentligen som jag har i tankarna och som jag skulle vilja säga om det här. Men jag väljer nog att lägga locket på just nu och försöker gå vidare. Men en sak måste jag ändå nämna och det gör jag för att den känns så himla positiv i sammanhanget. Lillans pappa har verkligen visat sina goda sidor och ställt upp till 110% under den där jobbiga tiden. Känns jättebra och samtidigt lite otippat måste jag säga. Den man räknade med minst, har ställt upp mest och gett mig stöd och kraft...märkligt. Det gör mig alldeles varm inombords och jag hoppas att jag kan ge detsamma tillbaka någon gång.
Föresten så har han gjort framsteg på andra håll också och har vid några tillfällen nu lagat mat till mig och lillan istället för att jag ska stå i köket o slava varje gång. Känns kanske självklart för vissa, men för mig eller egentligen oss, känns det som en lyx. Det känns verkligen bara bättre o bättre hela tiden och har egentligen gjort så sedan förra julen, vilket känns så himla bra...inte minst för lillan som får en fin uppväxt på det här sättet. Vem hade kunnat gissa det för tre år sedan? ...inte jag, det är ett som är säkert! :-)
Nog om det!
Det är snart JUL! ....och som väntat har jag gått o fått julkänslor. Det är inget ovanligt alls för mig, för de brukar infinna sig någon gång i oktober. Men i år har de kanske infunnit sig lite lite tidigare än vanligt och det får jag nog tacka "dalatjejen" för. Min x-klasskompis som bor i dalarna och som nog är lika förtjust i alla julförberedelser som jag är. När jag tänker efter är det nog själva förberedelserna inför själva julen som jag tycker är allra roligast. Fixa o dona o pyssla, baka pepparkakor, dricka glögg..ja allt det där. I år blir det nog extra kul eftersom Julia börjar bli så stor nu att hon nog kan hjälpa till lite o baka pepparkakor o pyssla. Jag har samlat lite kottar i en burk och tänkte att hon och jag ska göra något litet julpyssel tillsammans när det börjar närma sig. Små änglar eller nåt som vi kan hänga i granen eller ge bort som julklapp till mormor o farmor. Det ska verkligen bli jättekul!
*drömmer mig bort en stund*
I år har det dock varit lite si och sådär med starten av hösten. Efter en hel sommar med huset invaderat av syskon med familjer som bokstavligen talat tagit över mitt hem och tryckt på pausknappen på mitt liv, såg jag fram emot en härlig höst med återhämtning för själen och förhoppningsvis få ett nytt jobb. Det skulle dessvärre visa sig att betydligt dramatiska saker skulle inträffa... Min mamma råkade nämligen ut för en akut blodförgiftning i hela kroppen som gjorde att hon svävade mellan liv och död i över en vecka, nedsövd i respirator. Skitjobbigt! Jag fick ringa efter mina syskon som fick åka ner direkt eftersom vi inte visste om hon skulle klara sig, läkarna kunde bara ta timma för timma och ingen kunde sia om chanserna som ett tag såg riktigt dåliga ut. Snacka om att allting ställdes på sin spets, livet bara vändes upp och ner över en natt kändes det som. Till saken hör att hon bara hade fyra dagar kvar på strålningen för bröstcancern som hon drabbades av tidigare i år. Livets ironi, när det är som värst. Tycker jag.
Hur som helst...mamma klarade pärsen och håller nu på att återhämta sig, vilket kommer att ta flera månader innan hon får tillbaka krafterna helt o hållet. Men hellre det än alternativet.
Finns massor egentligen som jag har i tankarna och som jag skulle vilja säga om det här. Men jag väljer nog att lägga locket på just nu och försöker gå vidare. Men en sak måste jag ändå nämna och det gör jag för att den känns så himla positiv i sammanhanget. Lillans pappa har verkligen visat sina goda sidor och ställt upp till 110% under den där jobbiga tiden. Känns jättebra och samtidigt lite otippat måste jag säga. Den man räknade med minst, har ställt upp mest och gett mig stöd och kraft...märkligt. Det gör mig alldeles varm inombords och jag hoppas att jag kan ge detsamma tillbaka någon gång.
Föresten så har han gjort framsteg på andra håll också och har vid några tillfällen nu lagat mat till mig och lillan istället för att jag ska stå i köket o slava varje gång. Känns kanske självklart för vissa, men för mig eller egentligen oss, känns det som en lyx. Det känns verkligen bara bättre o bättre hela tiden och har egentligen gjort så sedan förra julen, vilket känns så himla bra...inte minst för lillan som får en fin uppväxt på det här sättet. Vem hade kunnat gissa det för tre år sedan? ...inte jag, det är ett som är säkert! :-)
Nog om det!
Det är snart JUL! ....och som väntat har jag gått o fått julkänslor. Det är inget ovanligt alls för mig, för de brukar infinna sig någon gång i oktober. Men i år har de kanske infunnit sig lite lite tidigare än vanligt och det får jag nog tacka "dalatjejen" för. Min x-klasskompis som bor i dalarna och som nog är lika förtjust i alla julförberedelser som jag är. När jag tänker efter är det nog själva förberedelserna inför själva julen som jag tycker är allra roligast. Fixa o dona o pyssla, baka pepparkakor, dricka glögg..ja allt det där. I år blir det nog extra kul eftersom Julia börjar bli så stor nu att hon nog kan hjälpa till lite o baka pepparkakor o pyssla. Jag har samlat lite kottar i en burk och tänkte att hon och jag ska göra något litet julpyssel tillsammans när det börjar närma sig. Små änglar eller nåt som vi kan hänga i granen eller ge bort som julklapp till mormor o farmor. Det ska verkligen bli jättekul!
*drömmer mig bort en stund*
Kommentarer
Postat av: Mia
Har du läst min blogg eller :-)
Kul att se ett inlägg här, jag är in ofta. Vi kanske kan dela lite julkänslor nu innan alla andra kommer ikapp.
Postat av: Solisen
Japp, jag läser din blogg regelbundet. Är inne där varje gång jag är ute på nätet.
På tal om jul så väntar jag på att alla julprylar ska komma ut i butiker så att man kan gå o mysa runt lite. Kolla in länken som jag skrivit in. Det är en butik som ligger i grannstaden Falkenberg och de ska öppna för julen i mitten på oktober och jag gissar att e-butiken kommer att ha massor av julmysprylar också. Har du något tips på e-butik med mycket julmysprylar får du gärna tipsa :-)
Trackback
