Solisen fnular

Lördagens projekt blev kanske inte riktigt som jag tänkt mig. Det tog något längre tid att röja ut skrubben än jag hade räknat med vilket innebar att jag bara hann med ett projekt till och det blev planteringen av blommorna. Jag blev riktigt nöjd faktiskt och nedan kommer en bild för att visa resultatet....Bilden gör inte arrangemanget rättvisa riktigt, men har man en halvtaskig kamera så har man :-) Men det ger hur som helst en liten bild av hur det ser ut.

Söndagen blev ganska lugn och min mamma och hennes särbo var här o fikade och vi åt äppelkaka med vaniljvisp. Julia tyckte att det var så gott att hon åt hela tre portioner! (Man får passa på när det bjuds eller vadå? ;-) Sedan hade hon fullt upp med att visa sin mormor hur man leker med tåget och hur man ritar av händer, den lilla tjejen älskar verkligen sin mormor.

Igår hade vi en sån där "mellandag", ganska trist och inga större händelser. Var och handlade och självklart skulle Julia köra egen shoppingvagn (envis som få) och den här gången gick det ganska bra. Hon var t om så duktig att hon snällt gick förbi godiset på väg till kassan. Hon frågade visserligen om vi inte skulle köpa godis, men när jag sa nej accepterade hon det till min stora glädje såklart. Hon kan vara ganska jobbig annars i en del situationer nu för tiden. Men vilka barn är inte det när de är mitt i trotsåldern? Saker som man får stå ut med dagligdags nu för tiden är gap och skrik, speciellt då att lägga sig ner på golvet precis var som helst o bara banka o skrika för att hon inte får som hon vill eller för att något går fel. Sedan har vi det här nej-sägandet som hon kör med heeela tiden, till allting. Jag har lärt mig att inte ställa frågor utan komma med raka konstateranden för att undvika det här nejet, men jag glömmer mig hela tiden och det får ju sina konsekvenser. Dessutom har hon hamnat i skarven mellan att sova middag och inte och det är inte alls kul ibland. Speciellt inte dagar som igår då hela eftermiddagen blev en trotsig kamp med en mamma som försöker vara sådär rätt o riktig och konsekvent som man ju ska vara, men åh vad frustrerande det kan vara. Ibland undrar jag vart min snälla lilla tjej tog vägen? Men samtidigt älskar man ju henne mer än allt annat och hon kan vara precis lika go som hon är trotsig ibland och tur är väl det (men det kan svänga väldigt fort mellan varven vill jag lova).

Nähe, nu väntar annat...osså var det ju bilden, får jag ju inte glömma :-)