Solisen fnular

Klockan 03:20 på natten mellan fredag och lördag ringde min mobil, mitt i natten. Yrvaket tittade jag på displayen och såg att det var ett okänt nummer. Ok, tänkte jag, säkert någon som ringt fel på fyllan...jag skiter i att svara. Klockan 03:21 ringer det igen och då tänker jag att det nog är bäst att svara.

 

Det var från sjukhuset. De frågade om jag var XX:s dotter och jag svarade ja. I ett sömnigt töcken hörde jag honom sedan berätta att pappa gått bort. Att de försökt återuppliva honom i en timma utan att lyckas, hjärtat hade gett upp. Jag hann att tänka att det här kan inte vara på riktigt?!? Jag visste inte ens att han hade hamnat på sjukhus. Personen i andra änden av luren undrade om jag hade frågor. Frågor tänkte jag?! Jag har ju inte ens hunnit fatta vad som hänt. Han frågade också om jag och mina syskon ville komma upp och ta farväl, mitt i natten. Det blev kortslutning i min hjärna, jag som hade tagit ett glas vin på fredagskvällen funderade på om jag ens kunde köra bil. Mina syskon hade jag inte ens fått tag på och allt kändes bara som ett virrvarr i hjärnan som gick på högtryck! Bestämde att vi nog fick göra det på bårhuset vid ett senare tillfälle. Det är ju ändå försent, han är ju redan död och avskedet nu känns mer för vår egen skull.

 

Så här sitter jag nu, söndag eftermiddag och väntar på att min dotter ska komma hem från sin pappa. Sedan ska vi åka till bårhuset och ta farväl tillsammans med mina syskon. J får såklart bestämma själv om hon känner att hon vill följa med eller om hon vill vara hos mormor den stunden. Efteråt har vi bestämt att vi ska äta hämtmat tillsammans.Vi behöver ju prata ihop oss mina syskon och jag och min bror som kommit ner från Stockholm endast för det här idag åker hem imorgon bitti igen.

 

Det blir mycket framöver....