Solisen fnular

Jaha, då var det fredag. Normalt sett brukar fredagar vara bästa dagen på veckan, dagen då man har hela helgen framför sig. Av någon anledning känns det inte så just idag. Beror väl på att det har varit en vecka då jag mer eller mindre befunnit mig i en konstig bubbla, känslorna har farit runt som i en berg  och dalbana. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom pappa har gått bort.

 

Idag har varit en ganska bra dag men när jag skulle åka hem kände jag mig helt plötsligt jätteledsen, utan någon särskild anledning egentligen, förutom den klart uppenbara då. Hade ringt J här hemma tidigare och sagt att jag skulle bli lite sen från jobbet, tänkte att jag skulle svängt förbi systemet på vägen hem och köpa några öl eller lite vin som jag kunde smutta på till tacomyset som vi ska ha ikväll. Men helt plötsligt bara kände jag inte för det längre utan åkte hem utan att ha passerat systemet. Orkar ingenting, har inte lust att göra någonting, är trött, jättetrött! Ska det vara så här nu? Fredagar ska ju vara en glad och förväntansfull dag innan helgen. Men nu känns det bara...jobbigt!

 

Helgen är förresten redan planerad i stort sett. Imorgon är det J:s dansuppvisning, det ska bli kul att se. De är så duktiga, i alla grupper och det brukar vara jättebra musik också. På söndag är det tacksägelse i kyrkan på morgonen och sedan måste vi eller i alla fall jag åka till pappas lägenhet och påbörja någon slags rensning. Hur jobbigt är inte det? Det är en vecka sedan nu i natt sedan han gick bort...och nu ska vi börja röja. Vi måste det så att vi slipper betala ytterligare en hyra. Vi måste hinna lämna lägenheten innan den sista i den här månaden och så har vi begravningen den 29:e. Tufft, jättetufft känns det som. Helst hade jag velat krypa ur skinnet och bara dra, långt härifrån och bara vara för mig själv, grubbla, andas annan luft och bara vara. Men det kan jag ju inte, jag har en vardag, lönekörning, ett barn och allt annat att ta hand om...

 

I den här typen av situationer känner jag mig väldigt ensam. Jag måste ju på något sätt försöka vara som vanligt för min dotters skull. Jag kan inte bryta ihop och tycka att livet är skit. Jag har ingen som jag kan prata med när jag kommer hem om de här sakerna eller tankarna, har inte någon som kan hjälpa till att reda ut grubblerierna och säga att allt kommer att bli bra. inte heller någon som kan bara ge en kram, lyssna och förstå...Det är ganska tungt att stänga in allt inombords hela tiden, att bara kunna vara ledsen en kort stund innan man ska somna...eller mitt i natten om man vaknat. Det blir så oerhört tungt och allt känns både större och värre när det läggs på hög inuti. Men det är ju så det är. Mitt enda andningshål just nu är min blogg och jag är medveten om att det här håller på att bli en blogg fyllt med ångest och förtvivlan, förmodligen knappast någon som orkar läsa heller för den delen. Men det kvittar, jag får iaf lätta på trycket en liten liten smula. Det var inte det här som var syftet när jag tog upp bloggandet igen. Jag hade tänkt att den skulle bli ganska underhållande och smårolig med inslag av inredning och mat och lite annat smått och gott...men det kommer nog...sen.