Solisen fnular

Det där med bil alltså. För mig som bor strax utanför stan och har barn känns bilen alldeles nödvändig. Det ger ju frihet att åka vart man vill precis när man vill, behöver inte ha några som helst tider att passa. Det är också bra att packa i när man varit och shoppat. Helst vill man ju ha en riktigt snygg bil också...ska ju se snyggt ut att glida om kring. Sen har vi ju det här med färgen, också viktig, jätteviktig faktiskt. Det ska vara en cool färg och den ska också "dölja" smuts så att man komma undan med att inte ha tvättat bilen den senaste månaden...eller för den delen...året!

 

Min första bil, en mörkblå 142:a årsmodell -73...automat var den...köptes av en kompis precis efter att jag kommit hem efter att ha bott i USA i 1,5 år. Jag var 20 år, livet lekte och självklart skulle jag ha en bil. Den höll i 6 månader. Låt mig säga att vi inte är kompisar längre. Den stod länge på parkeringen innan jag till slut hittade en köpare, en kompis till en granne. Ung och dum som jag var överlät jag överflytten åt min granne och dennes kompis som självklart skulle "fixa". Och här står jag nu X antal år senare och betalar fortfarande avställningsavgiften på bilen, som inte finns, men som fortfarande står i mitt namn. För er som undrar så har jag försökt under perioder i mitt liv att få tag på han som köpte den så att vi kan göra överföringen, jag har ringt polisen för att få råd i ärendet...men ingen kan hjälpa mig.

 

Efter den där misslyckade bilaffären undvek jag under många år att köpa bil, dessutom bodde jag mitt inne i stan så vad skulle jag med bil till? Kunde ju låna av föräldrar eller kompisar om jag behövde. Tågstationen låg ju dessutom bara några hundra meter bort så vad var problemet liksom?!?

 

Sedan fick jag barn. Då var det plötsligt inte så bekvämt utan bil, otympligt och jävligt med att lyfta barnvagn på både tåg och buss. Detta gjorde att, när min älskade morfar gick bort och jag fick erbjudandet att överta hans gamla bil, ja då tackade jag helt enkelt ja till det. Få en bil gratis liksom, klart man säger ja. Det var en tuff liten sak. En Opel Corsa Swing, svart med gröna stripes på sidan. I den swingade vi iväg, dottern och jag. Trots att den var väldigt liten fick jag plats med både barnvagn och annat i bilen och den var riktigt smidig, bensinsnål och kvick. Den höll i några år och fick vara med om både det ena och det andra. Diverse roadtrips till Stockholm, Astrid Lindgrens värld...tyvärr var jag inte alltid så snäll och tålmodig mot den. En gång hade jag sönder vindrutetorkarna, råkade visst rycka i dem för hårt när jag skulle byta torkarblad eftersom jag blev förbannad när jag inte fick till det...Men det var ändå en väldigt kär bil. Det var med sorg i hjärtat som jag tog avsked från den...den där vintern. Det hade snöat jättemycket och låg stora drivor på vägarna och jag och min dotter som vid det laget flyttat ut på landet tuffade på i maklig takt hem. När vi kom till vår lilla väg mot vårt hus, stod grannarna där med sin stora tunga V70 mitt i vägen, den hade kört fast i de halvmeterhöga drivorna. De sa något om att jag skulle köra runt en annan väg och ställa bilen vid deras hus och gå sista biten eftersom det var så höga drivor och min lilla bil skulle ju inte klara det. Tji fick de (eller kanske jag i sista änden), jag körde runt som de sa...men när jag kom dit tänkte jag...äsch, jag provar. Sagt och gjort, gasen i botten och hej vad det gick...hela vägen hem gick det! Snön yrde runt bilen men den tuffade på som om den aldrig gjort något annat. Lite skadeglad var jag när jag anlände hemma och sneglade mot grannens nya fina stora tunga V70...så mycket för fin bil tänkte jag. Efter den där dagen blev bilen inte riktigt sig lik, orkade liksom ingenting...lämnade in den på verkstan som inte kunde hitta vad felet var...så ja...det blev till att köpa mig en ny(are) bil.

 

Nästa bil, ja då tog jag i, en stor Ford Mondeo, ljusgrå (fungerar urbra mot smuts, syns nästan inte alls) årsmodell -00. Gigantisk bil i jämförelse med min lilla Opel, men ska det va så ska det vara rejält tänkte jag. Måste ju kunna få plats med julgranar vid jul och möbler och annat när man är på ikea exempelvis och i den här bilen har det inte vara några problem alls, bara att kasta in det i mitt stoooora bagage, inga problem! Första tiden var jag överlycklig, tänk att jag nu hade en bil där jag inte behövde veva på en spak för att få ner rutorna....det räckte att trycka på en knapp...weehooo!...typ...Den här bilen har varit en riktigt trofast vän, trots en del kostsamma reparationer. Men nu har tiden kommit, att kanske tänka lite...ännu nyare...

 

Jag är kär! Ja faktiskt....lite...i en mörkblå Volvo V60, årsmodell -12. Ja så är det, provkörde igår och jag är såld! Bilen också kanske? Jag är 47 år och jag känner att det är dags för lite mer komfort (okej, nu lät jag ju som om jag vore pensionär...komfort...hmpfr). Jag vill också ha en fin bil, med USB, Bluetooth och AC. Nu har jag ju ett bra jobb och sparade pengar...varför inte sätta sprätt på dem liksom. Bil som är en sån bra affär...eller inte! Nåja, bara tanken på att slippa oroa sig för nästa gång bilen tänker rasa och knappast våga åka utanför kommunens gränser är värt en hel del för mig som ensamstående. Jag har inte heller någon i min närhet som kan bilar och som kan hjälpa till att fixa och trixa med bilen när det blir problem. Så...jo...jag har nog motiverat till mig själv varför jag ska få göra det här stora inköpet, det största jag gjort i mitt liv hitintills. Kanske blir jag lite snyggare också...eventuellt...med snygg sportig bil i rätt färg...jo...så får det nog bli! :-)