Solisen fnular

Oj! Här slår vi på stora trumman direkt! Döden...vilket ämne? Ja det är dramatiskt, men ändå en del av livet. Död kan vara så många olika saker. Det kan vara det som nog de flesta tänker på, en familjemedlem, en vän, bekant eller ens käraste som går bort. Det kan vara grupper av människor som går bort i katastrofer, olyckor och terrorattacker. Det kan också vara betydligt simplare än så, det kan vara ett avslut på något som också blir början på något nytt. Ett avslut på ett kapitel. Sedan kan det ju också var ännu simplare...något kan ju också vara dödens tråkigt! Jag tycker hur som helst att det är lika bra att avhandla det på direkten, så är det gjort liksom!

 

För mig har döden drabbat mig på flera olika sätt de senaste åren. Tre nära anhöriga har gått bort under de senaste åren. Senast var det min mormor som blev över 90 år och som somnade in lugnt och stilla i januari i år. Det blev avslutet på den generationen i vår familj, nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar i livet. Det känns lite läskigt och som att det där med...döden...kryper närmare! Ok, nu vill jag inte överdramatisera det hela, för det är inte så att det här upptar hela min värld hela tiden. Jag blir bara läskigt påmind om att vi alla ska dit...förr eller senare. Det är också en hel massa minnen, framför allt från barndomen, som förknippas med de personerna som får en annan betydelse på något sätt. Men det är ändå en del av livet som vi måste acceptera. Nu är det hög tid, för min generation, att skapa fina minnen åt våra barn.

 

En annan död som jag också varit med om är min själsliga död. Den kom inte sådär plötsligt och inte på grund av ålder utan kom sig utav livet. Ganska ironiskt när man tänker på det, döden uppstod på grund av livet. Det var då min blogg dog. Det var då jag drog mig undan, tappade bort många vänner. Det blev för jobbigt, gick inte ens att formulera i ord och sakta men säkert stängde jag av. Den ena kreativa sidan efter den andra. Sparade bara en bit och det var min relation till min dotter, min glädje och inspiration i livet...den biten har aldrig förändrats. Men nästan allt annat dog, eller gick på sparlåga, kvävdes, utplånades. Kanske i brist på självkänsla. Kanske på grund av yttre omständigheter. Eller en kombination av båda. 

 

Så här 11 år senare kan jag äntligen och plötsligt känna liv i den gamla kroppen igen. Det trodde jag faktiskt inte, jag hade nog mer eller mindre gett upp...speciellt på vissa områden. Vad har hänt? Vad är skillnaden? Ja det är sånt jag funderar på ibland. Det är flera saker i kombination som börjat ge mig glädje igen...för ja, jag hade tappat glädjen. Dels hamnade jag på en arbetsplats där jag kände att jag kunde utvecklas, mina kunskaper och mitt sätt att vara betydde något och uppskattades, lyssnades på...jag fick ett värde som till slut smittade av sig inombords och jag kunde tänka att jag minsann också hade saker att bidra med och kvalitéer som betydde något i världen, i det stora hela.

 

Jag har också satt ner foten på vissa områden, satt egna gränser för vad som är ok och inte. Det hjälper liksom inte att vända ut och in på sig själv för att vara till lags för vissa människor, de kommer ändå aldrig vara nöjda. Jag bestämde mig för att våga stå upp för mig själv, vilket är ganska svårt för mig. Jag håller människor som får mig att må dåligt på avstånd och försöker ge och lägga energi till de som ger mig positiv energi tillbaka. Försöker vara ärlig och framför allt snäll mot mig själv. Jag har straffat mig själv hela mitt liv och nu får det räcka!

 

...Från och med nu är det framåt som gäller! Jag vill och jag kan! Hänger du på?