Solisen fnular

Ibland undrar jag om livet vill spela mig ett spratt. Jag verkar ha väldigt svårt att få till det på alla sätt och vis. Antingen för att jag själv har svårt att få tummen ur eller för att det kommer saker emellan som gör att jag inte får gjort/sagt det jag ska...eller föresten...är det så att livet helt enkelt vill att jag ska ha mer tålamod? Jag tycker ju faktiskt att jag har ganska mycket av den varan i de flesta situationer men kanske är det så att när det gäller känslor och tankar och när jag väl bestämt mig för något så har jag inget som helst tålamod, kanske? Ibland vill jag kanske att saker ska hända så fort eftersom jag förväntar mig att något ska gå snett och att det då är lika bra att ta smällen på en gång så att man får det gjort, kan bearbeta det och sedan gå vidare?

 

Det är lite sånt jag tänker på just nu. Jag har ju försökta att komma till skott och prata om saker med han med stort H en längre tid men oftast har jag inte kommit till skott eftersom jag har fegat ur precis när jag skulle säga något och när jag haft bästa möjligheten. Nu tror jag att jag kommit så långt i min process med mig själv att jag faktiskt skulle våga säga något men då kommer det andra saker i vägen. Som igår exempelvis, jag hade tänkt dröja mig kvar en stund på jobbet eftersom han oftast är kvar sist på dagarna och särskilt då en fredag. Min dotter är ju hos sin pappa i helgen så då hade det ju passat bra att göra så just igår. Jag satt kvar...men oturligt nog var det väldigt många andra kvar också...och hur länge orkar man sitta och vänta ut när man egentligen vill hem och fredagsmysa? Jag åkte alltså hem och gjorde mig en cocktail istället och kollade på "Bridget Jones dagbok" som råkade gå på TV just igår kväll. Den passade föresten alldeles utmärkt till gårkvällens stämning :-). Sedan har vi ju dagens, jag har åkt in till stan för att göra en del ärenden och passa på att göra mig lite ärenden in på jobbet en sväng eftersom han brukar jobba på helgen ganska ofta (ja det vet ni ju redan, för jag har ju åkt hit förr i samma ärende just på helgen haha). Hjärtat åkte upp i halsgropen när jag såg att hans bil var här men jag tänkte att NU...nu händer det, bara att ta tjuren vid hornen! Bära eller brista. Jag öppnar dörren till jobbet och går in på mitt kontor...och hör...att hans dotter är med och jobbar. Men va f..n, det här är ju bara inte sant! Är det inte meningen att vi ska prata med varandra eller? Ska vi bara fortsätta att gå som katten kring het gröt i all evighet, jag tror jag dör!

 

Så nu sitter jag här och skriver i min blogg...igen...som jag brukar när jag åker in till jobbet en sväng på helgen. Det här är rena rama tortyren...ja inte att skriva i bloggen såklart...men det här andra. Snart lutar det åt att jag faktiskt tar och knåpar ihop det där mailet trots allt, bara för att få det ur mig.

 

Nåja, nu ska jag nog tassa ut härifrån igen och åka och göra lite ärenden till...ska nog unna mig lite blommor minsann, ja så får det bli! Ikväll blir det nog en Cosmopolitan igen likt den som jag drack igår kväll, fundera lite över livet och kanske tänka ut vad jag ska hitta på härnäst.