Feg
Ja jag är nog det måste jag säga. I alla fall när det gäller att öppna upp mig själv och blotta det jag egentligen känner. I skrift kan jag göra det men sådär face to face ja då blir jag som förstelnad och sluter mig som en mussla. Jag önskar verkligen att jag hade lättare för att säga till någon vad jag egentligen känner och tänker. I det här fallet handlar det ju om han med stort H. Det var väl kanske inte så svårt att räkna ut egentligen...eller hur?
Jag har nu gått omkring i flera månader och tänkt att vi måste prata, säkert han också skulle jag tro. Vi verkar lika på det sättet...gå som katten kring het gröt och hoppas på att den andra ska säga något, ge någon hint eller leda in samtalet på det som vi egentligen behöver prata om. Känslor. Nu känner jag personligen att det har kommit till en punkt att det får bära eller brista, vi MÅSTE prata...oavsett vad konsekvenserna av det blir. Detta blev uppenbart för mig när en kollega, som såvitt jag vet, inte har en aning om vad som hänt eller händer...eller inte händer. Det var i alla fall så jag trodde tills han skickade ett mail till mig med en bild på mig och han med stort H och skrev vilket gulligt par vi var...det kan vara en ren slump, men det kan också vara så att han anar något och då har det liksom gått för långt. Mr H och jag måste prata ut och bara rensa luften lite oavsett om vi har något på G eller inte, vi måste ta reda på var vi står med varandra liksom.
Vad är det då som gör det så svårt egentligen? Ja i mitt fall handlar det väl om rädslan att bli sårad och avvisad. Eftersom han kommit mig så nära, riktigt riktigt nära så är jag som ett öppet sår och han skulle lätt som en plätt kunna såra mig djupt in i själen. Nu känner jag väl som så att han inte är den typen som medvetet skulle såra någon men det kan ju ändå bli så helt oavsiktligt. Jag måste vara beredd på det hur som helst och det är svårt när han är så nära. För att göra saken ytterligare komplicerad så jobbar vi ju ihop och träffas i stort sett dagligen.
Om jag tittar rent historiskt genom mitt liv så kan jag nog helt ärligt säga att jag nog aldrig sagt till någon endaste precis vad jag känner när det gäller mina innersta känslor, inte ens de som kommit mig sådär nära. Det är egentligen bara två män som kommit mig så nära före Mr. H, en kille som jag träffade när jag gick på gymnasiet och en som jag träffade när jag var sisådär 25 år och han är död nu. I stället har jag gjort allt i min makt för att dölja det jag känner...vilket också kanske gjort då att det inte slutat så lyckligt för mig i kärleken.
Kanske därför som jag känner att det är ännu viktigare för mig nu att säga precis det jag har på hjärtat, för min egen skull. Även om det inte leder någon vart utan att vi kanske bara konstaterar att det är som det är och det är bara så det får vara så känns det viktigt för mig, ja faktiskt viktigare än någonsin, att säga det jag känner. Han är för fin för att inte göra det och att förlora någon för att jag inte sa det jag tänkte är bra mycket värre än att förlora någon på grund av att jag sa det jag kände. I det här fallet var det ju han som började och han som flirtat ganska så rejält kan man säga och som sa det där han sa till mig den där kvällen och som svansat runt mig i många månader innan jag ens fattade vinken och innan min pollett trillade ner. Han har ju vänt mitt liv upp och ner och han måste få veta det. Han får liksom skylla sig själv ;-) Jag är lite orolig för att det kan ha gått för lång tid sedan själva händelsen som startade hela den här grejen, men den risken måste jag nog ta, faktiskt.
Hur ska jag gå till väga då? Ja helst hade jag bara velat skriva ett brev till honom där jag får ur mig precis allt jag känner och funderar på och kan formulera det på mitt eget vis utan att han avbryter. Det hade ju varit den enklaste vägen och nästan lite fusk eftersom jag ju har lätt för att uttrycka mig i skrift vilket jag tror att han inte har. Dessutom går jag ju miste om kroppsspråket och minspelet i ansiktet som ibland avslöjar mer än vad man själv önskar. Det är lättare att läsa av en person när man står ansikte mot ansikte. Det är också det allra svåraste eftersom man också kan läsa av sånt som man inte vill se men den risken måste man vara beredd på även om det är jobbigt. Jag hoppas nu att jag ska få tillfälle att vara ensam med honom på jobbet och att jag faktiskt kan repa mod till mig just då också. För ett par veckor sedan var vi ensamma på kontoret en halv dag och jag trampade nervöst omkring på mitt kontor och tänkte att jag skulle säga något...men det gick helt enkelt inte. Jag höll på att smälla av! Jag ångrade mig såklart efteråt när han åkt, särskilt eftersom han hängde vid dörren till mitt kontor innan han gick och såg ut som att han ville säga något men inte vågade...tänk om det faktiskt är så...att vi tänker samma sak? Båda vill prata men ingen vågar...
Tänk om...
Kommentarer
Trackback
