Solisen fnular

Så var det nya året äntligen här, skönt! Jag har verkligen väntat på 2017. Det beror ju inte på att jag har något särskilt inplanerat eller något alldeles speciellt att se fram emot utan jag har kanske mest längtat efter att lägga 2016 bakom mig.

 

Förra året var verkligen turbulent rent känslomässigt. Aldrig har jag upplevt sådana toppar och dalar, kanske mest dalar ändå trots allt...i alla fall som jag ser på det just nu. Det inleddes i januari med att min mormor gick bort. Hon var gammal och hennes tid hade runnit ut. Hon somnade helt enkelt in. Ändå kändes det väldigt ledsamt. Det var den sista av mina mor- och farföräldrar som gick bort, en generation som försvann från livet och därmed tog jag ett jättekliv själv att gå ett närmare slutet.

 

Februari försvann i ett nafs, försvann liksom i en grå dimma kan man säga. Sedan kom mars, min födelsedagsmånad. Då hände ju det som har kommit att prägla resten av året kan jag säga och som fortfarande påverkar mig, starkt! Det var då han sa det, det där som vände upp och ner på hela min tillvaro och ända tills idag känner jag mig upp och ner och vet varken ut eller in.

 

Mitt i all villervalla och med mig själv upp och ner kom april. April inleddes med inköpet av min nya bil, vilken lycka! Tyvärr blev den lyckan väldigt kort för två dagar efter att jag hämtat bilen hände det som inte fick hända...pappa gick bort hastigt. Den känslan när de ringde från sjukhuset mitt i natten och berättade kommer nog alltid finnas kvar. Det blev som en chock och hela den helgen gick jag som i en dimma och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Tiden efter det var ett smärre kaos och något jag fasar över att behöva uppleva igen. Det är ju ingen som talar om för en hur allt funkar när någon dör utan man får lära sig allt på egen hand, den hårda vägen. Det är ganska märkligt egentligen hur lite man känner till om sånt där, trots att människor dör hela tiden.

 

Maj och juni tuffade förbi och blev en tid med oerhört mycket grubblerier, tankar kring livet och om varför saker händer när de gör. Kände mig som ett levande frågetecken och känslan av sorg över att pappa gått bort och känslan av glädje över någon kanske tyckte om mig på riktigt surrade runt i en salig blandning. Däremellan skulle jag uppträda med kören, fixa inför skolavslutning och jobba, jobba och sa jag...jobba?

 

Sedan blev det juli. Det var då semestern skulle infinna sig och oj vad jag skulle vila och tänka klart och njuta och hitta på roliga utflykter och gå på bröllop, fixa finaste kalaset för dottern och ja, precis allting skulle hända den där månaden. Föga anade jag att jag skulle jobba mer än jag någonsin gjort i mitt liv, vara trött och ledsen mest hela tiden och önskade att jag egentligen befann mig någon helt annat ställe både rent fysiskt och i livet. Jag tror att juli blev den ledsnaste månaden någonsin. Det var som om allt som hänt under de föregående månaderna plötsligt kom ikapp mig och jag rasade ihop som ett korthus. Jag grät och grät och grät. All kraft gick åt till att försöka hålla minen uppe när min dotter var hemma och i närheten. All övrig tid grät jag, natt som dag. Allt det där resulterade i att jag nästan inte sov alls...och det hade nog egentligen startat redan i maj-juni om jag ska vara ärlig.

 

Efter den värsta månaden i mitt liv kom augusti. Dags att börja jobba igen (slutade jag ens?). Skolorna började igen och allt skulle återgå till det normala. Tyvärr hade bristen på sömn satt sina spår och min ledsamhet inombords gick inte över. Att försöka hålla modet uppe på jobbet tog precis allt jag hade och lite till. Jag gjorde vad jag kunde för att verka "normal" men jag tror nog inte att någon gick på det...egentligen. Augusti var också en månad då jag skulle på stor fest. Företaget jag jobbar på firade jubileum och anordnade en stoooor fest med människor från hela världen. Alla skulle vi träffas och ha skoj tillsammans i Globen som de hyrt för tillfället. Själv försökte jag tagga mig själv genom att shoppa järnet innan. Snygga kläder skulle jag ju ha, det var ju trots allt dress code för evenemanget, både för dagen och kvällen. Jag spenderade en hel del pengar inför det tillfället och precis allt var nytt, inifrån och ut. Det enda som möjligtvis inte var nytt var makeupen som jag bar, men parfymen var ny för tillfället. Kvällen som vi alla sett fram emot blev lite kulmen för mig på något vis och även om det var väldigt trevligt, välordnat och riktigt riktigt maffigt så kände jag mig inte som mig själv, inte alls på festhumör kan man säga. Tråkigt att känna så på årtiondets största fest. Augusti avslutades med ett samtal med min chef...eller egentligen min chefs chef där vi pratade om arbetssituationen och lite om livet i allmänhet i ett syfte att vända min onda cirkel till något gott.

 

Sedan kom september och för första gången på månader sov jag en hel natt. Det gjorde underverk. Tyvärr ökade dock tankarna på han med stort H när jobbdimman lättade. Mycket existentiella frågor surrade i huvudet. Varför händer allt det här mig? Varför ska det aldrig ordna sig för mig, varför ska det alltid vara problem på ett eller annat sätt när jag träffar en man jag faktiskt kan tänka mig att leva med, för resten av livet? Varför? Vad är det för fel på mig? Har jag inbillat mig alltihop? ...Och så kom tårarna igen! I ett försök att skingra tankarna försökte jag planera in lite olika kul saker. Bland annat bjöd jag in tjejerna på jobbet på tjejmiddag. Riktigt skoj med tjejsnack och att ses sådär utanför jobbet. När de åkte hem med han som de fixat skjuts med frågade en av tjejerna den andra om det var något mellan mig och mrX, när jag fick reda på att hon frågat sådär så tänkte jag. Nä, jag har faktiskt inte inbillat mig någonting alls. När dessutom en annan kollega skickar ett mail med en bild på mig och mrX och skriver "Grattis, vilket gulligt par" så ökade ju såklart tankarna på den situationen...och paniken likaså.

 

Oktober månad, ja då började jag landa även om jag började känna ett stort behov av att uttrycka det jag funderat över när det gällde HAN. Jag funderade mycket över att vi behövde prata och hade intentionen många många gånger att göra det när vi jobbade över båda två och var själva men på något vis fick jag inte fram något. Det kändes lite som att han var lite generad och kanske t om blyg och då blev jag också det, det är svårt att sätta ord på något och få ut det på rätt sätt. Särskilt när man som jag är fullständigt livrädd för att bli avvisad och sårad ända in i själen. Trots det kände jag att jag MÅSTE säga det, kosta vad det kosta vill. Jag har nog aldrig känt så starkt att jag måste berätta vad jag känner och det är en läskig ny känsla för mig. Men så har jag ju fått jättestarka känslor för honom, vet inte riktigt om jag känt just så här för någon annan...någonsin! Bara en sån sak gör mig vettskrämd för jag inser också att risken att jag ska bli riktigt sårad och förmodligen aldrig återhämta mig mer är överhängande och det är då frågor som VARFÖR? dyker upp...och så kom tårarna igen! Precis i slutet på oktober kom jag till ett beslut, det får bära eller brist, men nu måste det bli sagt...på vilket sätt som helst men ut måste det. Sagt och gjort, jag skrev ett brev. Det var inte så jag tänkt att jag skulle göra men eftersom jag inte fick ur mig det någon enda gång av alla de gånger jag tänkt när vi varit ensamma så fick det bli på det sättet. Då fick jag åtminstone ur mig det utan att bli avbruten och kunde formulera mig så som jag själv ville.

 

Det var svårt att skriva, jättesvårt! Hur skriver man till någon om hur man känner utan att lägga skuld, tvång eller för den delen vända det till att prata om honom och det jag tror om honom? Att faktiskt prata ur sin egen synvinkel och hur JAG faktiskt känner är inte lätt och det satt långt inne. Jag kan fortfarande känna att jag borde ha ändrat ett par saker i det där brevet, men just där och då blev det som det blev. Jag avslutade brevet med att han inte behövde säga något till mig om någonting om han inte ville, att jag förstår hur som helst och det står jag för även om det är jobbigt nu.

 

November. Tiden efter att jag skickade mailet blev som en enda lång plåga och jag undrade många gånger om jag gjort rätt. Det märktes att han blev nervös när vi möttes på jobbet och jag blev precis lika nervös. Samtidigt kändes det som att båda försökte låtsas som om inget hade hänt, att allt var som vanligt. Skum känsla. Jag förstår att det är jobbigt för honom att säga någonting som någonting, han är ju gift. Han kanske inte vet vad han tycker, vad han känner eller vad han vill? Samtidigt känner ju jag mig väldigt utlämnad och utan skydd för världens grymhet. Jag har aldrig gjort något liknande och brukar aldrig säga vad jag känner för någon, även om jag haft känslor, för att jag varit för rädd för att bli sårad och nu plötsligt står jag här. Utlämnad för världen och som ett stort öppet blödande sår och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. På sätt och vis har det varit bra att han varit på mycket tjänsteresor, väääldigt mycket borta. Det har gjort att jag åtminstone kunnat slappna av lite och inte vara på min vakt hela tiden när han inte är där. Samtidigt saknar jag ju honom när han inte är på jobbet.

 

Plötsligt blev det december! En fullspäckad månad med allt möjligt inplanerat, bakning och försäljning till förmån för min dotters klass, uppträdanden med kören, jättetight lönekörning, tjänsteresa till Stockholm och allt annat som december brukar innehålla. Jag som haft ett sånt märkligt och tufft år kände att stresströskeln var väldigt låg och humöret var väl inte direkt varit på topp den där månaden. Julklappsstress är inget kul och stressen över att åka till min bror med familj i Stockholm över julen var väl ingen jättebra kombo och jag har nog varit ganska tröttsam på jobbet med min oro och mitt gnäll. Fick också reda på att min mamma, som varit sjuk större delen av året, har en förändring på ena lungan och bara en sån sak gör mig fruktansvärt orolig just nu. För i ärlighetens namn orkar jag inte mer elände nu. Trots allt det där så blev julen ganska så trevlig ändå även om jag fick bita mig i läppen några gånger för att inte utlösa tredje världskriget. Min bror med familj var en perfekt värdfamilj som orkade stå ut med oss alla i flera dagar och deras nya hus var helt fantastiskt. Väl hemma igen och dottern åkt till sin pappa bestämde jag mig för att spendera nyår för mig själv. Inte minst för att kunna reflektera över livet, vad jag vill och allt det där och också för att jag inte kände mig på humör för att umgås. Nu blev det väl inte sådär värst mycket reflekterande måste jag erkänna utan snarare planering av god middag och funderingar på mrX, som för övrigt är mer charmig och flirtig än någonsin...why?!?

 

Hur som helst, ett långt och för det mesta tufft 2016 men ett fint avslut med champagne och god mat, kanske bjussar jag på menyn en annan dag.

 

Avslutar med en bild på världens godaste drink som min bror bjöd oss på kvällen före julafton.

 

Gott slut och god fortsättning på det nya året!