Solisen fnular

Sitter här och det är annandag påsk. Solen skiner och jag har ätit frukost och druckit de sista dropparna av muggen med kaffe. Påsken är en sån där härlig helg då det inte brukar finnas så många måsten utan jag brukar kunna göra det som faller mig in. Påskmiddag med familjen på påskafton möjligtvis men i övrigt brukar kalendern vara tom och det tycker jag är skönt. Finns inget skönare än en kalender som inte är full av inbokade aktiviteter tycker jag, i alla fall inte när aktiviteterna är sånt som jag inte själv kunnat styra. Behovet av att ha en tom kalender har blivit riktigt stort efter att jag kört huvudet i väggen. Jag blir liksom stressad av att ha saker inbokat och det spelar egentligen ingen roll att det är trevliga saker. 

 

I år är påsken inte så "ledig" som jag skulle önska. Varje dag har någon aktivitet inbokad och där jag måste passa en tid. Idag ska jag t ex på kalas kl 14, kalas för en av de yngre kusinerna som fyller 18. Jag är inte jättesugen på att ge mig iväg egentligen, hade behövt en hel dag hemma. Dottern som egentligen skulle följt med är med sin pappa och åker skidor för dagen då det är sista gången de har öppet för säsongen. Det hade ju varit en perfekt dag för mig att skrota runt här hemma men istället måste jag göra mig iordning och åka på kalas och dagen blir helt splittrad känns det som. Igår sjöng jag med kören i kyrkan på förmiddagen vilket då också innebar att jag var tvungen att gå upp tidigt för att gå dit och öva på morgonen. Påskaftonen var vi hos min bror med familj på påskmiddag och långfredagen hade jag en väninna här på middag för lite tjejsnack och vin. Jättetrevligt alltihop men någonstans i påsken hade jag velat ha en hel dag helt tom, att kunna göra vad jag vill med...som att köpa lite vårblommor och plantera i krukorna utanför dörren, gå en promenad eller bara sitta i solen en stund eftersom den gjort sällsynt besök i helgen.

 

Imorgon har jag tagit ledigt från jobbet men då ska dottern till tandläkaren så där är ytterligare en tid att passa. Låter ju ganska fjantigt egentligen att bli stressad av att ha en tid om dagen att passa men det är inget som jag kan kontrollera tyvärr. Jag önskar att jag kunde känna mig sådär pigg och full av liv hela tiden. Jag måste försöka hitta tillbaka till det, minns nästan inte hur det kändes. Det får bli mitt mål med året. Inte stressa fram det utan bara försöka känna efter och hitta saker som jag tycker är kul. Jag har fortfarande svårt att hitta något som är kul nu...men jag hoppas att det kommer med tiden. Jag måste ge det tid, ha tålamod med mig själv och inse att det inte går så fort som jag önskar att komma tillbaka till livet. Jag måste hitta glädjen. Den måste finnas där ute någonstans...eller förresten...den ska ju finnas där inuti. Den har gömt sig väl, var är du?