Solisen fnular

Det är så konstigt, hur det ligger och pyr under ytan. Glad i ena stunden och ledsen i nästa. Jag förstår ju att det kanske måste få vara så, att jag måste få låta det komma när det kommer även om det känns jobbigt. Det är väl en del i läkningsprocessen i utbrändheten.

 

Idag var en sådan dag. Jag satt och var på hyfsat bra humör, jobbade med mitt och det tuffade på i maklig takt. Plötsligt trillade det in ett mail i inkorgen och så satt jag plötsligt där med tårar i ögonen, bara sådär, på ett kick. Mailet handlade om min bästa kollega vars son gick bort för ett kort tag sedan. Hon är sjukskriven sedan dess men ska försöka jobba 50% trots att hon känner sig sådär fruktansvärt trött och orkeslös. Bara att läsa det där, som jag förstod skulle hända med henne förr eller senare gjorde ont. Ont för att det jag blev ledsen å hennes vägnar och för att det påminde mig om hur förra året såg ut för mig och hur dåligt jag faktiskt mådde. Ja jag skriver i imperfekt eftersom jag mår bättre nu och är inte alls där jag var då, förra året vid den här tiden. Det påminde mig om saker som gör ont att tänka på, saker som gör mig ledsen för det är jag ju fortfarande även om jag numer lyckas hålla fasaden uppe för det mesta. Men så idag kom tårarna på jobbet och eftersom vi numera sitter i rum med stora glaspartier kan jag ju inte direkt gömma mig. Jobbigt!

 

Vände mig åt fönsterrutan till för att försöka dölja tårarna, för att ingen skulle se men självklart tittar en kollega förbi och frågar hur det är. Det är så fruktansvärt svårt att förklara för någon utomstående. Jag som dessutom har svårt att öppna upp mig för andra försökte förklara att jag fått ett mail och vad det innehöll men det lät tunt. Att jag i samband med det också tänkte på min egen sorg, att det på fredag är årsdagen sedan mamma gick bort och allt det jobbiga jag gått igenom kändes ju också sådär...Vad jag inte sa däremot var ju min stora stora ledsamhet när det gäller han med stort H, hur ledsen jag är för att jag aldrig kommer att få den jag vill ha mest av allt. Hur trasigt mitt hjärta är och jag kan inte berätta det för en endaste själ. Det gör så fruktansvärt ont att det är helt outhärdligt, är det egentligen konstigt att jag är ledsen?