Solisen fnular

Vaknade tidigt idag trots att jag gick och lade mig sent. Hade en gammal väninna här på middag igår kväll och så passade vi på att kolla mello som dragit igång för 2018. Min dotter övernattar hos en kompis tillsammans med flera andra av tjejerna i klassen. Hon börjar bli stor nu, kompisarna börjar bli viktigare och det är ju precis så som det ska vara. De har sitt tjejsnack där de vuxna inte ska lägga sig i allt för mycket...eller vid närmare eftertanke inte alls. Min dotter är dock en känslig själ och oroar sig för sin mamma och hon frågade flera gånger om det var ok att hon inte var hemma igår kväll. Hon vill inte att jag sitter ensam för då får hon dåligt samvete att hon inte är hemma och håller mig sällskap. En fin egenskap den där känsligheten och omtänksamheten som jag hoppas att hon bär med sig resten av livet. Det var på grund av henne som jag faktiskt bjöd in min gamla kompis från förr.

 

Hon och jag umgicks som mest under gymnasietiden och runt 20-års åldern så det var ju ett tag sedan. Hon bildade familj ganska tidigt och flyttade till grannkommunen och vi tappade väl kontakten mer och mer i och med det. Jag var kanske inte så jätteledsen för det eftersom hon är en person som tar väldigt mycket energi. Väldigt snäll men extremt energikrävande på olika sätt. Nu bor hon på samma ort som jag och vi sprang på varandra i den lokala matbutiken i höstas och självklart ville hon ses. Jag kanske inte var lika pigg på det men gick ändå med på det då.

 

Det visade sig att hon haft en ganska tuff relation med våldsamheter och annat men att hon nu tagit sig ur det. Inga ekonomiska förutsättningar alls, inget jobb utan lever på socialbidrag vilket i sig måste vara fruktansvärt. Hon hade inte heller fått med sig något ur den relationen i form av möbler eller några som helst husgeråd utan hon står på noll. Nu verkar hon ju inte heller ha någon som helst ekonomisk känsla utan tagit på sig lån och annan skit också vilket hon ju såklart inte kan skylla på någon annan än sig själv. Att ta lån för någon annans skull när man själv inte har råd är ju inte snällt utan bara dumt, fruktansvärt dumt om ni frågar mig. Hur som helst, för mig som har hållit på och rensat en längre tid och ändå har haft svårt att göra mig av med saker fick plötsligt en möjlighet att göra mig av med saker och samtidigt göra en god gärning. På något sätt blir det lättare att skiljas från saker när man känner att de går till någon som inte har något alls.

 

Är det på riktigt då? Ger man bort saker av rätt anledning liksom? Eller spelar det helt enkelt ingen roll?

 

Det är frågor som surrar i mitt huvud när jag packar ner saker eller fotar och skickar vidare för att se om det är något hon vill ha. Jag kan dock inte komma fram till någon annan slutsats än att det är en win-win situation. Båda är vinnare på den dealen. Hon känner att hon får sånt hon behöver och vill ha men inte har råd med och jag kan göra mig av med saker jag faktiskt inte behöver. Det blev ju en del grejer när mamma gick bort och som jag vill spara men inte hade plats för, nu kan jag göra plats och ändå känna i hjärtat att mina gamla saker får ett nytt bra hem.