Solisen fnular

Då var den där aftonen över och nya året har startat. Nyårsaftonens kväll förflöt utan några större händelser. Jag åt lite god mat, faktiskt trerätters, lyssnade på go musik och sedan kollade jag på film. Jag hade sparat filmen jag köpt till mig själv i julklapp "fifty shades darker" för att njuta av just den där kvällen. Filmen var jättebra tycker jag och en perfekt fortsättning på den första som lämnade en känsla av att vilja ha mer.

 

Nyårslöften då, blev det några sådana? Nej i år struntade jag i det, varför lägga mer krav på sig själv än jag redan känner...känns ju helt galet. Måste få ordning på mig själv först och främst och fundera på vad det är jag egentligen vill och vart jag är på väg. Det känns som att något måste förändras, livet måste få en ny och fräsch riktning. De senaste två åren har varit alldeles för tuffa och livet har gått i moll. Det är inte hälsosamt att vara så ledsen som jag varit och fortfarande är. Jag måste vända på det, men hur?

 

Jag tror att jag måste reda ut de lösa trådarna som hängt kvar de snart två åren gällande han med stort H. Ja nu kan man ju tycka att det borde vara gjort för längesedan och tro mig, jag har försökt! Jag har gjort vad jag kan för att distansera mig från honom och hela den grejen. Jag menar, om det inte hänt något hitintills så lär det ju inte göra det framöver heller...eller? Det konstiga är att varje gång jag tror att jag är på gång och tror att jag kommit en bit på vägen med mig själv och det där så dyker han upp som gubben i lådan och halar in mig igen. Jag är körd. Jag har alldeles för djupa känslor för honom för att kunna säga stop. Jag vet inte vad han vill men han verkar hur som helst inte vilja släppa taget och min fråga är...varför? Antingen klipper man väl de banden om han inte vill något mer, särskilt med tanke på att han vet att jag har känslor...eller...så gör han väl något, säger något och förklarar vad det är han vill eller åtminstone vad det är han känner? Ska det vara så himla svårt? Ja, jo jag vet att det är svårt. Jag är ju själv inte den mest tydliga personen i världen när det gäller känslor. Hur tar jag ens upp det här för diskussion nu liksom? "Hej, jo det är något vi måste prata om"...han skulle bli skitnervös och krypa ur skinnet om jag gjorde så. I stället försöker jag tolka allt han gör och säger för att sedan dra någon egen slags slutsats om vad det är som pågår.

 

Ta exempelvis i förra veckan, vi håller på och flyttar vårt kontor och med den stressen och allt annat i livet så trivs jag inte i den situationen och mår inte vidare värst bra. Därför har jag haft stängd dörr till mitt kontor så att jag kan få lite lugn och ro för mig själv i min egen lilla bubbla och när jag har stängd dörr vet alla att det inte är läge att komma in om det inte är något särskilt viktigt ärende. Hur som helst, jag hörde att han var inne på kontoret och gick runt i korridoren och plötsligt hör jag bara att han öppnar dörren...börjar småprata om precis inget viktigt alls och jag bara vet att han gör det för att checka så att jag är ok, kanske ett sätt att muntra upp mig. Han bryr sig...hela tiden!! Jag känner det i varje cell i min kropp. Vad han inte förstår är ju att allt bara blir värre av det eftersom jag har känslor för honom och blir så jäkla rörd varje gång han är omtänksam. Han fattar så himla mycket med mig men varför fattar han inte det här? Hur ska jag någonsin få känslorna i kontroll när han håller på sådär? Det är plågsamt! Allt jag vill är ju bara att vara nära honom och krypa upp i hans famn, tror aldrig jag haft sådana känslor för något någonsin. Är det för att han utstrålar det till mig? Eller vad är det här? Vad ÄR det här? Bara att skriva om det här gör ju att tårarna kommer. Jag vill inte ha någon som gör så här med mina känslor om man inte menar något med det, det är snudd på elakt!

 

Varför tog han sig innanför min mur och släppte lös alla känslor om han inte kan ta hand om det som kommer ut? Hela livet påverkas av all han släppt lös mina känslor och de rusar runt i ett enda stort kaos och alla andra situationer påverkas ju av det här också eftersom jag blivit mer känslosam rent generellt. Självklart har dödsfallen i familjen påverkat också men jag vågar påstå att han är den som påverkar mig allra mest. Om han ändå förstod hur mycket han vänt upp och ner på mitt liv. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag lösa det här?

 

Verkar som att bloggen får mitt sätt att bearbeta det här. Lite trist egentligen men jag ser ingen annan utväg just nu. Jag hoppas att den här utvecklar sig till något mer positivt under 2018 för just nu är den nog mest deppig.