Solisen fnular

Idag har jag packat de sista grejerna inför flytten till nya kontoret. Hela den här processen har varit väldigt jobbig för mig då den tagit mycket energi av energi som jag egentligen inte har. Hela förra året var ett extremt energikrävande år och det är egentligen ett smärre mirakel att jag fortfarande står här nu för i ärlighetens namn kändes det som att jag skulle gå under väldigt många gånger av flera olika anledningar.

 

I slutet på sommaren gjorde jag ett krafttag och försökte ta tag i mig själv genom att göra om lite hemma. Det visade sig vara enklare sagt och gjort och det tog ganska så mycket energi även om slutresultatet blev jättebra och jag är jättenöjd så tog det fortfarande en massa energi som jag trodde att jag hade men faktiskt inte hade ändå visade det sig. Plötsligt kom december med stormsteg och det är den tiden på året har vi som mest att göra på jobbet, mycket som ska hinnas med innan årsskiftet. Att då lägga till flytten på jobbet och fixet här hemma inför julen med bakning, steka köttbullar, handla julklappar osv osv blev bara för mycket. Lägg dessutom en till en veckas tjänsteresa på det. Ja det är ju inte svårt att föreställa sig vad som hände, det ständiga gråtandet dök upp som ett brev på posten och jag har känt mig ledsen mest hela tiden. Det är svårt att vara på flera ställen samtidigt. Vid den tiden på året känner jag mig alltid extra ensam. Det blir så tydligt att jag inte har en andra hälft att dela allt det där med. Ja inte jobbet då utan det där julfixet. Jag menar...att både baka, handla julklappar, baka pepparkakshus, städa, julpynta, handla julgran och hugga till den där julgranen så att den passar i den förbannade julgransfoten gör mig så himla frustrerad...precis allt ska jag göra själv på samma tid och se till att ha ett julfint hem och skapa den där härliga julkänslan hos min dotter så att hon, när hon är vuxen, kan minnas och tänka tillbaka på hur mysigt vi hade. Jag tror att jag lyckades fixa det mesta i år faktiskt. I år var det dessutom första året någonsin som jag firade julafton hos mig själv och det kändes riktigt skönt och mysigt att få göra det åtminstone en gång i livet.

 

Den här decembermånaden hade under normala omständigheter varit väldigt mycket men under de omständigheterna som 2017 innebar så är det med nöd och näppe som jag andas just nu. Känns som att jag kippar efter andan och ligger strax under vattenytan och kämpar....och så kommer den där jäkla flytten! Flyttdatum har blivit flyttat flera gånger om men nu ska det alltså ske imorgon. Idag var jag på ett uselt humör på jobbet. Mest av frustration och för att jag är så himla ledsen och börjar gråta för ingenting. Jag blir så ledsen för att jag ska känna mig så ensam och inte känna att jag har hjälp med saker som att skruva ner mitt stora tunga skrivbord. Jag menar, hur svårt ska det vara liksom? Vi har hela huset fullt med hantverkare men ingen kan hjälpa mig att skruva ner mitt skrivbord, så himla uselt alltså! Det slutade med att jag fick ringa min dotters pappa som var snäll nog att åka från jobbet för att hjälpa mig. Jag är otroligt tacksam för det men tycker fortfarande att det är skandal att jag ska behöva ringa någon som jag inte vill stå i tacksamhetsskuld till för att få hjälp. Jag vill ju dessutom kanske kunna ringa honom om hjälp med annat i så fall...inte något som har med jobbet att göra!! ...Och ingen reagerar!? De tycker tvärtom förmodligen bara att jag är en riktig surkärring, som jag kanske är för tillfället men det är bara en mask för att dölja hur jäkla ledsen jag är, en mask så att inte tårarna bara sprutar ut, hela tiden. Det gör de ändå men då bara bakom min stängda dörr eller i bilen till och från jobbet...det får liksom räcka.

 

Nä usch, nu hoppas jag att jag överlever morgondagen någorlunda och att jag kan komma i ordning hyfsat snabbt. Jag måste, för det här funkar inte, jag måste ovanför vattenytan, jag bara måste...finns inget alternativ...eller?