Solisen fnular

Ja här kastas man mellan ämnena, ena dagen ledsamt och nästa dag ett inlägg med recept. Det är lite mitt eget sätt att på något vis lätta upp stämningen lite. Jag brukade ha humor förut, ja lite i alla fall, men nu känns den som bortblåst och de där underfundiga inläggen tycks aldrig dyka upp längre. Jag antar att jag måste få ur mig allt som jag har inombords, bearbeta all sorg för både det ena och det andra och sedan kanske jag kan hitta tillbaka till mig själv...eller ja, helst en förbättrad version av mig själv. Den personen jag en gång var är som bortblåst efter allt som hänt de senaste två åren. Det är precis som att jag måste lära känna mig själv med de nya sidorna som propsar på att dyka upp.

 

Jag har till exempel mycket lättare för att bli arg nu och kan inte, som jag gjorde förr, hålla det inombords. Samma med alla känslor av olika slag egentligen. Jag kan helt enkelt inte trycka undan det längre utan det propsar på att komma ut, på gott och ont. Det är som att när HAN raserade min mur, raserade han mitt skydd för omvärlden och släppte lös allt jag burit inombords, tryckt undan under alla år. Det kommer ut lite sådär okontrollerat och jag har fullt sjå att få ordning och hejda mig själv från en fullständig härdsmälta. Ganska tröttsamt kan ju vem som helst förstå. Inte konstigt att jag är helt slut. Att parera mina känslor, fundera på om det är en känsla värd att uttrycka eller inte tar på krafterna. Ibland lyckas jag inte stoppa flödet utan det bubblar över och jag säger saker eller reagerar på ett sätt som jag ångrar nästan på direkten. Ibland jättearg och ibland bara ledsen och så kommer tårarna. Just nu mest ledsen och flera gånger varje dag håller det på och svämmar över. Nu kan jag ju inte längre gömma mig på mitt kontor med mina tårar eftersom vi har stora glaspartier så att alla ser precis allt. Lite kämpigt ibland för en känslig själ som mig. Svårt att hejda tankarna som gör mig ledsen dessutom, just nu handlar det ju nästan alltid om något som har med HAN att göra. Jag blir så ledsen när jag tänker på att jag är förloraren i det här, jag ville inte det och jag vet inte varför jag förtjänar det....Vet att jag inte är så mycket att hänga i julgranen och har väl inte så mycket att erbjuda men jag tycker inte att jag förtjänar det här, varför slutar inget någonsin till min fördel?

 

...och precis där kom tårarna igen...