Solisen fnular

Ibland blir jag bara så låg, utan att jag riktigt vet varför. Det känns så jobbigt för de dagarna blir jag ganska lätt ledsen och grubblar mer än vanligt. I natt sov jag nästan ingenting. Somnade på soffan igår kväll vid tiotiden och vaknade vid halv två på natten och efter det kunde jag inte somna om utan låg och vände och vred på mig i sängen och grubblade på än det ena och än det andra...men mest HAN. Hur jag ska få fram det jag vill ha sagt? Sen tror jag att jag just nu påverkas av att min bästa kollega och väns son just nu ligger för döden. Det är så fruktansvärt alltihop att jag nästan inte orkar tänka på det. Han insjuknade för ett drygt år sedan och det hände i samband med att min mamma blev dålig så det väcker väldigt jobbiga minnen till liv. Jag saknar min kollega som jag tidigare hade daglig kontakt med, jag saknar våra samtal och det faktum att hon förstod allting och stöttade mig i vått och torrt, ja vi stöttade varandra. Vi jobbar på ett liknande sätt och har liknande inställning till det mesta och det är bara till henne som jag kan säga precis hur jag känner om olika saker och framför allt om jobbet då såklart. Saknar att både skratta och gråta tillsammans med henne. Samtidigt som jag saknar henne något fruktansvärt så får jag samtidigt dåligt samvete när jag vet hur hon har det nu och det känns egoistiskt att bara tänka på hur jag känner. Jag önskar att jag kunde finnas där för henne men det är svårt, jättesvårt just nu. Jag hoppas att jag får möjlighet att finnas där för henne så småningom så som hon funnits för mig när jag haft det tufft.

 

Hur som helst så känns det mesta ledsamt just nu. När ska jag få luft under vingarna igen och när ska jag orka ta tag i mig själv och gå vidare?

 

Som tur är har jag en fantastisk dotter. Någon mer omtänksam får man nog leta efter. Igår åkte vi in till stan en sväng efter jobbet och shoppade...eller ja, hon shoppade med mammas plånbok. Det känns så härligt att kunna skämma bort henne ibland och hon fick precis det hon ville ha igår. Två par nya byxor blev det och fyra luvtröjor i olika färger...snacka om att hon blev nöjd. En stor kram fick jag och ett "jag älskar dig mamma" och bättre musik för öronen finns inte...som balsam för en ledsen själ.

 

Om jag nu bara kunde få ordning på resten av livet också...