Solisen fnular

Idag regnar det här hos mig. Ibland är det ganska befriande med regn. Det blir liksom helt ok att vara hemma och inomhus på något vis. Ganska mysigt på en söndag kan jag tycka. Idag hade jag i och för sig tänkt att dra iväg till jobbet en sväng, fixa lite, titta till mina liljor och se om det är dags att byta ut dem...men nej, tror att jag hoppar det idag och stannar här hemma och myser lite. Kanske ska passa på och blogga lite, baka en kaka eller kanske t om plocka upp en bok och läsa lite.

 

Vaknade hyfsat tidigt idag och det tycker jag är ganska skönt även om jag har möjligheten att sova lite längre på helgen. Att komma upp tidigt på helgen är mysigt eftersom det är så tyst då, inte så många som är uppe eller ute vid den tiden. Härligt att tassa upp och göra lite frukost som idag bestod av en bagel med Philadelphia ost, ett kokt ägg och en mugg med kaffe. Min dotter är ju hos sin pappa i helgen då passar jag på att bara vara med mina egna tankar. Hade tänkt fika med någon kompis i helgen men det blev inte riktigt så...men det är helt ok det också. Jag har ju inte riktigt återhämtat mig efter att ha dundrat rakt in i väggen förra året så några större grejer orkar jag inte alltid med och att bara umgås med mig själv ibland är bara skönt.

 

Grubblar mycket på han med stort H, hur jag ska ställa frågan om vad det här egentligen är och vad allt betyder. Jag måste ställa frågan, hur jobbigt det än är. Det måste redas ut på ett eller annat sätt för att jag ska kunna komma vidare. Jag vänder ju just nu allt till min egen nackdel i mitt huvud eftersom han inte pratar om det öppet så tänker jag att då måste ju jag ha fel? Det blir ju, när jag tänker så, konflikt i min hjärna när han utstrålar, säger eller gör saker som pekar på motsatsen. Som i fredags t ex, då blev han nästan som "svartsjuk" för att jag satt och pratade med en kollega i telefon när han egentligen ville komma in och prata med mig. Då undrar ju jag i mitt huvud hur han tänker, vill han att jag ska vara standby och finnas för honom hela tiden för att han vill ha mig där eller vad handlar det där om? Varför gör han så? Jag bad min kollega hänga kvar i telefonen så att ha kunde säga vad han ville men det ville han inte utan vi skulle "ta det sen". Han vill alltså ha min odelade uppmärksamhet och står inte ut med tanken på att någon annan pockar på min uppmärksamhet? Men varför gör han så? Varför kan han inte säga hur han känner? Vad känner han egentligen? Alltså...det här äter upp mig...jag orkar inte för det tar energi och så åker jag hem och är ledsen igen efter en sån grej...det är inte klokt alltså!

 

*suckar djupt*