Solisen fnular

Det är konstigt ibland hur det kan köra ihop sig. Långa perioder kan det gå utan att något utöver det vanliga händer men så plötsligt händer allt under en vecka. För ett bra tag sedan, ja ända sedan jul, har jag pratat med min bror om att åka upp och hälsa på han och hans familj. Eftersom jag inte åkte upp över nyår när vi var bjudna då så lovade jag att vi skulle åka upp nu i vår. Planen har hela tiden varit Kristi himmelsfärdshelgen då det blir lite extra ledigt. Sagt och gjort det var så planen blev och tanken var då att vi skulle åka direkt när min dotter kom hem från skolan på onsdagen så att vi fick hela torsdagen där uppe också.

 

Tråkigt nog blev det nu så att vi ska på konferens med jobbet i Lysekil tisdag-onsdag vilket då såklart ställer till det för mig eftersom vi inte lär vara hemma förrän på kvällen och att köra upp sen kväll/natt känns inte optimalt när man varit iväg på konferens och säkert är helt slut när jag kommer hem.

 

Nu för tiden, ja efter de två senaste åren, blir jag oerhört stressad av sånt här och hur jag ska få ihop det. Jag orkar liksom inte med och paniken infinner sig. Har inte alls lust att åka på konferens med människor jag knappt känner och som jag inte känner att jag vill umgås med, framför allt inte min nya chef. Jag gillar inte att behöva sitta där och låtsas vara glad och piffig o på. Just nu känner jag mig inte så och dessutom har jag ju höstens konferens färskt i minnet och då grät vi ju mest och efter det var jag deppig i flera veckor. Just nu känner jag mig mest fulare än fulast, ledsen och ensam. Inte har jag lust att vara hemma sent på kvällen heller särskilt med tanke på att jag ska packa och vi måste komma iväg till Stockholm morgonen efter. Jag blir alltid lite nervös och orolig när jag ska köra långt bort. Släpper oftast efteråt men känns ganska så jobbigt innan då jag oroar mig för än det ena och än det andra. Nu ska vi dessutom iväg på konferens precis innan och jag orkar inte ens tänka på det för att det känns ännu mera stressigt eftersom jag inte kan förbereda mig som jag vill.

 

Nu är jag ju dessutom stressad över bloggen om huruvida jag ska lämna ut adressen eller inte. På sätt och vis bra om jag gör det så får det bli som det blir liksom. Bra också då att jag är borta resten av veckan så att jag slipper konfronteras och så kan jag förbereda mig på att den närmsta tiden kommer att kännas ganska så jobbig... Jag hoppas ju såklart att det inte blir så och att jag får en kick när vi är i Stockholm så att jag orkar med hemmaplan och mig själv sedan...men ja...det återstår ju att se.