Solisen fnular

Sitter kvar en stund på jobbet idag. Ganska skönt att inte behöva stressa hem ibland, inte för att jag måste stressa hem men det känns ändå som att jag vill komma hem så fort jag kan. Dessutom så är det ju aktiviteter under veckodagarna och det ska fixas mat, handlas o ja allt det där vanliga köret så kvällarna går fort. Varannan helg är ju min dotter hos sin pappa från torsdag kväll till söndag sen eftermiddag och då har jag ju ingen att komma hem till så då kan det ibland vara skönt att sitta kvar på jobbet. Inte för att jobba nödvändigtvis utan för att göra lite annat som att blogga till exempel.

 

Den här veckan har jag känt ett stort behov av att blogga men känt mig alldeles för rastlös och orolig för att komma till ro och sätta mig bakom tangentbordet. Jag känner mig väldigt orolig inombords och känner att den där känslan för att reda ut och prata med HAN pockar på min uppmärksamhet. Det känns som att jag håller på och spricka av allt som behöver komma ut i luften. NÄR ska jag våga säga det som behöver sägas? VAD är det jag vill ha sagt, egentligen? Kan jag dessutom ta konsekvenserna av det jag vill ha sagt på ett bra sätt oavsett vad jag får för svar? Jag har funderat mycket på det och hur jag ska tackla det. Jag tänker ena dagen att jag visst har rätt att ställa frågor och får svar, andra dagen ifrågasätter jag mig själv varför jag ens har rätt att fråga och om jag inte bara inbillat mig alltihop...vilket inte alls går ihop med alla saker han gjort för mig, alla blickar och allt han sagt. Lägg där till att flera personer på kontoret reagerat och ställt frågor och hintat än hit och än dit. Nä det är helt enkelt för svårt att bortförklara, det finns alldeles för många exempel på motsatsen. Jag hade bestämt mig tidigare i veckan att den här veckan skulle jag ta upp ämnet för diskussion, punkt! Att jag kanske t om skulle bjuda hem honom på lunch så att vi kunde prata utan störmoment och att jag sedan kunde jobba hemifrån efter det och gråta hur mycket jag ville...bara för att jag behövde det...typ. Men varje dag när jag kommit till jobbet så faller det, jag blir som en våt fläck och pallar inte att ta upp ämnet utan blir istället helt gråtfärdig av bara blotta tanken. Jag är väl livrädd antar jag och det är ju inte så konstigt eftersom det här är nytt territorium för mig. Att prata med någon om mina innersta känslor gör mig skiträdd och därför har jag undvikt det i hela mitt liv. Jag har inte haft någon lust att blottlägga mig så fullständigt och ge någon chansen att förgöra mig genom att känna till mina svagheter. Blotta tanken på det gör mig fullständigt skräckslagen! Det spelar ingen roll om personen är av den goda sorten som förmodligen inte skulle göra en fluga förnär. 

 

Jag förstår ju att detta är något som måste göras, för min egen skull oavsett utgången. Om jag ska kunna utvecklas och förändras och ge mig själv en chans måste jag våga. Jag måste våga stå upp för mig själv och tillåta mig själv att ha ett värde. JAG har rätt att få svar på mina funderingar! Men det är ju den där lilla gnagande känslan, tänk om jag har fel?!? Jag kan inte tillåta mig att ha fel i en sån här känslig fråga, det skulle sänka mig fullständigt. Jag är så trött på mig själv och på mitt fega sätt, så trött, så trött. Vad ska egentligen krävas för att jag ska komma vidare? Vad är värsta scenariot liksom? Det kan man fråga sig? Förmodligen att han skrattar mig rakt upp i ansiktet och hånflinar och tycker jag är en komplett idiot som ens kunde tänka tanken på att han skulle ha ett intresse...ja det är väl där skon klämmer om jag ska vara ärlig...min taskiga självkänsla. Att den fortfarande ska få mig att snubbla på målsnöret varenda gång...