Blank fredag
Igår började jag skriva på ett inlägg. Jag satt kvar på jobbet och tänkte att jag skulle blogga lite innan jag gick hem. Nu ångrar jag nästan att jag gjorde det med tanke på hur saker utvecklade sig. Plockade bort det jag knåpat ihop innan jag publicerat texten och sparade ner i ett Word dokument om jag skulle vilja använda mig av det vid ett senare tillfälle. Vad var det då som hände? Jo HAN kom som vanligt förbi mitt rum och frågade vad jag gjorde och då sa jag, till skillnad från vad jag brukar svara, att jag bloggade. Väl inne på sitt rum så satt han o mumlade om bloggeriet och när den andra kollegan gick förbi och uppmärksammade att jag var kvar så sa han högt till kollegan att jag satt och bloggade. Såklart blev de nyfikna och ville ha adressen men jag sa att jag inte delat med mig den med någon, vilket jag inte har sedan jag tog upp bloggandet igen för drygt två år sedan. När kollegan gått ur sikte och HAN sa något mer om bloggen så mumlade jag fram något i stil med att han borde läsa min blogg men att han förmodligen skulle bli mörkrädd när han läste. Vilket han förmodligen skulle bli tänker jag.
Så hur kommer det här sluta då? Kommer jag att lämna ut min bloggadress? Vet inte, då lämnar jag ju ut hela mig själv? Innebär det här slutet på min blogg och mitt enda andningshål där jag kan få utlopp för mina tankar? Samtidigt så kanske det hade varit allra enklast att göra, lämna ut adressen och be honom läsa från början så kanske han skulle förstå? ...Och vad händer då? Vad kan reaktionen på det bli från honom? Att den andra kollegan någonsin skulle få adressen är fullständigt uteslutet.
Fick värsta gråtattacken i morse och jag känner att tårarna kommer nu också. Fan också! Varför har jag de här känslorna, varför försvinner de inte? Herre gud, måste jag leva med detta? Jag orkar inte. Orkar inte vara ledsen och orkar inte ha känslorna. Hade han inte öppnat dörren till det där hade det här aldrig hänt. Jag hade förmodligen fortsatt att gå ner i vikt istället för att gå upp som jag gjort sedan dess för att allt bara hänger i luften och jag börjar tvivla på mig själv igen. Hade varit så mycket enklare att inte ha några känslor alls. Det står helt klart för mig nu att det inte är meningen för mig att en relation ska sluta på ett bra sätt. Det är inte min lott i livet...uppenbarligen!
Note to self: Lita inte på någon, aldrig någonsin! ...och bygg för helvete upp den där muren igen!
Kommentarer
Trackback
