Uppvaknande
I morse vaknade jag halv fem, pigg som en mört var jag. Nästan på en gång fick jag en orolig magkänsla. Det är inte så ofta jag har den där oroskänslan i magen direkt på morgonen så något måste vara på gång. Frågan är ju bara vad? Kan det vara så att något håller på att hända när det gäller honom, att jag äntligen vågar säga något om att vi måste prata? Kan det då också vara så att jag känner på mig om hur utgången av det blir? …Och är det då inte ganska så onödigt att ta upp frågan redan från början liksom? Pest eller kolera, vilket är värst? Att ta upp ämnet och få en katastroflösning på hela historien och inse att jag kastat bort två år av mitt liv på ingenting eller att jag inte tar upp det utan förutsätter att jag redan vet utgången och går och grubblar ihjäl mig resten av livet på något som antog var något som var till min nackdel, ger mig själv skulden för precis allt som gått snett i den här historien? Vilket är värst?
Tror det är värre att grubbla resten av livet faktiskt. Även om det kommer kännas fruktansvärt med alternativ ett så blir det åtminstone ett avslut till skillnad från alternativ två. Jag vill ju kunna ge mig själv chansen att få svar och att jag också, beroende på utfallet, kan sätta stopp och tala om hur gränserna kommer att gå. Blir det som jag tänker att det ska bli så kommer jag att be honom att bryta kontakten med mig helt. Inget mer spring på mitt kontor eller be mig fixa än det ena eller än det andra utan det kommer att bli på den nivån att vi nog ska sluta heja på varandra så gott som. Det kommer att kännas sjukt jobbigt och jag kommer att gråta floder lång tid framöver men jag måste, för min egen skull. Det är inte okej på något annat vis. Det är inte okej att leka med någons känslor, inte när de är så här djupa. Det här är definitivt ett sår jag kommer att bära med mig resten av livet och det är tveksamt om jag någonsin kommer öppna någon dörr igen än mindre låta någon annan göra det.
