Solisen fnular

Idag har jag varit runt och shoppat lite. Inga stora grejer utan bara sånt där smått, sånt som piggar upp i det lilla. Det behövs ibland när dagen känns grå och tung och livet inte känns riktigt sådär soligt och glatt som man önskar. Idag är en sån dag. Egentligen igår också men då var jag mest på dåligt humör, sur och vresig och som om det inte var nog hade jag en rungande huvudvärk som jag vaknat med och som höll i sig större delen av dagen. Flexade ut lite tidigare bara för att jag kände att jag behövde komma iväg från jobbet, bara komma bort och ut. Kände mig bara less på precis allt.

 

Idag känns det inte riktigt som igår men ändå inte riktigt på topp utan kanske mer ledsen än arg skulle man kunna säga. Det är svårt ibland att sätta ord på vad det är specifikt utan känslan finns bara där utan att jag egentligen vill det. Det var därför som jag bestämde mig för att ta en tur till grannstaden för att handla ljuslyktor som jag spanat in ett tag och som kommer att passa perfekt på mina sängbord. De går i en petrolnyans som matchar tapeten perfekt så det ska bli kul att komma hem och piffa med dem. Köpte även en ljuslykta i plommonlila som jag ska ha på mitt kontor.

 

Efter att jag shoppat klart där, vilket gick ganska så snabbt tog jag en tur hem till hemstaden där jag åkte till blomsterlandet och köpte lite nya färska snittblommor till kontoret och till hemmet. Idag blev det liljor för hela slanten. Jag älskar liljor, de är maffiga och doftar för det mesta jättegott. De jag valde till kontoret gick i någon slags mörk röd/lila nyans som ska bli spännande att se som utslagen, har inte testat den tidigare. Till hemmet valde jag vanliga vita eftersom de ska stå i en stor grön vas som jag har och då passar det bäst med vitt.

 

Börjar väl kanske bli dags att dra sig hemåt nu. Bloggat lite från jobbet idag nu när jag ändå var här och fixade lite. Märker ni förresten att jag på ett smidigt sätt undvikit ett specifikt ämne?

 

Det är mitt mål, att finna harmoni och balans i livet. Det är inte särskilt lätt och efter det senaste 1,5 året som jag har haft har jag minst sagt en lång uppförsbacke. Nu tycker jag mig dock ha känt, sedan några veckor tillbaka, att det skett någon typ av vändning. Den nedåtgående spiralen, som tycktes vara oändlig, har plötsligt bytt håll och nu är mycket på väg uppåt igen även om det går i snigelfart.

 

När jag var mitt i det där jobbiga, när det var som värst så blev jag faktiskt orolig, på riktigt! All livslust var som bortblåst och jag började tvivla på om det här livet och den här världen verkligen hade plats för en sån som mig? Jag kan fortfarande känna lite så men tvivlar kanske inte riktigt lika mycket över huruvida jag borde existera eller inte. Jag har ju faktiskt en stor anledning att finnas och den anledningen är ju min dotter. Hon förtjänar ett gott liv, en trygg tillvaro och både en mamma och en pappa. För hur det än är, antingen jag är en bra mamma eller inte så är jag ju hennes mamma, den centrala punkten i hennes liv. När jag fick reda på att jag var gravid så gjorde jag ett val. Jag valde livet. Det är den enda vägen framåt och det enda som är viktigt, livet, min dotters liv. Det är mitt ansvar att se till att hon har det bra och det är så jag ser det...då som nu.

 

Kanske var det de tankarna eller kanske var det när mina syskon och jag röjde i mammas hus eller när vi hade några trevliga dagar tillsammans som gjorde att livet plötsligt vände. Det kanske var alltihop i kombination men hur det än var så vände det och det är det som är viktigt. Nu försöker jag hitta det inre lugnet, hitta mig själv igen. Gråter inte längre varje dag utan det kan gå flera dagar mellan gångerna. Jag vill hitta glädjen i de små sakerna igen, i vardagen. Jag vill återta kontrollen igen på mitt eget liv. Hitta balansen mellan jobb och fritid. Jag vill inte bara tänka, jag vill göra också. Inte bara tänka på alla saker jag vill göra utan också faktiskt göra det...som reklamen säger "just do it!". Jag vill våga lite mer, ta för mig!

 

Hade en dröm härom natten som kändes väldigt starkt. Den hänger sig liksom kvar på något vis. Antagligen vill den säga mig något, kanske var det själva budskapet som vill säga just det? Jag drömde att jag satt mitt emot en man och den mannen sa något till mig väldigt tyst att jag nästan inte uppfattade det så jag frågade i drömmen vad det var han sa och då sa han, fortfarande ganska tyst, "jag älskar dig" och jag blev i drömmen väldigt förvånad och då fortsatte han och sa "jag älskar dig och det har jag alltid gjort". Vad säger man om det? Jag vaknade strax efteråt men drömmen kändes så verklig. Jag undrar så vad den vill säga mig och vem den där mannen faktiskt var? Jag vill veta! Är det en sanndröm? Jag har haft sanndrömmar tidigare även om det var ganska längesedan sist. Det behöver inte vara så nu även om det känns så...hur som helst lämnade drömmen nästan lite förvirring i den vakna tillvaron och en hel hög med frågor. Det jobbiga är ju att bara tiden kan utvisa hur det egentligen ligger till och vad drömmen faktiskt ville tala om...det var ju det där med tålamod...

 

Avslutar med ytterligare en bild från när min dotter och jag var i Danmark med mina syskon och deras familjer. Bilden är fotad vid konstmuséet Louisiana. Otroligt vackra vyer, som en dröm i sig och otroligt rogivande.

 

Vi har lönekörning nu, intensiva dagar som förstärks av att jag kom tillbaka från semestern i måndags. Två veckor har jag haft och även om det var väldigt kort tid så känner jag nog att den var ganska okej ändå. Betydligt bättre än förra årets då jag inte kände mig ledig alls och bara grät o grät. I år höll det på att gå åt samma håll tills jag, i slutet på första veckan, bestämde mig för att det fick gå hur som helst. Jag hade semester och så skulle det vara! Strunta i mailen oavsett vad som trillade in och faktiskt tänka att det där får någon annan lösa, det är liksom inte mitt problem för jag är faktiskt ledig. Efter det beslutet kändes det bara skönt, tack och lov. 

Semesterveckorna flöt på och blev en ganska lagom blandning av aktivitet och att bara vara hemma och skrota. Vädret var ju inte direkt sommarlikt utan mer som hösten med näst intill storm och lite småkyligt. 

Bäst, enligt mig, var nog när vi åkte till Danmark över dagen med mina syskon och familjer. Vi åkte över via Helsingborg-Helsingör och först var vi på konstmuseet Lousiana och därefter åkte vi lite norr om Helsingör till en pittoresk liten by med en fantastisk strand där man kunde blicka ut över sundet och mot Sveriges kust. 

Nedan ett par bilder från tillfället. Helt fantastisk miljö, som balsam för själen...

Plötsligt händer det! Häromdagen fick jag ett kuvert från CSN. Brydde mig inte så mycket om det eftersom jag redan visste att det var årsbeskedet som brukar dyka upp vid den här tiden på året. I fredags öppnade jag det i samband med att jag gjorde en liten fredagsstädning och vilken glad överraskning det blev! Jag har tydligen betalt av min studieskuld. Jag visste ju att jag inte hade så värst mycket kvar att betala men trodde ändå att jag hade några månader kvar. Så var tydligen inte fallet utan det stod 0 kr i skuld. Det kändes fantastiskt, som att få en löneförhöjning på dryga 1200kr/mån bara sådär. Ska verkligen försöka sätta undan det mesta av den summan varje månad, det börjar ju bli dags att spara ihop till den där fantastiska resan min dotter och jag ska göra när jag fyller 50. Nu har ju dessutom fått lust att åka på TVÅ resor det året, en till New York som jag lovat min dotter och sedan vill jag jättegärna åka till Marrakech så det gäller verkligen att börja spara nu.

 

I min hjärna kan jag inte låta bli att reflektera lite över brevet från CSN...är det här ett positivt tecken? Är det här en indikation på att 2017 kommer att bli ett positivt år? Det har i alla fall smygstartat åt det positiva hållet och fortsätter det på det här sättet är jag nöjd. Hoppas att fler bitar i livet faller ut åt det positiva hållet, jag håller verkligen tummar och tår på att det blir så. Inga mer tårar nu, vill inte gråta alls 2017 mer än möjligtvis till en sorglig film eller så. Känns som att hela 2016 bara bestod av tårar, har de tagit slut nu? Vågar jag hoppas på att det här året blir mitt år, året då allt vänder? Eller kommer det att komma tillbaka och bita mig där bak? Kan inte annat säga än att jag känner mig försiktigt optimistisk.

 

 

 

Eller ska jag egentligen kalla det för julklappshetsen? Det är hysteriskt med julklappar alltså, jag som i år dessutom saknar allt vad julkänsla heter kan inte förstå hur jag ska få ihop allt innan jul. Jag har bara köpt klart julklappar till tre av mina syskonbarn, påbörjat till mitt eget barn och inte ens börjat för mina andra fyra syskonbarn och idag är det fjärde advent. Blev irriterad på stan idag eftersom jag trodde att butikerna skulle öppna kl 11...men se det gjorde de inte så jag fick gå runt på stan och stressa upp mig till kl 12 och inse att jag bara hade två timmar på mig tills tiden på parkeringsmätaren på bilen skulle gå ut.

 

Gick runt lite här och där men eftersom jag inte riktigt bestämt vad det är jag ska köpa till någon så blev det inte så mycket shoppat. När jag sedan sprang på han med stort H:s fru (som för övrigt tyckte att det var jättekul att se mig) och döttrar så fick jag nog och åkte hem. Så nu sitter jag här med panik, hur ska jag få ihop allt innan onsdag? Hur ska jag ens få ihop mig själv? Det är kaos inuti nu. Blev ju inte bättre direkt när mamma ringde berättade att hon har fått någon typ av förändringar på ena lungan och ska in på röntgen i veckan så nu ska jag oroa mig för det också förutom all annan skit jag går och grubblar på.

 

Det måste få ett slut nu allt det här grubblandet. Något måste hända och någon förändring måste till för jag orkar i ärlighetens namn inte längre. Jag ska ta mig en ordentlig funderare fram till nyår, göra en plan för hur jag vill att nästa år ska bli. Göra nästa år till mitt (och min dotters också såklart) år. Nästa år måste bli en nystart på något vis, början på något nytt och förhoppningsvis ljusare år än 2016 har varit.

 

Men först ska jag överleva julen...

Ibland känns det som att jag vill krypa ur skinnet och bara dra. Ingen go känsla det där när den dyker upp. Just nu är jag inne i en period av precis den där känslan. Jag orkar helt enkelt inte att ha människor omkring mig, har ingen lust att umgås med någon alls, inte ens mig själv även om det förmodligen är precis det jag behöver...egentligen. Lite socialt umgänge och att ha lite kul hade nog inte skadat, i lite lagom dos då. Trots det valde jag igår att hoppa av julbordet med jobbet på fredag. Jag orkar helt enkelt inte med. Det hade säkert kunnat bli hur kul som helst med tanke på hur kul jag hade förra året...men ändå...nej det går helt enkelt inte. Känner mig ostabil och det är inte kul att gå dit om den där känslan dyker upp, risken är ju dessutom då att man kanske häller i sig en eller två snapsar för mycket och det är inte så kul (eller är det kanske det?...för alla andra?). Jag har inte heller tid att vara seg en hel dag efteråt, det finns inte utrymme för det i år. Ett annat argument är ju också att jag inte har någon skjuts varken dit eller hem och taxi har jag inte heller råd med i år...så nej, inget julbord för mig.

 

Sedan känner jag mig inte på topp efter tjänsteresan förra veckan. Allt var ju egentligen bra på det sättet att det var bra innehåll, bra planerat och lärorikt på många sätt. Vi hade fantastiskt trevligt tillsammans och middagen på kvällen var superb! Det var mer det där när vi gick igenom "utökade arbetsuppgifter" som jag kände att det inte blev så bra.

 

Alltså, jag jobbar med lön, är löneadministratör och har ganska så många killar o tjejer på mitt bord med allt vad det innebär. Nu är det så då att jag ska släppa ett par avdelningar eftersom det blivit en smula för mycket och för att vi växer hela tiden, speciellt mycket på den divisionen som jag jobbar med. Anyway...det annonserades på mötet i torsdags att vi ska hjälpa till och "avlasta" personalavdelningen. Jo tjena, vad de egentligen menar är att vi ska göra "skitgörat" som personal inte orkar göra själva. Ett par av grejerna kan jag köpa på det sättet att det är relaterat i viss mån till lön...även om det inte direkt är "lön" i den bemärkelsen. Det jag tycker känns mindre bra och som gett mig en lite olustig känsla är det där andra...boka annonser vid nyrekryteringar, boka resor, utbildningar, lokaler med mera när de behöver gå kravutbildningar osv...alltså, det här är sånt som jag inte alls har en koppling till lön och varför i hela fridens namn kan inte personal anställa en personalassistent som gör allt det där? Av erfarenhet från tidigare arbetsplatser så vet jag att det är oerhört tidskrävande att pyssla med sånt. Att vi ska avlasta personal så att de får mer tid över att åka på utlandskonferenser och halsa ur vinflaskor får mig nästan att vilja spy...faktiskt! Jag behåller hellre de avdelningarna jag har och jobbar häcken av mig med det, bara jag slipper att göra det där andra...Är det åt det här hållet vi går så får jag nog börja fundera på om jag vill jobba kvar. Känns som att vi blir degraderade på något vis, känns för jävligt rent ut sagt. Hoppas verkligen att det innebär ett rejält lönelyft åtminstone, allt annat vore skandal.

 

Nu återstår det ju att se huruvida det där nya faller på mitt bord eller inte...men det är definitivt inte något jag vill hålla på med resten av livet för i så fall finns det andra företag där man kan jobba med lön. Eller så kan jag gå tillbaka och jobba som produktionsledare på reklambyrå för då ingick det iaf i mina arbetsuppgifter att boka annonser i dagspress.

 

Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att det här året är allt annat än mitt och jag kan knappast vänta tills det är över. Inte för att jag ser så mycket fram emot nästa, för det ser inte särskilt ljust ut i dagsläget...men det kan ju knappast bli sämre än det här...eller?

Idag är det andra advent, det andra ljuset är tänt och det går i en rasande fart mot jul. Jag som annars brukar få julkänsla redan i oktober har i år ingen julkänsla alls, inte ens en liten gnutta. Helst hade jag velat hoppa över julen helt och hållet i år men det går ju inte...jag har ju barn och då måste man göra så gott man kan för att skapa julkänsla ändå.

 

Vi ska åka bort på julen i år. Vi åker till min bror och hans familj i Stockholm och firar med hela familjen samlad. Det är ju faktiskt ganska trevligt i och för sig men jag oroar mig för att köra bil ditt den tiden på året med trafiksituationen och vädret, därmed också väglaget, kan ju vara lite hur som helst vid den tiden. På plus ligger väl i och för sig att vi kanske har möjlighet att få en vit jul, som ju sällan inträffar här nere på västkusten speciellt ofta. För egen del trivs jag bäst när det är "västkustvinter" med några plusgrader och ingen snö alls. Eller förresten, snö är ju ganska mysigt, det är halkan jag inte står ut med. Det är väl framför allt för barnens skull som jag önskar en vit jul.

 

Det där med julklappar också...ett kapitel för sig. I år har jag inte en aning om vad jag ska köpa till min dotter. Hon önskar sig ganska så dyra saker och just i år känner jag att jag inte har råd att köpa så dyra klappar. Vi ska ju dessutom handla till alla andra sju syskonbarnen också och hur jag ska få ihop allt det där är för mig en gåta just nu. Vi har mycket att göra på jobbet och har inte en aning om när jag ska ha tid att åka och handla dessutom. Av någon anledning har det varit en dyr höst, vet inte riktigt varför men den har det och jag har inte haft möjlighet att lägga undan till de här utgifterna. Att jag inte fått sålt min gamla bil *ÅNGEST* gör ju att det inte kommit in några pengar där heller. De kommer i och för sig att gå åt att betala brorsan för utlägg för begravningen för pappa...hmmm...kanske inte så konstigt att jag har panik eller saknar julkänsla trots allt när man tänker på det...

 

En bild på adventsljusstaken med släckta ljus får idag symbolisera bristen på julkänsla...

 

 

Vilken effektiv dag hitintills alltså! Vaknade ganska tidigt och gick upp och åt frukost. Fixade iordning mig och drog in till stan lagom tills butikerna öppnade. På mindre än en timma hann jag shoppa presenter till syskonbarnet, en duk och nagellack till mig själv. När jag hoppade in i bilen hade det gått mindre än en timma från det att jag anlände och det är vad jag kallar effektivt. Nu sitter jag på jobbet och ska jobba en liten stund innan jag tänkte åka förbi någon färgaffär och kolla färg som jag eventuellt ska måla om mitt sovrum med.

 

Hade egentligen tänkt en ny tapet men när jag bläddrade runt i ett inredningsmagasin såg jag att det fanns något som heter kalkfärg. Otroligt snyggt på bilderna och ger precis den där rustika och lite råa strukturen jag är ute efter. Tänkte kolla in prisbilden och om de har något exempel som de målat så att jag kan se om det är sådär snyggt som det verkar. Kan tänka mig att färgen är svindyr och då kanske jag får tänka tapet igen även om tapet inte är billigt det heller, i alla fall inte om jag ska köpa det jag verkligen vill ha.

 

Jag kan bli ganska så petigt med sådana detaljer. Har jag fått en bild i huvudet så är det precis så jag vill ha det och jag ger mig inte innan jag fått det på det viset. Just nu har jag ett väldigt ljust sovrum med vita väggar och en bubbelgumrosa fondvägg och jag är ganska så trött på det. Nu vill jag ha en mer rustik men ändå soft stil med inslag av industri. Jag vill ha den där råa stilen på väggarna och väldigt mjuka material på sänggavel, gardiner och sånt. Jag har bilden framför mig i huvudet, måste bara förverkliga den också! Får nog tänka ut en budget också för det känns som att det skulle kunna dra iväg.

 

Nedan ser ni en bild som jag hämtat från Homenord där man ser hur det kan se ut. Annars kan man googla på kalkfärg så kommer det upp massor av tjusiga bilder...ursnyggt!

 

Körsång, ja det är sånt som jag pysslar med bland annat på min fritid. Började förra våren efter att ha blivit tillfrågad av svägerskan om jag ville hänga på. Ja varför inte tänkte jag, jag som inte sjungit i kör sedan grundskolan om man bortser från skönsången i bilen när jag kör själv då såklart, tänkte att javisst det kan väl vara kul. Första gången fick jag nästan panik redan vid första frågan när körledaren undrade om jag var sopran eller alt. Vadå sopran eller alt, vad är det tänkte jag och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken. Vi kom fram till att jag nog är allt eftersom jag inte fixar att sjunga de höga tonerna särskilt bra. En alt är alltså den som sjunger en lite lägre tonart och därmed också ofta en svårare stämma medans sopranerna är de som sjunger höga noter och oftast på melodin. När vi väl konstaterade detta så kom nästa panikkänsla när vi kastade oss direkt in i övningen. Jag som inte läst noter sedan...ja högstadiet någon gång hade fullt upp med att kolla på vad/hur vi skulle sjunga. Man kan säga att det inte gick direkt bra och jag var väldigt nära på att ge upp...men fortsatte ändå och på något vis har jag hankat mig fram och känner nu att jag klarar mig hyfsat bra även om det fortfarande finns en hel del förbättringspotential. Det där med att läsa noter går sådär, kan väl läsa hyfsat men har inte koll på alla krumelurer så jag litar på örat istället. Dessutom måste jag bara släppa lite på den sjuka fixeringen vid om jag sjunger falskt eller inte och våga sjunga ut. Våga lita på att jag faktiskt kan.

 

Det här med körsång kan ju för en utomstående låta som något oerhört tråkigt. Men där måste jag rätta var och en och säga att det är både avkopplande och kul. Man mår bra av att sjunga och den en och en halv timman vi övar i veckan kräver fullständig koncentration och det finns inte en chans att du hinner tänka på jobb eller något annat heller för den delen. Det blir som en rensning av huvudet och alla tankar, i alla fall för en liten stund och det är oerhört skönt.

 

Idag sjöng vi i kyrkan på högmässa och efter veckans knackiga övning gick det faktiskt riktigt bra. Till och med en låt som jag tidigare inte lyckats få till i stämman så jag känner mig nöjd. För en gångs skull kände jag mig faktiskt nervös, brukar inte göra det men idag hade jag fjärilar i magen. Det var kanske det som gjorde att man skärpte till sig och fick till det.

 

Nu sitter jag på...JOBBET...igen. Tog en sväng hit när jag ändå var ute och körde. Passade på att fixa till min ledighetsansökan till höstlovet som jag glömt att göra tidigare. Jag har bestämt mig för att vara ledig tre dagar, om jag får det beviljat vill säga. Nu har jag satt som mål att jag ska ta det där snacket med HAN ni vet innan dess så att jag kan smälta det de där dagarna och slippa grubbla på det. Eller så blir det ännu mera grubblerier efter att jag sagt det jag vill...om jag får sagt det på det sättet som jag tänkt. Hu vad nervös jag är!!

 

I morse dog min mobil. Den verkligen tvärdog och det gick inte att ladda den mer. Batteriet har varit kass länge på den men genom att alltid ha den inkopplad i strömsladden har den ändå hängt med, ända tills idag vill säga. Snacka om att känna sig bortkopplad från omvärlden. Tänkte först att jag skulle klara mig över helgen eftersom jag har jobbmobil och skulle kunna koppla upp mig på webben via den eller den bärbara datorn. Men så kom jag på att ja just det, mobilt bankID har jag ju bara på den privata och spotify likaså och en helg utan spotify vet vi ju alla är en fullständig katastrof! Sagt och gjort, i en rasande fart fixade jag iordning mig och bytte från de goa myskläderna till något anständigt.

 

Väl inne i stan lämnade jag in den i en sån där "fixa telefonen butik", en halvtimma skulle det ta. Under tiden strosade jag runt på stan, kollade lite skor. Behöver nya inför vintern, mina vinterkängor har sjungit på sista versen i ett par år nu så i år MÅSTE jag köpa nya. Hittade inget som jag föll för just nu och egentligen fanns det mest höstskor på hyllorna och det är inte det jag behöver just nu. Tog en sväng om bokhandeln också, köpte mig en pocket som jag tänkte koppla av med i helgen. Den heter Alfie som är skriven av Paulo Coelho. Tycker verkligen om den författaren. Hans böcker få mig att tänka till och reflektera över saker och öppnar sinnet för nya intryck. För er som inte läst något av honom ännu så tycker jag absolut att ni måste ge honom en chans. Första boken jag läste var Alkemisten som kanske är den mest kända boken av honom. Fantastiskt bra!

 

Förresten...gissa var jag sitter just nu? Ja ok, en ledande fråga det där och såklart sitter jag på JOBBET...igen haha. Det är börjar likna en riktigt kass dokusåpa där man kan missa ett helt år och ändå hänga med i handlingen när man plockar upp tråden långt senare. Det här var egentligen inte alls planen den här helgen eftersom jag tänkt prata med han med stort H igår. Men helt oplanerat fick jag skjutsa min bror till en gala som han skulle på igår kväll så jag hann inte komma till skott. Det var verkligen synd för igår var perfekta läget på flera olika sätt. Dels så hade jag piffat mig extra, kände mig på väldigt bra humör och lite flirtig sådär. Dessutom verkade han vara på det perfekta humöret också så alla förutsättningarna var de rätta. Jag satt kvar en stund på jobbet och inväntade att alla andra skulle åka hem så att vi var själva...tyvärr gick klockan lite fort och vips så var det dags för mig att åka. Jag vill ju inte börja prata och inse att jag bara har fem minuter på mig...det blir ju inte bra. Inte bra alls.

 

Så nu sitter jag här igen och försöker sysselsätta mig själv med lite av varje, som att blogga till exempel. Det börjar kurra lite i magen nu faktiskt så jag borde nog snart börja dra mig hemåt och äta lite sen lunch...men det hade varit bra om han hade dykt upp så att jag fick det här ur världen. Jag vill lätta mitt hjärta så att i alla fall jag kan gå vidare...oavsett om det blir med eller utan honom på något sätt. Jag har faktiskt en plan för saker jag tänker göra om det blir en lite jobbig situation där utgången inte blir som jag önskar. Den har formats i mitt huvud så att jag är beredd på att fånga upp mig själv om jag blir ledsen. Det här har faktiskt aldrig hänt tidigare, att jag haft en plan B liksom...utifall att... Men jag kanske har lärt mig av livet, borde jag ju faktiskt ha gjort vid det här laget. Sen är ju frågan om det hjälper? Nåja...det får tiden utvisa.

 

Idag är en sån där lat dag. Skrota runt i mysdressen och ha det bra. Ve och fasa bara om någon knackar på dörren eftersom den där mysdressen definitivt har sett bättre dagar och när jag har den på mig ser jag nästan ut som "urcellen Ellen"...om någon nu minns det där barnprogrammet? Jag borde köpa mig en ny och fräsch mysdress att skrota runt i, men den här gamla är så skön att jag inte kommer mig för att göra det.

 

Förutom att skrota runt i mysdress en del av dagen hade jag faktiskt tänkt att få något litet vettigt gjort i alla fall. Ska åka och tanka bilen och eventuellt tvätta den också även om det regnar en smula idag och ska göra så i ett par dagar som det ser ut. Det har blivit som en drog det där med att tvätta bilen. Men det är väl så, har man en ny bil så får man sköta om den också så att den håller länge och behåller en del av värdet också den dagen det är dags att byta igen. Tänkte åka förbi jobbet en snabb sväng också. Jaha tänker ni nu och fnissar, nytt försök att säga något till han med stort H...Men näpp, inte av den anledningen idag...faktiskt. Jag glömde låsa ett skåp när jag var där igår, blev väl så frustrerad att det flög ut ur minnet när jag skulle åka därifrån med oförrättat ärende. Skulle han mot förmodan vara där idag får jag se hur landet ligger och om jag säger något. Annars tänkte jag så här att jag nog får antyda på jobbet trots att alla är där, det får bli så. Kom fram till det igår kväll efter min cocktail och lite prosecco att det nog blir bäst trots allt. Jag kan inte hålla på att åka dit på helgen när jag egentligen inte har något viktigt ärende dit förutom att försöka prata med honom. Han lär ju liksom undra varför jag åker till jobbet och hänger där en lördag eller söndag bara för att liksom. Kan ju ändra mig igen om det där, men just nu tänker jag att det nog trots allt får bli på det sättet.

 

Vad händer mer idag då? Jo jag ska laga lite mat och göra matlådor till jobbet. Förra veckan hade jag inte matlåda någon endaste dag nästan och det är inte bra. Inte roligt att äta frysta rätter som knappast innehåller mycket nyttigheter alls. Så helgens uppdrag är att fixa matlådor. Det är ju lite så att under veckan är det aktiviteter på kvällarna som gör att jag inte riktigt hinner laga någon mat, det blir lite enkelt bara och det är inte riktigt bra. Jag måste bli bättre på att strukturera och planera i god tid så att jag är förberedd. Ska försöka hinna med att baka frallor också även om det inte ligger överst på priolistan. Sedan blir det väl lite dammsugning och tvätt så att vi är redo för ny arbets- skolvecka.

 

Ok...nu känns det helt plötsligt som att det inte alls blev någon skön söndag. Massor inplanerat och som jag vill hinna med under dagen. Nu gäller det att inte stressa bara utan att ta det i lugn och ro och hinner jag inte allt är det inte hela världen...även om jag vill hinna med det mesta innan min dotter kommer hem från sin pappa kl 17 idag. Vill ju mysa med henne då...jaja...vi får se hur dagen artar sig. Nu är det dags att byta ut urcellen Ellen-outfiten mot en lite mer klädd variant som man vågar visa sig utomhus i, om än lite slapp söndagsstil.

 

Go söndag!

 

Ibland undrar jag om livet vill spela mig ett spratt. Jag verkar ha väldigt svårt att få till det på alla sätt och vis. Antingen för att jag själv har svårt att få tummen ur eller för att det kommer saker emellan som gör att jag inte får gjort/sagt det jag ska...eller föresten...är det så att livet helt enkelt vill att jag ska ha mer tålamod? Jag tycker ju faktiskt att jag har ganska mycket av den varan i de flesta situationer men kanske är det så att när det gäller känslor och tankar och när jag väl bestämt mig för något så har jag inget som helst tålamod, kanske? Ibland vill jag kanske att saker ska hända så fort eftersom jag förväntar mig att något ska gå snett och att det då är lika bra att ta smällen på en gång så att man får det gjort, kan bearbeta det och sedan gå vidare?

 

Det är lite sånt jag tänker på just nu. Jag har ju försökta att komma till skott och prata om saker med han med stort H en längre tid men oftast har jag inte kommit till skott eftersom jag har fegat ur precis när jag skulle säga något och när jag haft bästa möjligheten. Nu tror jag att jag kommit så långt i min process med mig själv att jag faktiskt skulle våga säga något men då kommer det andra saker i vägen. Som igår exempelvis, jag hade tänkt dröja mig kvar en stund på jobbet eftersom han oftast är kvar sist på dagarna och särskilt då en fredag. Min dotter är ju hos sin pappa i helgen så då hade det ju passat bra att göra så just igår. Jag satt kvar...men oturligt nog var det väldigt många andra kvar också...och hur länge orkar man sitta och vänta ut när man egentligen vill hem och fredagsmysa? Jag åkte alltså hem och gjorde mig en cocktail istället och kollade på "Bridget Jones dagbok" som råkade gå på TV just igår kväll. Den passade föresten alldeles utmärkt till gårkvällens stämning :-). Sedan har vi ju dagens, jag har åkt in till stan för att göra en del ärenden och passa på att göra mig lite ärenden in på jobbet en sväng eftersom han brukar jobba på helgen ganska ofta (ja det vet ni ju redan, för jag har ju åkt hit förr i samma ärende just på helgen haha). Hjärtat åkte upp i halsgropen när jag såg att hans bil var här men jag tänkte att NU...nu händer det, bara att ta tjuren vid hornen! Bära eller brista. Jag öppnar dörren till jobbet och går in på mitt kontor...och hör...att hans dotter är med och jobbar. Men va f..n, det här är ju bara inte sant! Är det inte meningen att vi ska prata med varandra eller? Ska vi bara fortsätta att gå som katten kring het gröt i all evighet, jag tror jag dör!

 

Så nu sitter jag här och skriver i min blogg...igen...som jag brukar när jag åker in till jobbet en sväng på helgen. Det här är rena rama tortyren...ja inte att skriva i bloggen såklart...men det här andra. Snart lutar det åt att jag faktiskt tar och knåpar ihop det där mailet trots allt, bara för att få det ur mig.

 

Nåja, nu ska jag nog tassa ut härifrån igen och åka och göra lite ärenden till...ska nog unna mig lite blommor minsann, ja så får det bli! Ikväll blir det nog en Cosmopolitan igen likt den som jag drack igår kväll, fundera lite över livet och kanske tänka ut vad jag ska hitta på härnäst.

 

Så blev det höst, på riktigt den här gången! Det var en isande kyla i morse när jag skulle gå till bilen och ingen jacka hade jag på mig heller. Nu är det ju faktiskt oktober och det här är ju vad man kan förvänta sig av årstiden men det där med att hänga med i klädväg och anpassa utstyrseln efter temperaturen är kanske inte min starka sida. Nu måste jag nog ändå ge med mig och i alla fall ta på mig en jacka...eller väst för den delen. Ganska så skönt med höst förresten, mysigt att tända ljus och kura ihop sig med en filt och kanske byta sommarens rosé mot ett glas rött till helgen.

 

Förresten, apropå det jag skrev igår angående att så många saker har blivit tillägnade egna dagar och att jag eventuellt skulle försöka klämma in en egen dag och fira just "ingenting". Föga anade jag då att alla dagar på året redan är upptagna med allt och inget. Hittade en sida på nätet som man kan kolla på för att se om det finns något kul att fira just den där dagen när man är på firahumör. Personligen tänker jag nog fira dagar som exempelvis räckmackans dag, internationella champagnedagen och de prestigelösas dag. Kan hända att jag också firar kramens dag som infaller den 21 januari eller varför inte tankens dag i februari.  HÄR hittar du en länk så att du också kan hitta en favorit, vad vill du fira?

 

Nu tar jag kväll och tänder lite ljus, tar fram ett par kanelbullar till min dotter och mig som vi kan värma i ugnen och mysa med när hon kommit hem från ridskolan.

 

 

Föresten det där med olika dagar för olika saker egentligen, vad är det med det? Snart finns det ju en dag för precis allting...eller ja...i alla fall 365 saker. Häromdagen läster jag t ex att det var kaffets dag och kladdkakan har ju också fått en alldeles egen dag, när den nu är? Vem är det som bestämmer allt det här egentligen? Är det egentligen bara handeln som uppfinner det här för att vi ska konsumera mera? Göra slut på våra surt förvärvade slantar? Är det kanske för att vi ska försöka liva upp den där grå vardagen en smula? Då tycker jag nog snart att vi har förbrukat den där känslan, för om alla dagar är något speciellt för att fira våfflan, bullen eller mor för den delen så är det ju snart inget speciellt med de där dagarna utan det blir mer som att "jaha, chokladens dag...jaja men igår var det ju våfflans dag och jag orkar inget mer sött nu". Det blir helt enkelt inte så kul längre och vad ska vi hitta på då? Snart får vi väl fira "ingentingdagen". Dagen då ingenting händer, ingenting varken görs eller firas. Dagen då vi alla kan ligga på sofflocket med gott samvete utan att vare sig göra eller tänka på någonting alls...gud så skönt! Jag kanske helt enkelt ska bestämma ett datum (och för guds skull låt det inte krocka med bullens, kladdkakans eller någon annan bemärkelsedag), börja sprida ordet att "idag firar jag ingentings dag och det firar jag med att göra just ingenting", ropa så högt jag kan så kanske...men bara kanske den där dagen också blir inskriven i almanackan. Jag får nog dock skynda mig eftersom dagarna försvinner i en rasande takt.

 

Avslutar med en bild på de där bullarna vi bakat till kanelbullens dag imorgon. Så gott att få en ursäkt att svulla i kanelbullar en hel dag!

 

Ja så är det idag. Hade tjejerna från jobbet hemma på tjejmiddag igår kväll. Så himla trevligt, mycket prat och skratt blev det. Kul att ses sådär efter arbetstid och lära känna varandra lite på ett annat sätt än man gör till vardags på jobbet. Nu är vi ju faktiskt tre tjejer på kontoret, tidigare var vi bara två under en längre tid men eftersom det går väldigt bra för just den här divisionen jag jobbar på så anställdes ytterligare en person på administrationssidan i våras. Jag gör ju lite annat än de två tjejerna eftersom jag jobbar med lön och de med fakturering...men eftersom jag jobbat med det tidigare har jag ändå mycket gemensamt med de två förutom att vi tillhör samma avdelning. Hur som helst, en riktigt trevlig kväll med tjejsnack.

 

Kvällen till ära bjöd jag på trerätters middag. Till förrätt hade jag gjort brushetta med mozzarella och marinerade tomater och crostini med tapenade och Serrano chips och bubbel i glasen till det...supergott om jag får säga det själv. Till varmrätt blev det färsk fylld pasta som serverades på en bädd med färsk spenat, ugnsbakad lax, min supergoda fisksås och lite färskriven parmesan på toppen och så vitt vin. Till efterrätt hade jag gjort en tiramisu. Sen vart vi proppmätta. Det dracks även lite Cosmopolitans och ännu mera bubbel...o vips så var kvällen slut. Sådana kvällar borde jag ha lite oftare...skratta lite oftare borde jag göra, faktiskt!

 

Hade en ledig dag igår, bara för att jag kände för det. Det borde jag också ha lite oftare. I torsdags var jag också ledig, dottern hade studiedag så då passade vi på att ha en riktig mysdag tillsammans. Först var vi och tog hål i öronen på den lilla hönan, vilken lycka! Hon var så lycklig att hon påtalade det minst en gång i timman hela den dagen. Efter det var vi runt på stan och shoppade lite nya höstkläder till henne...det var en lycklig liten loppa den dagen minst sagt!

 

Nu sitter jag på jobbet och har scannat lite papper till min mail som gäller pappas bortgång...eländes elände som aldrig verkar ta slut. Nu börjar jag dock känna mig lite seeeg efter gårdagen och tror minsann att det är dags att dra sig hemåt och krypa upp i soffan och mysa resten av kvällen. Imorgon är en ny dag med nya möjligheter.

Det där med att vara bestämd i olika lägen kan vara ganska så knepigt. Det handlar ju lite om att vara både konsekvent och att stå upp för det man tror på till hundra procent. Allra svårast är det nog att stå upp för sig själv, att vara bestämd och framför allt ärlig mot sig själv...utan att för den skull vara elak mot det egna jaget.

 

Jag är nog ganska hård mot mig själv, har lätt för att straffa mig själv antingen jag förtjänar det eller inte. Hänger säkert ihop med den där självkänslan som tycks saknas. Självförtroende har jag å andra sidan men det håller ju inte hela vägen ut när man inte har någon självkänsla. Därför pågår det nästan alltid någon slags inre strid mellan att tro eller inte tro på sig själv, fullt ut. Utåt sett verkar människor uppfatta mig som en självsäker, utåtriktad person som tar för mig av livet, vilket jag på sätt och vis också gör. Medans den inre känslan är känslan av misslyckande, kanske på de höga kraven jag ställer på mig själv, att inte vara värd någonting och att jag inte är en person man gillar...egentligen.

 

Hur hanterar man en sådan här inre konflikt? Ska man ens försöka eller blir jag en dryg och självgod person om det inre matchade den yttre upplevelsen? Själv tycks jag lägga hinder i min egen väg, krångla till livet mer än jag egentligen behöver. Gör jag det då, på ett slags undermedvetet sätt? För mig är det ofta så att när något börjar gå riktigt bra, när man känner att något positivt är på gång, ja då blir jag nästan lite...orolig på insidan och helt plötsligt gör jag tokiga saker, säger konstigheter och beter mig på ett sånt sätt att jag verkar sabba för mig själv. Är det så att jag hindrar mig själv hela tiden från att faktiskt komma till ro, våga tro på mig själv och emellanåt ge mig själv en klapp på axeln? ...Eller framför allt...låta människor komma nära, att faktiskt våga tro på att de faktiskt gillar mig för den jag verkligen är? Är det egentligen på det viset att det är JAG som inte gillar MIG SJÄLV? Är det egentligen det som är själva kärnan, roten till det onda?

 

Hur som helst, jag har en hel del saker jag behöver bestämma mig för...

 

- Älska mig själv, inte för den jag vill vara utan för den jag faktiskt är

- Bli den jag vill vara, genom att vara snäll mot mig själv

- Leva livet som jag vill, inte som andra tycker att man borde

- Våga tro på att jag också är värd att älska och inte nöja mig med något mindre än det

...och en hel del annat också...och som jag avslutade ett annat inlägg med...

 

Jag vill, jag kan och jag ska...ska bara bestämma mig!

 

...Ja det var vad de hade lovat idag, men det blev grått, grått och regn istället. Det är ju märkligt hur vädret påverkar humöret egentligen. Hade lite småplaner för dagen, saker som J och jag skulle göra...men det blev ingenting, bara en slapp dag helt enkelt. Kan väl i och för sig vara skönt så här dagen före jobb...men det är jobbigt när man känner sig sådär superseeeg! Nu skulle hon emellertid till sin mormor eftersom det är studiedag imorgon (det känns så bra när de lägger studiedagar i anslutning till lov *not*) och min mamma hämtade henne precis efter lunch vilket var tidigare än jag tänkt vilket gjorde att jag fick resten av dagen för mig själv. Och vad gjorde jag då? Ingenting, absolut ingenting! Bläddrade lite slött i en inredningstidning, kollade lite på TV och spelade däremellan lite candy crush...så meningslöst! Imorgon kommer jag att förbanna mig själv för att jag varit så lat idag när jag egentligen hade hur mycket tid som helst att göra något mer vettigt och kanske lite mer kreativt. Hade ju egentligen tänkt vårfixa på uteplatsen på baksidan, men vädret var ju urtrist för sånt så inspirationen försvann. Nåja, blir väl fler helger...typ.

 

Har inte ens någon inspiration till bloggen...men pladdrar på ändå!

 

Så hur ser veckan ut då? Tja...imorgon har jag ingen särskild plan mer än att hämta J hos min mamma och sedan blir det väl att åka hem och laga middag så att det finns matlåda till tisdagen och rester som vi kan värma lite snabbt eftersom tisdagar är lite stressiga. J har ridskola då och det är alltid lite bråttom och hinna hem och laga mat innan vi ska iväg igen. Känns bra att ha ätit innan eftersom vi sedan inte är hemma förrän vid halv åtta-åtta på kvällen. Förväntar mig också ett samtal från banken på tisdag, för ja...nu har jag skrivit kontrakt på nya bilen...weee vad kul! ...Lite läskigt också såklart men mest kul :-) Ska bara försöka hinna klämma in ett besök på banken och skriva på papper om lånet. Förhoppningsvis hinner jag hämta bilen på onsdag om den är klar då. De lovade att fixa servicen som det var dags för nu innan jag kan hämta hem den. Sedan gäller det bara att få till en försäljning på gamla bilen...jobbigt med sånt och ska bli SÅ skönt att få det gjort.

 

Näää...nu tror jag att det får räcka med dösnack för idag...nu ska jag funder på sådana där viktiga saker som vad jag ska ha på mig på jobbet imorgon, viktiga grejer ser ni, väääldigt viktiga grejer ;-)

 

Tjillevips!

Men oj! ...vad det hänt mycket i bloggvärlden den senaste tiden. Ja kanske inte på min blogg då men på alla andras, som det verkar. Den ena proffsiga bilden efter den andra i en lång ström av härliga bloggar om trendiga ämnen som rawfood, mode, inredning och det alltid lika aktuella ämnet barn... Vad ska jag då avhandla i min blogg, nu när jag äntligen dammat av den? Jag som tidigare mest avhandlat tankar och funderingar som dykt upp där och då funderar nu på om jag måste fokusera på ett ämne och gå "all in"?

 

Vad ska jag välja då? Mat? Ja mat är kul men mest om jag har tid och inspiration och nu verkar varken det ena eller det andra finnas så det skulle inte bli så vidare värst många härliga inlägg. Barn? Ja barn har jag ju, en dotter, men hon fyller 11 år i år och det upptar knappast en hel blogg, i alla fall inte som när hon var liten och utvecklingen gick i en rasande fart. Jag ber att få återkomma i det ämnet när tonåren anlänt i vårt hem, för då kan det säkert fylla en helt egen blogg. Inredning då? JA! Jag älskar inredning och att fixa och dona...men vid närmare eftertanke saknas både budget och tid att genomföra de idéer som dyker upp i mitt huvud. Budget tänker ni? Ja jag vet att man kan skapa ett fantastiskt hem med loppisfynd och genom recycling men det krävs ofta lite extra tid att omvandla det till just precis det som man tänkt sig och den tiden har inte jag...just nu i alla fall.

 

Men vad ska jag då med en blogg till? Ja det kan man ju fundera både en och två gånger på...men i mitt fall handlar det om glädjen och avkopplingen det ger att skriva. Bearbeta tankar och funderingar som ploppar upp i huvudet och som jag på ett eller annat sätt behöver få ur mig. Sedan om någon läser det eller inte är inte högsta prio även om det såklart är trevligt om man kan underhålla någon med mina tokigheter, att det kanske finns någon där ute som känner igen sig eller som kan få sig ett gott skratt.

 

Tror att jag fortsätter lite i samma anda som "förr". Med andra ord blir det nog en salig röra bland avhandlade ämnen, kanske en och annan bild både på både mat och inredning eller något helt annat.

 

Vi hörs!